Släppa oförrätter??
Jag förstår inte hur folk kan släppa och glömma oförrätter så lätt som de verkar kunna? Jag önskar att jag kunde det också, men det verkar omöjligt! Det dyker hela tiden upp i tankarna hur mycket jag än försöker släppa det! Jag vet, dumma människor är inte värda ens tankar, man själv förtjänar att må bra osv.. Men det är inte det det handlar om!! Det handlar om att det är som ett sår/ett ärr som man bär med sig, det är ju som en psykisk skada man fått. Fysiska sår och skador kan man ju inte bara släppa, så varför skulle man kunna det med psykiska?? Man säger ju inte till någon som blivit misshandlad och har en bruten arm att: "Släpp den där brutna armen nu, du förtjänar bättre!"
Ni som har lätt för att släppa skit som andra gjort mot er; är ni inte rädda att det finns med er och dyker upp förr eller senare så ni måste ta itu med det då?
Men ändå så tycker jag att det tillhör att leva att bli sårad ibland, och att man behöver lära sig att hantera det. För långsinthet föder bitterhet, och bitterhet skadar bara den som är bitter. På samma sätt är hämnd något som mest skadar den som hämnas. Det spelar ingen roll om känslorna av bitterhet och önskan om hämnd är berättigade eller inte, de skadar i slutändan mest den som hyser dem.
Jag tycker att långsinthet, att inte kunna släppa oförrätter, är en väldigt oattraktiv egenskap.
På din sista fråga vill jag svara: Nej, det är jag inte rädd för. Jag släpper inte saker omedelbart, utan jag bearbetar känslorna först, analyserar, funderar över vad som hände och varför personen gjorde eller sade så, och även min egen del i det hela (det är viktigt att inte göra sig själv till offer, utan att fundera över vad i ens eget agerande som eventuellt kan ha bidragit till det som hände). Detta tar olika lång tid beroende på exakt vad det handlar om, men förr eller senare kan jag städa undan händelsen och gå vidare.
Det betyder inte nödvändigtvis att jag glömmer vad som hände, men det är en skillnad på att vara utrustad med minne och att älta och vara bitter.