Mamma gjorde mig arvslös

Mamma hade skrivit ett handskrivet papper där det står att systerns dotter ska ärva stugan. Bevittnat av hennes två vänner. 

Mamma hade skrivit ett handskrivet papper där det står att systerns dotter ska ärva stugan. Bevittnat av hennes två vänner. 

Det är systerns 17-åriga dotter som ärvt. Hon har inte ekonomi att lösa ut oss och kan inte ta lån. Hennes mamma vill inte att vi gör på annat sätt än att låta det vara. Hon har heller inte pengar och kan ej ta lån på grund av omständigheter hon satt sig i. Hon levde i stort sett på vår mors pension. 

Det var en jurist. När detta togs upp så sa han bara att detta får vi lösa inbördes men han kan vara med under dokumentation. 

Jag är övertygad om att hon kommer sälja. Enligt min syster, flickans mamma, ser de stugan som möjlighet till att studera utan studielån och senare insats till lägenhet. Det är ju dock inte nu, hon har inte avslutat gymnasiet ännu. 

Det är bara jag som uttrycker att jag vill ha ut min del och det tycker övriga är egoistiskt, att jag är avundsjuk, inte unnar henne arvet, aldrig har brytt mig om stugan mm Det är nere på pajkastningsnivå. 

Det problematiska är att jag är den enda med ordnad ekonomi, som har studerat, ett rel välbetalt arbete och sparade pengar. Det sticker i deras ögon, har alltid gjort. Och nu vill jag ha ännu mer.... 

Har aldrig förstått sånt här. Varför VILL man ha något som din mamma inte ville ge dig?

Fast man har väk ingen skyldighet dom mormor mot sina barnbarn eller barn för den delen? 

Om det stör en borde man gå i terapi istället. 
Låter helt galet att man ska tigga till sig något (för att man har rätt till det) men mamman har ju gett det till någon som hon valt. Det var ju hennes egendom.

Säger inte att TS gör fel men förstår inte varför man vill ha nått som ens mamma inte ville att man skulle ha!

"testamentera" kan man hur man vill, och grundregeln är att testamenten - som är den avlidnes sista vilja - ska följas. Sedan finns det möjlighet för personer som känner sig förfördelade att överklaga testamentet - då tittar en domstol på det och beslutar eventuellt att det ska jämkas - och det kan ju ske i detta fall p.g.a. vår nordisk-germanska laglottsrätt. Fast om det är sant att du aldrig brytt dig om stugan, medan systerdottern kanske älskar att vara där och kommer att ta väl hand om den, så är det väl inte jättekonstigt om din mor hellre gav stugan till systerdottern än till dig? Om du hade fått den, hade du troligen bara sålt den och gjort något helt annat för pengarna, eller hur?

Som sagt, vissa av er här har inte koll på de juridiska begreppen. Så här är det i alla fall: man har rätt att skriva vad som helst i sitt testamente. I efterhand kan personer som anser sig förfördelade gå till domstol och begära att få testamentet jämkat. I ett fall där de har laglottsrätten att luta sig mot, så kommer de att få det jämkat också.

Men det betyder inte att föräldern inte hade rätt att testamentera till vem han/hon ville i det första läget. Varje individ har rätt att skriva hur han/hon vill ha det i sitt eget testamente, och räkna med att detta ska följas. De allra flesta människor respekterar nämligen en avlidens sista vilja, och går inte till domstol bara för att de kan.

Finns inte den tanken alls i ditt huvud, att man kan/bör/ska respektera en avliden persons sista vilja? Jag förstår faktiskt folk som flyttar till Spanien och skriver sina testamenten där, för att slippa att det blir sådana här bråk efter deras död (även om de inte behöver se det, förhoppningsvis). För där är det som det är - testamenten följs.

Nej, men det finns - tro det eller ej- de som respekterar sin förälders vilja även om de inte själva får fördel av den.

Det är i den situationen man får veta vad man är gjord av.

Fast någon sådan regel eller praxis existerar inte, att testatorn måste berätta för alla vilka som ska få ärva, och vilka summor, i förväg. Detta har i alla tider kommit som en överraskning - positiv eller negativ - vid testamentsöppningen.

Det är rätt naturligt egentligen: så länge som folk tror att de ska få ärva, så är de snälla och hjälpsamma mot den gamle. Får de veta att de inte ska få ärva något, så är det ofta slut med det. Och nu låter jag cynisk, men detta är tyvärr ett spel som ofta spelas mellan gamla människor och deras anhöriga, eftersom de förra är så beroende av de senare under de sista levnadsåren. 

Vissa gamla människor vill också medvetet ge sina bortskämda anhöriga en läxa - även om de inte kan vara med och titta på (eller så tänker de att de kanske kommer att kunna det, det vet man ju inte). De gamla VET att släktingarna bara har sprungit hemma hos honom och hjälpt till med saker med tanken på arvet, att omtanken inte varit äkta. Och så får de höra på testamentsöppningen att han lämnat hela kvarlåtenskapen till Konservburksmuset i Fagersta!   //

Änkan kan inte testamentera bort efterarvet efter sin make utan det ärver hans arvingar. Läs på om efterarv.

Sen kan TS mamma ha ägt stugan som enskild egendom. Då får hon testamentera bort den som hon vill. Tror inte TS har kommenterat om hennes föräldrar var gifta eller om stugan var mammans  enskild egendom.

Jag vet inte vad som gäller i din släkt, men i min släkt respekterar vi varandras önskemål. SÄRSKILT det sista önskemålet. Och det är inte ett dugg korkat, att förvänta sig den respekten av de släktingar som ännu några årtionden kommer att traska runt på jorden. Det är förtroendefullt. 

Fast nu måste ni lyfta blicken här, vissa av er. Sverige och några få länder till i norra Europa, där vi har laglottsrätten, är inte hela världen utan en försvinnande liten del av världen. I alla andra länder på jorden är det självklart att man testamenterar sin kvarlåtenskap till vem man vill. I USA t.ex. skulle folk aldrig acceptera att staten styrde vart delar av arvet måste gå. 

Det finns inget som heter "rättvisa" när det gäller detta, utan i andra länder avgör var och en detta själv. Det kan finnas många anledningar till att man vill att bara en av avkomlingarna ska ärva t.ex. en fastighet, t.ex. för att det är enda sättet att ha kvar den i släkten. Annars måste den säljas och pengarna delas upp. Det kan även vara så att man vet (eller tror då man skriver testamentet) att denna person kommer att vårda sig om fastigheten, medan de andra avkomlingarna inte kommer att bry sig om det. Samma kan gälla t.ex. en värdefull häst. 

Det kan också vara så att det inte är en hjälp utan bara en stjälp att låta en viss avkomling ärva ett stort belopp, för att det bara kommer att gå till sprit och/eller knark i så fall. Eller att personen skulle sluta sina studier, sluta sitt extrajobb och bara festa för hela slanten - tills pengarna är slut, och då kan det vara svårt att hitta tillbaka till ett ordnat liv. Ofta känner ju föräldrar sina barn väldigt väl.

I Sverige finns ju inte heller möjligheten, som finns i USA, att bestämma att arvet ska skjutas upp tills barnet når en viss ålder (ofta 25 år), och förvaltas av t.ex. en advokatbyrå till dess. Eller att arvet ska utfalla bara på vissa villkor - t.ex. att barnet har tagit examen från sin utbildning först. Eller att det ska betalas ut i portioner, typ varje kvartal, och inte allt på en gång.

Bing Crosby stipulerade att hans barn inte skulle få ut (det enorma) arvet efter honom förrän de fyllt 60!!! Det kan man tycka var onödigt försiktigt och kontrollerande kanske, men han gjorde så för att han visste att de skulle må bättre av att skaffa sig egna karriärer och arbeta och tjäna sina egna pengar, och inte bara leva upp denna förmögenhet på lyx - och sedan kanske stå där utan både pengar, yrke och arbete vid 40. 

DU får läsa vad JAG skrev en gång till. Det behöver inte handla om att "bete sig illa", utan föräldrar känner sina barn, och kan veta att en stor summa pengar på en gång kan vara mer stjälp än hjälp för ett visst barn. 

Vi diskuterar människor och mänskliga beteenden. I detta fall, det fall som tråden handlar om och det fall som du själv refererar till, så har detta fallet människor inblandade.

När man diskuterar människor och mänskligt beteende kan man självfallet inte begränsa sig till enbart svenska människor eller enbart människor som lever under svensk lag.
Svenskar utgör en så försvinnande liten del av alla människor så det är helt omöjligt att begränsa sig till enbart svenskar när man diskuterar mänskligt beteende rent generellt, och när man t ex diskuterar vad olika människor anser vara rätt eller fel i ett allmänmänskligt perspektiv.

De underordnade delar i diskussionen som har kommit att handla om juridik och svenska lagar är självfallet en annan sak. Den lilla och helt underordnade delen begränsas självfallet till rådande lagar.