Mamma gjorde mig arvslös

Va? Det där har jag aldrig påstått. Men man känner ofta igen "Modus Operandi" och motivet till brottet så att säga. Om det är en man som regelbundet pucklar på sin fru och sedan har sex med henne mot hennes vilja varje lördagkväll, så är det förmodligen en svensk man som gör detta på fyllan.

Om det däremot är en man som våldtar sin affärskompanjons syster, som straff för att affärskompanjonen drivit företaget i sank, så är gärnngsmannen med all säkerhet inte svensk. Samma gäller om det är flera unga män som samarbetar om att lura en svensk kvinna till en lokal, där de turas om att våldta henne - för detta ligger inte i vår kultur. O.s.v..

Men det här hör inte hemma i den här tråden.

Jag anser ju då att det är oerhört viktigt att det sista testamentet som finns, och som är lagenligt undertecknat av testatorn och två vittnen - gäller. Och respekteras. Annars försvinner ju hela rättssäkerheten kring testamenten:

"Ja faster Eva testamenterade visserligen sin förmögenhet till ett hem för herrelösa hundar, men det var för åtta år sedan hon skrev den "lappen". För ett år sedan morrade en hund åt henne, och sedan dess hatar hon hundar, så jag VET att hon EGENTLIGEN inte ville att några hundar skulle få glädje av hennes pengar när hon dog. Hon ville att JAG skulle ärva allting, hon kom sig bara aldrig för att ändra testamentet".   

...och att TS' mor inte nämnde laglottsrätten, behöver inte betyda att hon inte kände till den. Hon ville kanske bara inte att den skulle gälla, och hoppades att hennes arvingar skulle respektera att detta var hennes vilja. Man måste ju inte roffa åt sig bara för att man kan. 

...fast visst är det bäst och säkrast att skriva in en fras som "jag är medveten om att jag med detta testamente kringgår Lotta Johanssons och Lena Bergströms (mina döttrar) laglottsrätt, men jag har mina skäl till att göra så, och jag utgår ifrån att det kommer att respekteras". I det läget. Så kan ingen hävda något sådant där.

Det där får du belägga med några domar med domstolens namn och domnummer, tack! Eller åtminstone länkar till artiklar om fallen. 

Det ligger i alla kulturer att mord förekommer, men motiven och tillvägagångssätten är (delvis) annorlunda. 

Angående detta med att "göra sina barn arvlösa" så beror det på var man drar gränserna för "vår kultur". Som jag har skrivit tidigare, så hör laglottsrätten till den germanska kulturen. Den finns i våra nordiska grannländer och i de tysktalande länderna, och motiveringen till detta ska vara en hänsyn till samhället - att det skulle ha blivit fler människor på fattighusen, om föräldrarna testamenterade bort de gårdar, affärsverksamheter, handelsbodar etc. som de vuxna barnen annars kunde ha livnärt sig av.

Sedan råkar jag även veta, att i tysk rätt är alltid advokater och domstolar inblandade, till skillnad från i Sverige, och där avgör domstolarna mycket oftare vad som är skäligt, än här i Sverige. Här gäller lagen punkt slut, men där kan man t.ex. ta hänsyn till om en gammal man har skrivit i sitt testamente att "min son har levt på mina pengar i hela sitt liv och aldrig velat arbeta, och nu tycker jag inte att han ska ha något mer av mig" - och då kan domstolen undersöka detta, och bestämma att laglottsrätten inte ska gälla i det fallet.

Samma vid bodelning vid skilsmässa för övrigt: om en kvinna har varit otrogen t.ex., så kan domstolen döma att hon ska få ut mindre än hälften av det gemensamma boet - om det är maken som äger det mesta av förmögenheten. Och samma om det handlar om en man som varit otrogen, och hans fru ägt det mesta av förmögenheten, såklart. I Sverige görs inga sådana bedömningar, utan här får man alltid ut hälften av boet om det inte finns äktenskapsförord, oavsett hur man betett sig mot sin man/fru, och oavsett vems pengar det var från början. 

I de anglosaxiska länderna inklusive USA finns laglottsrätten inte, där trycker man mer på individens rätt att förfoga över sin egendom som han/hon själv önskar.

Sådan tur då att vi är med i EU nu, så att det går att bosätta sig i t.ex. Spanien eller Portugal och skriva sitt testamente hos en advokat där. Då gäller inte den svenska lagen (om man är medborgare i ett EU-land, t.ex. Sverige, och har sin huvudsakliga bosättning i Spanien/Portugal/wherever). För jag tycker att det där är överförmynderi, i alla andra fall utom vid fideikomiss (som Sveriges regering i stället lustigt nog har tagit bort...)

Frågan har vad jag vet redan varit uppe i riksdagen men röstats ner. Eller i alla fall diskuterats. Det är i och för sig inte så konstigt att riksdagen inte vågar ändra, eftersom vi haft denna rätt i så många hundra år nu... men allting blir ju vid något tillfälle mer eller mindre föråldrat. På den tiden då man skrev in laglottsrätten i lagen, så fanns det t.ex. inte någon sjukkassa, A-kassa eller försörjningsstöd, och inte heller någon hjälp till ensamstående mödrar. Enda stället man kunde få någon hjälp var i klostren, och den räckte inte ens i närheten till alla behövande.

Nej, mina barn ska få allt. Det här handlar inte om mig och min familj. Men jag tycker att folk som har blivit rejält besvikna på sina barn, ska ha rätt att göra det valet. Utom vid fideikommiss som sagt, för då förvaltar fideikommissarien bara arvet för kommande generationer, han äger det inte - men detta är ju snart borta nu.

Fast jag tycker inte att det ÄR moraliskt fel, att disponera sin egendom som man vill. Jättekonstig åsikt.

Och som jag har skrivit tidigare ett par gånger nu: det finns undantag, som vid fideikommiss, där det handlar om t.ex. ett gods som gått från far till son i fyrahundra år, sedan den förste greven erhöll förläningen av kungen. Då är den greve som bebor godset för närvarande inte att betrakta som ÄGARE utan som FÖRVALTARE - han har ett ansvar att lämna vidare godset till SIN son, i minst lika gott skick som han mottog det från sin far. Vilket inte är mer än rätt, då det inte var HAN som gjorde något för att erhålla godset från början, han bara föddes till det. 

Men ovanstående är undantaget. Pengar som man själv slitit ihop måste man få disponera som man vill. Jag vet vad lagen säger, men jag tycker att vi har knasiga och föråldrade lagar i Sverige.

Det lät på dig som att det ingår i föräldrars skyldigheter mot sina barn att spara ihop till ett arv åt dem. Eller vad menar du? Resultatet blir ju detsamma om de lever upp alla pengar medan de lever, eller om de sparar ihop en summa som de testamenterar till någon annan person (eller organisation) än sina barn. Barnen blir lika arvlösa i båda fallen. 

Lätt OT, men jag passar ändå på att skriva att det är synd att fideikommissen avvecklas. Detta borde staten inte ha lagt sig i. Dels för att det förstör för ätterna det gäller. Och dels för att det handlar om gamla fina kulturmiljöer som varit mer eller mindre oförändrade i hundratals år, och som i många fall även är öppna för allmänheten att komma och titta på vissa tider.

Det är ju inte bara marken och byggnaderna som inte får säljas av den nuvarande ägaren, utan det är även inventarierna på en lista som har hängt med sedan trettioåriga kriget i många fall. Nu får/måste dessa fina gamla möbler, konstverk och bruksföremål säljas, och de hamnar ofta utomlands hos nyrika kineser, araber, amerikaner och sydamerikaner. Det är allas vårt kulturarv som skingras för vinden på det sättet...

Fast nu fanns det ju ett testamente. Jag gissar att 17-årngen - eller hennes mor - inte har tvingat mormor att skriva testamentet, med en pistol riktad mot henne... 

Finns det ett testamente, så är det default att följa testamentet, anser jag. Det är de som vill gå emot testamentet som handlar omoraliskt. Sedan är det en annan sak att man kan tycka att testamentet är orättvist, och man kan svära ve och förbannelse inom sig. Men man går inte emot det ändå, för att man måste respektera en avlidens sista vilja. Det är liksom grundläggande - annars faller ju hela samhällsordningen. 

Men det verkar som att vissa människor inte KÄNNER så längre? Jag har t.o.m. hört om folk som har hört av sig till släktingar som har fått ärva mer än dem via ett testamente, och försökt övertala dem att skänka pengar till dem. Typ "du tjänar ju så bra, du behöver inte de där pengarna, men jag stackars ensamstående lågavlönad mamma..." Detta skulle ingen ha gjort för bara några decennier sedan, för då respekterade man att detta VAR den avlidnes vilja. Folk skulle ha skämts ihjäl om de hade gjort det.