Anonym (XXX) skrev 2024-06-12 05:56:35 följande:
När jag hade opererat foten och tagit bort gipset, fick jag ett papper med övningar (text och bild) av sjuksköterskan. Men jag träffade aldrig någon sjukgymnast personligen. Det gick bra, min fot blev som förr. Jag tänker att det ofta kanske inte är så nödvändigt att träffa sjukgymnasten personligen? De där övningarna kan man som sagt göra själv, efter instruktionerna.
I vissa fall så behövs absolut inte träff med sjukgymnast. När sonen bröt armen fick han träffa en när gipset var borttaget som konstatera att hans rörlighet i fingrar och annat var orimligt bra till en början och att övningarna förmodligen inte skulle behövas. Men så är väl standardövningarna gjorda för gamlingar och inte otåliga 15-åringar.
Men jag tänker också att sjukgymnast måste i mångt och mycket vara ett sjukt otacksamt yrke för ser jag i min omgivning så finns det ju en icke försumbart stor kategori människor som tror att sjukgymnaster är magiker, att deras egen insats borde kunna vara helt obefintlig och att sjukgymnasten dessutom ska kunna gissa exakt vad som är fel med rätt lite information.
Sen finns det ett gäng som är vana att träna, vana att känna när saker är fel i kroppen och kan skilja på olika sätt att ha ont. Som kan få specifika övningar (och faktiskt utför dem) och som kan bolla tillbaka information till sjukgymnasten allt eftersom och man tillsammans kan ringa in felet. Dessa, inklusive mig själv brukar oftast vara sjukt nöjda med den hjälp man kan få.
Jag har t ex lyckats ha sönder en del saker. Korsband (opererat för 25 år sen). Menisk (finns inte längre), diskbråck i ryggen och en nacke som råkat ut för en rejäl smäll och saknar nåt ligament. Jag är van att saker gör ont, jag är van att göra allt jag vill ändå och träna och när jag kommer till sjukgymnasten kan jag oftast väldigt bra säga hur det gör ont, t ex kan de gå bättre springa terräng än asfalt, det kan gå bättre springa uppför/nerför är platt, det kan göra ont bara under träning eller tvärtom inte vid träning men på natten. Jag kan säga om det blir värre av att träna flera dagar i rad, om det blir värre vid vila och en massa såna saker som kan ge sjukgymnasten ledtrådar. Jag tar sen alltid övningarna och utför dem slaviskt även om jag inte tror på den och gången efter så kan vi i princip alltid ringa in problemet ganska exakt. Men det tar oftast någon iteration och lagar man ett fel inser man inte sällan att det är ett annat som är en bakomliggande orsak.
En rolig grej var för nåt år sen när min sjukgymnast insåg att jag var helt usel på att använda mina magmuskler vilket påverkade vinkeln på bäckenet och inte alls var bra för mitt diskbråck. Jag fick order om att tänka på hur jag vinklade bäckenet och att spänna magen hela tiden. Första veckan andades jag knappt, jag var så sjukt fokuserad på att spänna magen att det kändes som jag inte fick ner luft. Andra veckan kunde jag andas men var fortfarande tvungen att tänka och fokusera hela tiden. Tredje veckan började det gå på automatik.
Min sjukgymnast var otroligt imponerad över förändringen och frågade också hur lång tid det tagit att få till det för "Folk säger att det är omöjligt, men jag tänker att det kan det ju inte vara" Omöjligt? Absolut inte. Lätt? Absolut inte det heller. Men, det har fasen revolutionerat mitt liv. Jag har blivit så mycket bättre i ryggen av det.
