Min man börjar bli tjock

Personligen hade jag ju tyckt att han inte vill ha sex längre är ett väldigt mycket större problem än att han lagt på sig vikt men du kanske inte heller har behov av sex? Att han tappat sexlusten och tröstäter tyder ju på att han inte alls mår bra så börja med att fråga hur han egentligen mår.

Var ganska rak mot honom. Vad tänker du om att du lagt på dig en del på sistone? Män är raka och inte lika benägna att bli kränkta. Då får du nog ett hum om var han står och hur han tänker.

Hur gammal är han? Många avråder från att springa, speciellt när man åldras. Vanligt att man får skador av det. Alla gillar inte att springa.
Vad tycker du om när du ser kvinnor på film skopa i sig glass från en hink?

Tryck på den hälsosamma biten, att han kommer bli sjuk om han fortsätter. 

Det här att han saknar sexlust håller jag med ovanstående skribent är ett starkt tecken på att något är fel.

Tröstäter han?
Har viss mån av stress som gör att det ökar hans aptit? 

Om han tycker träning är tråkigt, kan ni hitta andra sätt att röra er på t ex börja dansa ihop, någon annan aktivitet ni inte tänkt på innan? Någonting som kickar igång hans livsglädje? 

Vad är det med sexualiteten som han har problem med. Är det synen på hans egen kropp, att han inte duger, eller klarar av det här att gå ner i vikt osv? Känner sig otillräcklig om han jämför sig med dig? Du tränar mycket och håller igång. Är det att han är rädd för, bakom skämten, att du ska se ner på hans kropp när ni är tillsammans? Inte tända på honom? 

Innan det förhållande jag är i nu var jag i ett där han var mullig av sig. Det störde aldrig mig, men det störde honom. Han sa så mycket att han skulle göra något åt det, men hela tiden vi var ihop märkte jag inget på han viktmässigt. Han var också svartsjuk av sig. Han hade problem med sig själv, men jag förstärkte de här problemen han själv hade, som han inte ville eller tog tag i, genom att han tyckte att jag var smal och snygg. Jag såg aldrig ner på honom, men det kändes som att han tyckte direkt illa om mig, men det var ju egentligen han själv han tyckte illa om. Komplicerat, jag vet. 

Jag har också sedan fått egna erfarenheter hur det är att vara i ett förhållande med någon som man tycker lyckas bättre på allt han gör och så vidare och som kanske indirekt om inte direkt talar om för en att de tycker man ska lägga sig på samma ribba, bara det att min helhetsbild sett annorlunda ut, och jag varit annorlunda än han varit.

Han måste börja från sitt och hans träning kan se mycket annorlunda ut, om han tycker det du gör är tråkigt, bara han hittar det som gör att det känns meningsfullt för honom, är roligt, tror jag han har hittat hem, om han kommer igång med sitt, och ni också om ni hittar något gemensamt. 

Kan ni göra ett försök att tala om kosten? Att han ska bli kvitt sötsuget? Han kan påverkas mer av en kolhydratkost än någon annan gör, varför också starkare sötsug, så om han vill bli kvitt av det kan han hitta något som funkar för honom, det behöver inte nödvändigtvis funka för dig, men det kan ändå bli en grej för er två att planera, förbereda, tillaga maträtterna, även om olika maträtter, att han börjar se på mat och dryck på ett annat sätt än samma gamla vanliga, livsglädje det med, väcker nyfikenheten. 

Hur har han det annars i sitt liv? Bakom det här glada glass-oholic masken? Är där för mycket stress och press? Kan man begränsa det mer? Kan man tom ta bort saker och ting? Kan han ta andra beslut? Behöver han byta jobb (om jobbet är för stressigt)? 

Han lever verkligen inte något stressigt liv. Han vill heller inte prata om detta, utan skjuter då genast tillbaka med kommentar om att jag ätit något. Eftersom jag i många år lidit av ätstörningar, tar jag åt mig oerhört av sådana kommentarer och jag avstår därför att säga något till honom.

Men idag kom jag hem och hörde frysen stängas. Då hade han blivit så sugen på glass att han var tvungen att ta en sked.

Sexlivet har alltid varit så här, så det är ingenting nytt. Det har inget med detta att göra.

Han är 50 år. Han behöver inte springa, men det är rätt tröttsamt att ständigt höra klagande på ont rygg, men att inget görs åt det.

Han blev jättekränkt och kommenterade ett tag varenda sak jag stoppade i munnen. Vilket i sin tur triggar min gamla ätstörning.

Vad barnsligt av honom att hålla på så och farligt, okänsligt av honom att säga så när du haft ätstörning. Han borde vara mer rädd om dig än så. 

Jag har inte så värst mycket bra råd att erbjuda dej, jag har&håller på med en viktresa åt mindre siffror, men jag märker att i mitt fall när när man är i de högre 40 års åldern att det är svårare o komma ner i vikt emot när man var 25, ja tror att han måste hitta drivet inom sej att vilja gå ner i vikt, så var det här, var på hälsokontroll i juni förra året och läkaren sa att mitt blodtryck var inte alls så lysande, så han sa att du behöver att gå ner i vikt, men jag hade inte drivet de minsta att börja då, men den 3 januari iår så fann ja drivet till att ta tag i det, och sen dessa har jag hållt på..det blir ett självdriv när man märker att det händer saker med kroppen,framför allt så blir man så mycket piggare över lag..

Ett stort steg vore om han kunde låta bli att småäta vilket verkar vara svårt som jag förstod i det du skrev, om det är du som handlar mesta där hemma, så kan du medvetet "glömma" att köpa hem glass&godis tex.. jag bytte tex ut chips/dip&öl till morötter paprika stänger o hade chipsdip, o istället för öl så blev olika sorter smaksatta vatten,

Han har inga vänner som tex spelar golf där man rör sej mycket utan att ta ut sej totalt, han gillar ut och gå?, det sistnämnda har varit en stor hjälp för mej att gå sk powerwalks 5 gånger i veckan,

Tennis är också en bra intervall sport, padel är liknande som tennis..

Tycker han om motorcykel&motorsport?, iså fall få in honom på enduro&skogsåka "trailriding" som det heter på ett finare språk, de bränner kalorier i en rasande takt då du jobbar med kroppen hela tiden även om det går sakta, jag håller på lite och det ta musten ur en totalt

Men som ja skrev innan det är smått omöjligt och få honom att vilja börja gå ner i vikt med hjälp att "tjata" då han är den som måste inse det själv, det man kan "hoppas" på att är att börjar att få ont om nya kläder som passar och det kanske kan bli en väckarklocka, så vart det för en bekant till mej som blev förbannad på sej själv och tog tag i sej själv, detta va några årsen, men han håller sin vikt än idag..

Hoppas verkligen att du kan hitta ett sätt som gör att gubben din kommer på bättre tankar med sej själv

/D

Det låter som han också har en ätstörning när han stjäl ditt godis och patologiskt måste stoppa i sig rester jämt.

Efter 50 faller männen på jobbet som furor.

Senaste tre månadernas skörd av diagnoser:

Blodpropp i benet
Konstant för hög vilopuls
Hjärtinfarkt och akut bypassoperation
Diabetes
Pre-diabetes
För högt ögontryck /starr

Vill din man dö i förtid? Fråga honom det.

13% av män checkar ut före 65, så det är dags att han funderar på om han vill bli en av dem eller det kan vara värt att byta en balja glass mot en promenad ibland.

Det här mer och mer likna någon form av matmissbruk. Ny tryckte han i sig en rejäl bulle (alltså caféstor) till kaffet, samtidigt som han nekade barnen fika med hänvisning till att vi ska på kalas i eftermiddag. Det är ju korrekt i sak, vi kommer få fika efter lunch och ingen behöver något fika nu. Men han kan liksom inte avstå och sitter då hellre och mular i sig en bulle framför barnen som fick fruktsallad, som så klart också vill ha något sött.

Nu orkade jag inte vara vänlig och visa enad front för barnen, utan uttryckte att jag tyckte att pappa gjorde fel, men att han hade rätt som menade på att det blir fika sen.

Ingenting går fram till honom. Han fortsätter äta och prata om hur häftigt det är att han som är 50 fortfarande kan behålla kroppen.

Kanske börja kolla på vältränade män på tv eller ute och säga nått som ojoj 

Ja du...få honom till gymmet snarast. Inte lätt om han själv tycker att han är "ofet" förstås...
Livsfarligt att vara överviktig, fast det verkar många ha svårt att förstå. Har själv haft en hyfsad mage som efter 4 månader på gymmet nu lyser med sin frånvaro.(Är i din mans ålder) Så det går snabbt att komma tillrätta med. 10 kg som försvann,sörjd och saknad av ingen...massor med andra fördelar som bättre hållning,starkare,piggare och snygga armar på köpet

Alternativet till att inte hålla sig i form är förhöjd risk för hjärt/kärlsjukdomar,diabetes,högt blodtryck,olika cancerformer mm mm...dessutom är det ju inte alltför estetiskt tilltalande med en "kagge"

Hade undvikit intimitet med en man som inte skötte sin hälsa eller sina plikter gentemot mig som hans partner i att hålla sig attraktiv.

Gör man sig osexig så kan man inte vänta sig sex, så enkelt är det. Och skulle hans övervikt vara en följd av nåt underliggande psykiskt problem så gäller det att ta itu med detta  problem på det korrekta sättet. 

Lösningen på depression ligger inte i matmissbruk utan i rätt hjälp från en skicklig terapeut. 

Ni har båda komplicerat förhållningssätt till mat vilket tyder på något psykiskt i det här fallet. I och med att han inte kan se själv hur han ser ut eller struntar i det, och på ett mycket barnsligt sätt försöker ta till försvar och istället lägga fokus på dig, skylla på dig när det är något han gör fel. Han gör detta fast han vet om din historik med ätstörning. Räddar sig själv innan han räddar dig. Det tycker jag är mycket fult. Det enda till hans försvar är om han inte har insett hur allvarlig din ätstörning varit. 

Finns de som är medvetna om hur de ser ut (övervikt, fetma) men skojar om det, före någon annan gör det. Jag vet att där alltid ligger något smärtsamt under ytan, så det gör ont i mig när jag hör de försöker själva göra skämt om sig så på deras egen bekostnad. Det är en sårbarhet, svaghet. Precis som att "jag vet ni tänker det, alltså skämtar jag om det så kan vi få det ur vägen och gå vidare". 

Terapi är svaret för honom.
Men hur gör man om någon inte vill inse det? 
Du måste kräva det. 
Konsekvens om det inte händer.
Agera på egen hand vad som är bäst för dig. 

Jag har haft mina egna problem angående maten, men ingen ätstörning så, men min partner misstänkte det, det var en jobbig tid, då han alltid i hemlighet höll koll på mig, jag klarade inte av det då, knappt att äta med honom mittemot. Det satt i länge, men så kontrollerade han mig också länge. 

För mig pekar hela din mans beteende på att det är något psykiskt på gång med honom, något han inte vill ta tag i, det impulsiva, kan inte hindra sig. Skyller på dig som en annan bäbis.

Jag tror han är inne i fällan av att äta fel kolhydrater och då blir han sockersugen. Det kan han ändra med rätt kost så han slipper de här upp- och nerdalarna. Det borde vara relativt lätt för honom om det inte är något psykiskt bakom.  Annars hade han själv varit orolig vid det här laget.
Rent logiskt  borde han själv veta hur han ser ut och vart han är idag med viten, och vart han är på väg om han fortsätter. 

Det enda jag vet som jag tycker är lurigt är att när jag blivit för smal (inte kunnat behålla näringen, mitt problem) är att min kropp signalerar för fullt. Starka röda ljus. Blinkande. Svimmat av. En gång svimmade jag av i duschen, min partner hörde det, tog sig in. Precis det jag inte ville. Visste hur han skulle bli. Förbjöd mig sedan att låsa om mig när jag gick in på toaletten.  Det signalerar inte lika starkt alls vid övervikt. När jag var överviktig, även om inte mycket övervikt att spela med, mådde jag hur bra som helst i min kropp, den signalerade inte, som när jag var för smal. Jag kan tänka mig att man då bara fortsätter, kilona smyger sig på. Även om man mår bra eller hyfsat bra, om det inte är något mentalt bakom, borde man ta tag i det. Det är det de flesta gör när de känner med sig att nu börjar det gå för långt. 

När jag var överviktig sa han till om det också. Man kommer liksom inte undan med någonting när det gäller honom. Det blir en känslig fråga då man är sexpartners också. Jag ville inte ligga med honom när han kommenterade min vikt. Han såg det som sin plikt, han sa att han visste inte om jag var medveten om hur jag såg ut, om det var så jag ville se ut, men att han tänkte vara ärlig och säga vad han tyckte om det. Ibland kunde han bara vara för mycket. Han tyckte jag kunde vara likadan mot honom, men jag sa ju aldrig någonting. Vad skulle jag säga? Han höll sig alltid i form. Vem gnäller då? 

Han blev tyvärr för mycket av en träningsfreak och mat också i slutet när vi hade det kämpigt och jag var på väg att lämna (och lämnade faktiskt), ortorexi, heter det. Han kunde se hur han såg ut, men hans ångest var stark, så han kunde inte bryta det. Ju starkare ångesten blev desto mer pushade han sig själv. Blev väldigt svart och vitt tänk.

Jag kunde inte köpa hem något som skulle vara till när gästerna kom om en vecka, han hade antingen kastat det i soporna eller ätit upp det själv som ett annat rovdjur. Jag tycker att är en förpackning stängd och man vet man ska ha det sedan är det väl inga problem med att vänta. När gästerna kom hade jag inget.

När han blev av med ångesten och blev normal igen hade han ett normalt förhållningssätt till maten och träningen, för att vara han, det vill säga. 

Maten brukar oftast vara ett tecken på att något är fel, psykiskt eller fysiskt eller bara fysiskt (med mig var det fysiskt, fått rätt hjälp sedan av det från sjukvården, mår mycket bättre idag). 

Idag är det mer normaliserat med övervikt och fetma. Jag förstår idén bakom att alla ska känna sig fina i kläder, att det är en stark köpgrupp, men samtidigt blir vi sjukare och sjukare med all den här fetman, sjukdomar med hjärtat och diabetesen tar täten och är tung för sjukvården att dra runt, tar fokuset bort från andra sjukdomar och tillstånd som inte är självförvållade. 

I mitt fall hade det inte funkat om min partner tagit till sex-kortet, att inte ha sex med mig förrän jag vägt si och så, dessutom tror jag han hade blivit rädd för att förlora mig då, om jag lämnat och hittat någon annan som då velat. Den risken hade han aldrig tagit. Dessutom ville han ju han mig ändå. 

Jag tror inte det blir bättre om du kör sexkortet, men fattar poängen att man behöver göra något för att få honom att förstå. Jag hade krävt terapi om han inte självmant tagit till sig något av det du säger. Med min partner sa jag också till om terapi, men han ville inte lyssna. Han lyssnade först efter jag lämnat honom. Det var inget kort jag då tog till, utan jag var helt färdig, jag orkade inte längre med den ohälsosamma situationen, rent psykiskt. Jag visste han behövde hjälp. Jag var mycket tydlig med varför jag lämnade, hur det påverkat mig.

Jag tror han tänkte efter sedan när han var själv på det jag sagt, och det var det som fick honom att ta sig i kragen, och komma på rätt köl igen. De måste själva vilja och få den drivkraften, annars går det inte. Det var inte säkert vi skulle återförenas, men det blev så när han blev mycket bättre i sitt mående. Vi tog ett bättre tag också om vår kommunikation, tog ansvar.