Mamma gjorde mig arvslös

Men hon får göra vad hon vill med arvet. T ex skänka bort pengarna innan hon dör. 

Nja, vinsten är strax under en halv miljon till ts. Inte hennes barn. De får vackert vänta tills ts går bort och kanske har pengar de kan ärva.

Men jag håller med dig i övrigt. 

Fast jag tycker inte att det ÄR moraliskt fel, att disponera sin egendom som man vill. Jättekonstig åsikt.

Och som jag har skrivit tidigare ett par gånger nu: det finns undantag, som vid fideikommiss, där det handlar om t.ex. ett gods som gått från far till son i fyrahundra år, sedan den förste greven erhöll förläningen av kungen. Då är den greve som bebor godset för närvarande inte att betrakta som ÄGARE utan som FÖRVALTARE - han har ett ansvar att lämna vidare godset till SIN son, i minst lika gott skick som han mottog det från sin far. Vilket inte är mer än rätt, då det inte var HAN som gjorde något för att erhålla godset från början, han bara föddes till det. 

Men ovanstående är undantaget. Pengar som man själv slitit ihop måste man få disponera som man vill. Jag vet vad lagen säger, men jag tycker att vi har knasiga och föråldrade lagar i Sverige.

du kkommer förlora kontakten med flera av dina anhöriga om du vill gå vifare med detta.

funderar på om det är värt det, väg fördelar mot nackdelar.

Det lät på dig som att det ingår i föräldrars skyldigheter mot sina barn att spara ihop till ett arv åt dem. Eller vad menar du? Resultatet blir ju detsamma om de lever upp alla pengar medan de lever, eller om de sparar ihop en summa som de testamenterar till någon annan person (eller organisation) än sina barn. Barnen blir lika arvlösa i båda fallen. 

Fast nu fanns det ju ett testamente. Jag gissar att 17-årngen - eller hennes mor - inte har tvingat mormor att skriva testamentet, med en pistol riktad mot henne... 

Finns det ett testamente, så är det default att följa testamentet, anser jag. Det är de som vill gå emot testamentet som handlar omoraliskt. Sedan är det en annan sak att man kan tycka att testamentet är orättvist, och man kan svära ve och förbannelse inom sig. Men man går inte emot det ändå, för att man måste respektera en avlidens sista vilja. Det är liksom grundläggande - annars faller ju hela samhällsordningen. 

Men det verkar som att vissa människor inte KÄNNER så längre? Jag har t.o.m. hört om folk som har hört av sig till släktingar som har fått ärva mer än dem via ett testamente, och försökt övertala dem att skänka pengar till dem. Typ "du tjänar ju så bra, du behöver inte de där pengarna, men jag stackars ensamstående lågavlönad mamma..." Detta skulle ingen ha gjort för bara några decennier sedan, för då respekterade man att detta VAR den avlidnes vilja. Folk skulle ha skämts ihjäl om de hade gjort det. 

Så du menar att det hade varit OK bara INGET av barnen eller barnbarnen fått något? Jantelagen, eller? Det är så främmande för mig att tänka så.

"kan" och "kan". De flesta människor respekterar faktiskt den dödes sista vilja, och klandrar inte testamenten - d.v.s. om det inte är uppenbart att det förekommit fuffens. Fuffens kan t.ex. vara att testamentet är förfalskat (såklart), eller att den som tjänar på testamentet har lurat, hotat eller tvingat testatorn att skriva testamentet. Men om man VET att testamentet kommit till på normalt och giltigt sätt, så brukar man inte klandra det. Det ser oerhört girigt ut att göra det.

Om man FÅR något genom testamente - och aldrig ens har bett testatorn om detta - så TAR man det inte. 

DU får läsa vad JAG skrev en gång till. Det behöver inte handla om att "bete sig illa", utan föräldrar känner sina barn, och kan veta att en stor summa pengar på en gång kan vara mer stjälp än hjälp för ett visst barn. 

"Kanske" ingen rättvisa i världen?
Självfallet och fullkomligt givet existerar ingen rättvisa i mänskligheten och inte i världen.

Den som ropar efter rättvisa lever i en utopi och har gjort sitt eget val att för alltid leva olycklig.

Testatorn äger sina tillgångar och äger all rätt till sina tillgångar. Ingen annan har någon rätt till dessa. 
Jag anser att testatorn har rätt att själv bestämma vad som ska hända med dennes tillgångar efter döden.

Om jag förstår dig rätt så delar du inte denna uppfattning.
Jag frågar dig, menar du att du tycker, det är din egen personliga åsikt, att testatorn inte har full rätt att bestämma över sina egna tillgångar?
Min fråga avser alltså inte den lilla för hela mänskligheten obetydliga svenska (udda!) lagen, utan min fråga avser vad du själv personligen tycker om saken?

Det nämnda är min personliga uppfattning och den har faktiskt fullt stöd i lagen.
Testatorn har rätt att utelämna ett barn i sitt testamente, om det är testorns vilja.

Men du har också rätt i att lagen i det lilla obetydliga landet Sverige ges möjlighet till ett annat utfall, men bara om syskonet begär det. I detta fallet står den lilla ynkliga svenska lagen över alla normala allmänmänskliga regler.

Den udda svenska lagen ger den usla tjuven och knarkaren rätt till dennes laglott.
Detta oavsett hur illa den har drabbat sitt syskon och hur mycket den har stulit från testatorn och från alla andra.
Många i denna tråden verkar tycka att det är rättvist och rätt på alla sätt att tjuven/knarkaren har rätt till sin laglott, på bekostnad av syskonet och tvärtemot testatorns sista vilja.

För mig obegripligt hur någon kan ta denna ställning.

Mitt sätt att se på saken är att det faktiskt är utomordentligt positivt om en arvinge får något från den avlidna.
Detta är en fullkomlig och enbart positiv sak,
i jämförelse med om testatorn i stället väljer att testamentera allt till katthemmet eller till en religiös sekt.
Vad skulle bli bättre för de andra arvingarna om inte den första fick något alls, utan allt gick till katthemmet?
Ja vissa kanske kan gömma sig bakom att det skulle vara rättvist om ingen fick något.
Men i min värld är det enbart bra och positivt om en arvinge får något i relation till att ingen får något.

Om man nu gör valet att att alltid ropa efter rättvisa, hur rättvist kan det vara att testatorn inte får bestämma över vad som ska hända med dennes egna tillgångar utan tvingas ge en del till tjuven/knarkaren, på bekostnad av syskonet som redan under lång tid har drabbats svårt av det knarkande/stjälande syskonet.
Var är rättvisan i detta?

Den som gör det senare valet, den som väljer att ropa efter rättvisa, har själv valt att för alltid vara olycklig.