Släppa oförrätter??

Beror väl på vad personen gjort och vilket slags relation hen har till mig i övrigt.

Jag är en ganska vaksam person som noggrant väljer mitt umgänge och vilka jag anförtror mig till. Håller mig lite på min kant just av ren självbevarelsedrift och för att slippa bli sårad.

Har dock hänt ett par gånger att man tagit avstånd från vänner som betett sig respektlöst mot en och detta ser jag lite som ett straff nog mot dem.

Är det någon man träffat enbart över nätet som behandlat en illa så har jag gett igen med samma medel och värre.

Bryr mig inte om personen blev sårad. Jag belönar inte elaka beteenden med vänlighet. Öga för öga snarare.

Ja jag hämnas också alltid såvida jag kan. När jag inte har någon möjlighet att hämnas lider jag verkligen, och det är såna oförrätter jag har svårast att släppa. Människor som inte känner mig så väl missförstår mig ganska ofta, tror att jag är en dålig person, och de agerar ut det mot mig också! Tur för dem att tortyr och mord är olagligt, kan jag säga! Jag kommer att hata dessa människor i all evighet! 

Jag har fått några rejäla smällar i livet men kan absolut inte gå omkring och hata folk för det. De är inte värda att uppta mer av min tid. Visst skulle jag vilja ta hämnd och har också gjort någon gång. Men i det stora hela brukar jag överlåta det till slumpen. 

Det är beklagligt att en del människor så gärna skadar andra utan att bry sig alls. Så länge de får det de vill ha spelar det ingen roll vad de gör mot andra. Riktigt äckligt. 

Det tråkiga är att jag inte längre vågar lita på människor som råkar komma mig för nära. Numera backar jag hellre än att våga anförtro mig. Jag är ganska ensam här i livet, trots att jag har familj. 

Jag glömmer inte men jag släpper känslorna för mitt eget välmåendes skull. Att hämnas är bara destruktivt - även för en själv. Livet är alldeles för kort för att ägna tankar åt dem som inte behandlat mig väl. Jag ser det som livslärdomar och.går vidare med huvudet hållet högt.

Alla människor blir sårade ibland (och sårar andra). Jag säger inte emot att en del människor sårar andra oftare, att en del helt enkelt är mer elaka eller själviska eller tanklösa eller har andra egenskaper som gör att de sårar andra människor, men det är egentligen inte relevant för hur man ska förhålla sig när man blir sårad.

Men ändå så tycker jag att det tillhör att leva att bli sårad ibland, och att man behöver lära sig att hantera det. För långsinthet föder bitterhet, och bitterhet skadar bara den som är bitter. På samma sätt är hämnd något som mest skadar den som hämnas. Det spelar ingen roll om känslorna av bitterhet och önskan om hämnd är berättigade eller inte, de skadar i slutändan mest den som hyser dem.

Jag tycker att långsinthet, att inte kunna släppa oförrätter, är en väldigt oattraktiv egenskap.

På din sista fråga vill jag svara: Nej, det är jag inte rädd för. Jag släpper inte saker omedelbart, utan jag bearbetar känslorna först, analyserar, funderar över vad som hände och varför personen gjorde eller sade så, och även min egen del i det hela (det är viktigt att inte göra sig själv till offer, utan att fundera över vad i ens eget agerande som eventuellt kan ha bidragit till det som hände). Detta tar olika lång tid beroende på exakt vad det handlar om, men förr eller senare kan jag städa undan händelsen och gå vidare.

Det betyder inte nödvändigtvis att jag glömmer vad som hände, men det är en skillnad på att vara utrustad med minne och att älta och vara bitter.

 Har du funderat över varför de missförstår dig? Vad det är i ditt beteende som orsakar detta missförstånd? Kan du jobba på det och försöka ändra på det?

Det är fullständigt frivilligt att hålla fast vid oförrätter, eller släppa dem och folk som pekar med hela handen om saker som är svåra har oftast inte medvetna processer kring hur de själva bearbetar saker och har inte en jävla susning kring hur man gör, eller hur det är att leva med saker man på ett djupt plan inte kommer över.

Vi är inga färdiga bearbetade ständigt rationella varelser som går runt och ständigt lever upp till rimliga saker. Vi människor har andra sidor också, med konflikter kring vad vi vill, vem vi vill vara och hoppet om hur verkligheten borde vara, kontra hur den faktiskt upplevs.

Hur gör andra? Kulturen är liksom fylld av exempel. Folk går vidare, eller inte. Man växer och utvecklas. Tankar om situationen blir konstruktiva, eller fastnar än mer. 

Min erfarenhet är att man behöver både känna, tänka och praktiskt göra för att komma vidare. Det går att att bara fundera sig vidare, utan man behöver kanske också verkligen låta vissa känslor komma. Eller så väljer man att konkret först göra. Att flytta, byta jobb, måla om ett rum, eller att gå. Att konkret göra saker.

Vad du behöver och förmår för att ev. komma vidare är inte lätt att på förhand veta. Dock tycker jag du gör klokt i att fundera just på hur andra gör och också att växla lite mellan hur du angriper att du faktiskt vill något annat.

Nej för jag gör inget fel, jag är bara jag! Ibland är det personer jag aldrig ens har pratat med! Kan inte göra något åt om andra stör sig på mig, det är deras problem, fast de verkar tro att det är mitt problem och att de får bete sig hur som helst.

Det är bara att gå vidare. Man får helt enkelt jobba på sig själv. Öva på att släppa saker och inte låta en själv komma undan med att gå runt och vara sur.

Vadå inget fel? Felet du gör är att du stör dig på dem.

Om du inte kan acceptera dina svagheter kan du aldrig komma vidare.

Inse att din vinst i det här är just känslan att du inbillar dig att du gör saker rätt, de du stör dig på gör saker fel, vilket ger dig en viss ego boost.

Sluta med det helt enkelt.