Anonym (ta hand om dig) skrev 2024-06-09 14:17:31 följande:
Det är ofta tyvärr väldigt svårt att lämna och omgivningen är ofta oförstående och kanske utövar press men jag tänker att beslutet måste komma inifrån att du själv känner att du vill och kan lämna att du är stark nog att ta beslutet.. ....men ring kvinnofridslinjen dom vet allt om sånt...
För jag tror ju att partner kommer och bedriva påtryckningar på olika sätt för att vinna tillbaka dig tyvärr. Vet säkert vilka knappar han ska trycka på....
Normaliseringsprincipen finns t.ex. att man stegvis vänjer sig och inte ser att det som pågår inte är osunt utan det blir vardagsmat.... visst man kan ha konflikter men det som du beskriver verkar helt sjukt....och du har ju barn att skydda också....tänk på dom.
Så all hjärntvätt och alla lögner om att det är du som är problemet och inte han som har problem och beroendet av dom varma stunderna, lögnen om att det kommer att bli bättre etc....det behöver du bli av med....
Kanske också sorgen efter förra skilsmässan gör sig påmind och du tänker att du inte vill bryta upp ännu en gång...kanske något som behöver bearbetas också.
Vad det än är.....
Så är dom experter och dom kommer inte med dömande pekpinnar.....
Du kan ju ta och läsa på själv om våld i nära relationer.....
Allt är inte fysiskt våld. Det du beskriver skulle jag säga är åtminstone psykiskt våld....men det kanske har förekommit ekonomiskt våld, sexuellt våld??
Relationen är ju destruktiv o det medger du själv, tänk på att det brukar gradvis bli sämre inte bättre.....
Du är värdefull och ingen ska ta ifrån dig ditt värde.....det är inte kärlek.... kärlek ska vara ömsesidigt att man ger och tar...inte bara tar.....och man får inte bete sig hur som helst även om båda kan ha visst överseende så är detta långt ifrån att ha normala sunda gränser....
Jag vill i verkligen tacka dig från hela mitt hjärta för ditt svar. Jag har varit i kontakt med Stoppcenter som jobbar med frågor kring våld i nära relationer.
Problemet är att jag är i jätte dålig tillstånd just nu.
Under hela mitt uppväxt har jag och mina syskon blivit misshandlade av våran pappa. Sedan jag flyttade till Sverige för 10 år sedan har jag fått hjälp och bearbetat en del från min barndom. Mitt ex och jag separerade då vi inte hade några känslor kvar, men han var en stor trygghet i mitt liv och jag har som du skriver inte bearbetat skilsmässan.
Jag sorger för mina barn varje dag sedan skilsmässan. Tack vare mig har de inte längre båda föräldrarna under samma tak. Mitt hjärta går sönder varje gång de går ifrån mig.
Ett av mina barn fick en diagnos förra året och även det har varit en stor utmaning att få ihop vardagen då jag i verkligen går på mina knä både psykiskt, fysisk och ekonomiskt på grund av sjukskrivningen.
Jag känner mig inte värdig längre, min familj kommer bli så besviken att jag avslutar ett förhållande där en man har accepterat mina barn. Enligt de ska en skild kvinna med barn vara tacksam om någon vill ha henne.
Jag försöker göra mitt bästa att ta mig ut från det här, jag är rädd att avsluta på en och samma gång för jag måste hitta en lägenhet där jag kan ta vägen.
Tack så mycket för ditt förståelse. Jag önskar dig all lycka 🤍
