Ni har båda komplicerat förhållningssätt till mat vilket tyder på något psykiskt i det här fallet. I och med att han inte kan se själv hur han ser ut eller struntar i det, och på ett mycket barnsligt sätt försöker ta till försvar och istället lägga fokus på dig, skylla på dig när det är något han gör fel. Han gör detta fast han vet om din historik med ätstörning. Räddar sig själv innan han räddar dig. Det tycker jag är mycket fult. Det enda till hans försvar är om han inte har insett hur allvarlig din ätstörning varit.
Finns de som är medvetna om hur de ser ut (övervikt, fetma) men skojar om det, före någon annan gör det. Jag vet att där alltid ligger något smärtsamt under ytan, så det gör ont i mig när jag hör de försöker själva göra skämt om sig så på deras egen bekostnad. Det är en sårbarhet, svaghet. Precis som att "jag vet ni tänker det, alltså skämtar jag om det så kan vi få det ur vägen och gå vidare".
Terapi är svaret för honom.
Men hur gör man om någon inte vill inse det?
Du måste kräva det.
Konsekvens om det inte händer.
Agera på egen hand vad som är bäst för dig.
Jag har haft mina egna problem angående maten, men ingen ätstörning så, men min partner misstänkte det, det var en jobbig tid, då han alltid i hemlighet höll koll på mig, jag klarade inte av det då, knappt att äta med honom mittemot. Det satt i länge, men så kontrollerade han mig också länge.
För mig pekar hela din mans beteende på att det är något psykiskt på gång med honom, något han inte vill ta tag i, det impulsiva, kan inte hindra sig. Skyller på dig som en annan bäbis.
Jag tror han är inne i fällan av att äta fel kolhydrater och då blir han sockersugen. Det kan han ändra med rätt kost så han slipper de här upp- och nerdalarna. Det borde vara relativt lätt för honom om det inte är något psykiskt bakom. Annars hade han själv varit orolig vid det här laget.
Rent logiskt borde han själv veta hur han ser ut och vart han är idag med viten, och vart han är på väg om han fortsätter.
Det enda jag vet som jag tycker är lurigt är att när jag blivit för smal (inte kunnat behålla näringen, mitt problem) är att min kropp signalerar för fullt. Starka röda ljus. Blinkande. Svimmat av. En gång svimmade jag av i duschen, min partner hörde det, tog sig in. Precis det jag inte ville. Visste hur han skulle bli. Förbjöd mig sedan att låsa om mig när jag gick in på toaletten. Det signalerar inte lika starkt alls vid övervikt. När jag var överviktig, även om inte mycket övervikt att spela med, mådde jag hur bra som helst i min kropp, den signalerade inte, som när jag var för smal. Jag kan tänka mig att man då bara fortsätter, kilona smyger sig på. Även om man mår bra eller hyfsat bra, om det inte är något mentalt bakom, borde man ta tag i det. Det är det de flesta gör när de känner med sig att nu börjar det gå för långt.
När jag var överviktig sa han till om det också. Man kommer liksom inte undan med någonting när det gäller honom. Det blir en känslig fråga då man är sexpartners också. Jag ville inte ligga med honom när han kommenterade min vikt. Han såg det som sin plikt, han sa att han visste inte om jag var medveten om hur jag såg ut, om det var så jag ville se ut, men att han tänkte vara ärlig och säga vad han tyckte om det. Ibland kunde han bara vara för mycket. Han tyckte jag kunde vara likadan mot honom, men jag sa ju aldrig någonting. Vad skulle jag säga? Han höll sig alltid i form. Vem gnäller då?
Han blev tyvärr för mycket av en träningsfreak och mat också i slutet när vi hade det kämpigt och jag var på väg att lämna (och lämnade faktiskt), ortorexi, heter det. Han kunde se hur han såg ut, men hans ångest var stark, så han kunde inte bryta det. Ju starkare ångesten blev desto mer pushade han sig själv. Blev väldigt svart och vitt tänk.
Jag kunde inte köpa hem något som skulle vara till när gästerna kom om en vecka, han hade antingen kastat det i soporna eller ätit upp det själv som ett annat rovdjur. Jag tycker att är en förpackning stängd och man vet man ska ha det sedan är det väl inga problem med att vänta. När gästerna kom hade jag inget.
När han blev av med ångesten och blev normal igen hade han ett normalt förhållningssätt till maten och träningen, för att vara han, det vill säga.
Maten brukar oftast vara ett tecken på att något är fel, psykiskt eller fysiskt eller bara fysiskt (med mig var det fysiskt, fått rätt hjälp sedan av det från sjukvården, mår mycket bättre idag).
Idag är det mer normaliserat med övervikt och fetma. Jag förstår idén bakom att alla ska känna sig fina i kläder, att det är en stark köpgrupp, men samtidigt blir vi sjukare och sjukare med all den här fetman, sjukdomar med hjärtat och diabetesen tar täten och är tung för sjukvården att dra runt, tar fokuset bort från andra sjukdomar och tillstånd som inte är självförvållade.
I mitt fall hade det inte funkat om min partner tagit till sex-kortet, att inte ha sex med mig förrän jag vägt si och så, dessutom tror jag han hade blivit rädd för att förlora mig då, om jag lämnat och hittat någon annan som då velat. Den risken hade han aldrig tagit. Dessutom ville han ju han mig ändå.
Jag tror inte det blir bättre om du kör sexkortet, men fattar poängen att man behöver göra något för att få honom att förstå. Jag hade krävt terapi om han inte självmant tagit till sig något av det du säger. Med min partner sa jag också till om terapi, men han ville inte lyssna. Han lyssnade först efter jag lämnat honom. Det var inget kort jag då tog till, utan jag var helt färdig, jag orkade inte längre med den ohälsosamma situationen, rent psykiskt. Jag visste han behövde hjälp. Jag var mycket tydlig med varför jag lämnade, hur det påverkat mig.
Jag tror han tänkte efter sedan när han var själv på det jag sagt, och det var det som fick honom att ta sig i kragen, och komma på rätt köl igen. De måste själva vilja och få den drivkraften, annars går det inte. Det var inte säkert vi skulle återförenas, men det blev så när han blev mycket bättre i sitt mående. Vi tog ett bättre tag också om vår kommunikation, tog ansvar.
