Inlägg från: Anonym (Liten) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Liten)

    Hjälp, han slår mig SÅ hårt?!

    Anonym (Tulip) skrev 2024-06-07 09:44:09 följande:

    Jag skulle tippa på att jag är mer konsekvent och sätter fler gränser än barnens pappa. Dottern säger att han slåss där ibland med, men inte lika mycket. Sen är dom ju inte lika mycket hos honom heller. 

    Hos mig är det tydliga regler kring skärmtid, rutiner och att tex sitta stilla vid matbordet, säga tack för maten osv.

    Jag har svårt att se hur jag ska kunna vara mer konsekvent än vad jag är. Slår han mig mycket så blir det konsekvenser, t.ex att han inte får titta på tv på kvällen eller blir utan saga vid läggdags. Men ser inte att det hjälper, då han bara blir arg.


    Små barn lever i nuet. Att missa tv på kvällen är inget som han klarar av att reflektera över när han blir upprörd. Inte ens vuxna brottslingar funderar generellt över straffet när de rånar eller mördar. Små barn behöver istället hjälpas att bete sig rätt. Försök lugna och avleda när han börjar bli upprörd. Byt fokus. Byt aktivitet. Gör något fjantigt som får honom att skratta innan han tippar över. 


    Vill man att barn ska bete sig bra behöver de må bra. Ta inte bort bokläsning som är något som stärker bandet mellan er. Lägg snarare till mer sånt. Mer saker som får honom lugn och trygg. Kanske har han större behov av det än andra? 


    En del barn klarar inte lika mycket som andra. För mycket krav kan ge stress och känsla av orillräcklighet. Det behöver inte vara du som ställer för höga krav utan det kan vara att ha en massa barn omkring sig på förskolan som blir för jobbigt. Och reaktionen kommer hemma, där han är trygg. 


    Rutiner och tydlighet mår de flesta barn bra av, men ställ inte högre krav än han klarar. Stirra dig inte blind på vad barn i hans ålder borde klara utan utgå från just honom. 


    På helgen hos pappa har han inte varit på föris hela dagen. Gissningsvis är inte heller relationen till pappa lika trygg som den till dig. Det kan vara ett skäl till att det är dig han går på. 


    Läs på om adhd och fundera på om det stämmer in på honom. 

  • Anonym (Liten)
    Jemp skrev 2024-06-07 10:19:52 följande:
    Mycket bra i inlägget. Men när det gäller avledning kan det ibland funka, ibland bli kontraproduktivt. Barnet behöver lära sig att det är okej att vara arg, men måste få hjälp att hitta andra sätt att hantera det än att slåss. 

    Jag tänker att TS ska stå fast vid sitt nej. -Det blir ingen glass idag, men kolla den stora spindeln där vid soffan! Till exempel. 


    Avledning är ju ett rätt ok sätt att hantera besvikelse. Som vuxen kanske man går till gymmet eller tar ett varv med gräsklipparen eller nåt för att komma på andra tankar. Har man svårt att reglera sina känslor behöver man hitta sätt att dämpa dem. 


    Sen kan ju TS ta upp det senare och fråga om han blev ledsen för att det inte blev glass idag. Då, när han är lugn, kan han lära sig att sätta ord på känslorna. TS kan också tipsa honom om att skrika in i en kudde eller slå på en madrass. 

  • Anonym (Liten)
    Anonym (Tulip) skrev 2024-06-07 15:20:46 följande:

    Jag funderar lite på om en sån tavla med glada och ledsna gubbar skulle kunna hjälpa? eftersom det känns som om det här beteendet till stor del är medvetet?

    Alltså att man premierar gott uppförande med glada gubbar och när han samlat tillräckligt många får en glass (eller något annat)

    och om han slåss/biter/sparkar så blir det en ledsen gubbe och blir det för många så blir det tex inget lördagsgodis?

    Är jag helt fel ute eller kan detta vara något som kan funka? Har för lite kunskap om sådana här beteenden känner jag?


    Jag hade tagit bort de ledsna helt. Ingen blir glad och harmonisk av att bli påmind om och om igen om sina misslyckanden. Det är betydligt mer effektivt att belöna!  

    Försök skilja på dåligt beteende och att ni är oeniga. Det är ju ok att tycka olika. Men man ska kunna uttrycka det på ett bra sätt. Om han inte håller med dig men lyckas säga det på ett ok sätt ska det belönas - trots att ni är oense i sakfrågan. 


    Att ta bort lördagsgodiset som straff är jag övertygad är fel väg. Straff funkar inte. Omedelbara konsekvenser kan funka. Men inte heller det funkar på ett barn som vill bete sig rätt men inte klarar det. 


    Du behöver klura ut vad orsaken till hans beteende är. Vill han bete sig bra? Vad är det i så fall som gör att han inte klarar det? 


    Blir det skillnad om han hela tiden vet i förväg vad som ska hända? Vissa barn behöver förberedas in absurdum. Bildschema kan vara en bra grej. Och så tittar ni tillsammans på det under dagen. Påminn direkt när du hämtar på föris vad som ska hända under kvällen - även om det är exakt samma saker som alla andra dagar. 

  • Anonym (Liten)

    Det kanske står redan någonstans, men är jätteviktigt: försök behålla ditt lugn. Blir du arg trissar du troligen upp honom och det blir värre. Säg nej bestämt, men lugnt. Sätt dig gärna på golvet bredvid honom. 


    Dra inte långa förklaringar om varför ditt och datt behöver göras (eller inte är tillåtet). Det får man inte, tex, duger som förklaring. Du kan förklara mer när han är lugn igen. 


    Hur slutar hans utbrott? Kan du lugna/trösta honom? Blir han ledsen? Går han iväg för sig själv och blir lugn av att vara ensam? Sättet han blir lugn igen på kan ge en vink om hur han behöver bli bemött. 

  • Anonym (Liten)
    Anonym (Molly) skrev 2024-06-08 04:31:19 följande:

    Håller inte med att ta bort de ledsna gubbarna. Ska mamman och systern också ta bort sina ledsna miner och se glada ut när det blir misshandlade eftersom det inte gör honom glad och harmonisk? Konsekvensen av att göra andra illa är att det blir ledsna ingen mening att hymla om det. 


    Tycker det viktigaste i denna situation är att först få stopp på misshandeln av systern, det är inte ok att ett barn blir misshandlat. Spelar ingen roll att det är ett barn som utför misshandeln. Hon måste få känna sig trygg i sitt hem. Kan du och pappan dela på barnen ett tag så ni bara har en i taget? Då slipper systern bli misshandlad och ni har mer tid att reda ut och ta tag i sonens beteende. 


    Det är stor skillnad på att visa att man blir ledsen när någon slåss och att skylta öppet i hemmet med att den här veckan har Bror minsann misslyckats 32 gånger - och liksom gnugga in i honom hur dålig han är och hur missnöjda alla är med honom. Tänk om din chef gjorde så - satte upp en tavla i fikarummet där man kunde se att jaha, Molly har gjort fyra misstag den här veckan - vad dålig hon är. Skulle det göra dig till en trevlig och hjälpsam medarbetare? Skulle det göra dig glad och harmonisk? Skulle du känna att chefen gillade dig och få dig att vilja vara snäll mot chefen? 


    Så små barn som det här rör sig om har inte ett så utvecklat konsekvenstänkande att de i stidens hetta kan tänka: ånej, om jag slår mamma nu får jag en ledsen gubbe på tavlan, och jag har redan nio. Om jag får en till blir det inget lördagsgodis. Så trist det skulle vara. Bäst att jag låter bli att slåss


    Barn funkar inte så. Han blir arg, det slår över och han kan inte kontrollera sina känslor. Han behöver hjälp med att stoppa utbrotten innan de bryter ut och att hitta sätt att lugna ner sig. Han får ingen hjälp att hantera sina starka känslor genom att bara ständigt påminnas om att han är dålig. 

    Att sätta ledsna gubbar skulle jag säga är ett extremt effektivt sätt att bryta ner en människa. 


    Varje gång han går förbi den där tavlan blir han ju påmind om att han är dålig och att mamma inte tycker att han duger. 


     


    TS, ibland skrattar människor när de egentligen är förvirrade på något sätt. Kan vara bra att ha i balhuvudet. 

  • Anonym (Liten)
    Anonym (Liten) skrev 2024-06-08 08:06:06 följande:

    TS, ibland skrattar människor när de egentligen är förvirrade på något sätt. Kan vara bra att ha i balhuvudet. 


    Bakhuvudet. :) Även om många nog har lite balhuvud, så här i studenttider. 
  • Anonym (Liten)
    Anonym (Tulip) skrev 2024-06-08 09:31:48 följande:

    Tack för era svar. Jag håller med om att ledsna gubbar kanske inte är bra.
    Glada gubbar är bättre, men tänker då att man plockar bort en glad gubbe om han betett sig riktigt illa? På något sätt måste han ju förstå att han gör fel?

    Han är väldigt obrydd som person, min son. Vilket jag egentligen tycker är en ganska fin egenskap. Han är social, orädd och rolig. Men han bryr sig liksom inte om någon säger åt honom.

    Jag tycker att jag försökt det mesta. Ibland har jag stängt in mig själv och honom på toaletten just för att han inte ska komma åt sin syster när han har sina utbrott. Men när vi sitter där på toaletten så slår han ju mig istället gång på gång, och det är verkligen jättejobbigt. 
    ofta måste jag hålla fast honom för att han inte ska sparka, slå eller förstöra saker. Kan ju knappast låsa in honom själv någonstans tills han lugnat ner sig?


    ibland pågår dom här episoderna väldigt länge. Jag vet inte riktigt vad som får honom att sluta, men det slutar iaf oftast med att han går och säger förlåt till sin syster och mig och ger oss kramar.
    Ibland känns det som att han är 2 olika personer, för han kan vara så sjukt elak också.


    Nej, ta inte bort några gladisar. Att han har gjort något bra ska premieras och firas, lyftas fram och kommas ihåg. Att han misslyckas senare tar inte bort att han gjorde något bra tidigare. Lägg mycket mer fokus på det som fungerar bra än på det som fungerar dåligt. 


    Det här med utbrotten, har det alltid varit så? 


    Vad händer innan utbrotten? Kan du märka att han håller på att tippa över? Vad utlöser utbrotten? Händer det att de kommer utan rimlig orsak? 

  • Anonym (Liten)
    Anonym (Tulip) skrev 2024-06-08 23:16:27 följande:

    Han hade en sådan här riktigt gräslig period i höstas, innan han fyllde 4. Sen upplevde jag att det blev bättre en tid innan det blev ännu sämre. Som nu. Han slåss så hårt och mycket nu och verkligen går in för att skada oss. Har aldrig hört från förskolan att han slagit någon. 


    Mot sin syster kan han slå helt oprovocerat. Eller som idag när hon och en kompis spelade spel i vardagsrummet, då gick han in och förstörde hela spelplanen för dom. Kastade iväg alla pjäser och slog sin syster. Det är som att det roar honom att hon blir arg och ledsen.

    Mig slår han oftast när jag försöker dela på syskonen, men det kan också vara att han inte får nått som han vill ha eller att han inte vill gå och lägga sig. Han säger ofta dumma mamma och ibland att han vill att jag ska dö. Men det tar jag inte åt mig så mycket av.

    Som sagt, han kan vara jättego också. Kramas mycket och säger hur mycket han älskar oss. så det är väldigt MYCKET av både det dåliga och det bra.

    Har funderat om han liksom saknar en fadersgestalt, men tänker samtidigt att söner uppfostrats av ensamma mödrar i alla tider. Och jag gör verkligen mitt bästa för att barnen ska ha det bra.


    Prata med BVC och be om remiss till BUP. Eller kontakta BUP direkt. 

    Om problemen uppstod plötsligt bör han bli utredd för PANS/PANDAS. Annars någon typ av funktionsnedsättning. Ta tag i det nu efter helgen. Det kan ta lång tid innan man får hjälp, så vänta inte. 
  • Anonym (Liten)
    Anonym (Tulip) skrev 2024-06-09 15:03:47 följande:

    Angående pappan så har han själv valt att dra sig undan. När barnen väl är där skämmer han bort dom, men han pallar inte ansvaret. 

    Anledningen till att jag tog upp att vi är separerade är för att jag tror att vi hanterar barnen väldigt olika. Jag är (av naturliga skäl eftersom dom är mest hos mig) mer uppfostrande. 


    Kan det vara så att pappan inte klarar ansvaret och att upprätthålla regler pga egen adhd? 
  • Anonym (Liten)
    Anonym (Tulip) skrev 2024-06-09 16:29:56 följande:

    Tillbaka till sonen.
    Att han är medvetet fysisk mot mig och dottern behöver väl inte innebära en diagnos? Eller tänker jag fel?
    han fungerar ju som sagt mer än väl i förskolan, kan koncentrera sig, har kompisar osv. Han ligger inte efter i utveckling utan snarare före.


    Det är ett missförstånd att alla barn med adhd skulle vara stökiga och dåliga i skolan. Många missas och får inte den hjälp de behöver pga det. Mitt barn var mycket skötsam och presterade över medel i alla ämnen, tills hen bröt ihop av utmattning och inte klarade av att gå dit längre. Gör inte om vårt misstag - be om utredning nu. 
  • Anonym (Liten)

    Kan tillägga att BUP säger att mitt barns ovanligt bra förmåga till koncentration på vissa saker i förskolan talar för npf. Att kunna fastna i det som är intressant är ett vanligt drag. 


    Det är likadant nu. Skolämnen hen tycker är kul får hen A i. Men att städa sitt rum är nästan omöjligt. 

Svar på tråden Hjälp, han slår mig SÅ hårt?!