Ekonomi påverkan på uppväxten

Jag växte upp på sent 70-tal och 80-tal i en arbetarklassfamilj. Vi hade ett fint hus för min morfar var murare och hade byggt det själv. Vi hade aldrig brist på mat, men absolut inget överflöd. Restaurang gick man på när man firade något, och det var en handfull gånger under min uppväxt. Fika på stan kom inte på fråga - skulle man fika tog man med sig en termos kaffe och hembakade småkakor eller kex, och saft i en gammal sirapsflaska till oss barn. Vi plockade fläder för att göra saft och nässlor till soppa. På sommaren cyklade vi 1-1,5 timmar för att komma till stranden. Tröjor stickades och kläder lagades. När pjäxorna och skridskorna blivit för små bytade man dem på stora bytardagar. Vi åkte på semester utomlands några enstaka gånger, men semestrade mycket i Sverige där vi hälsade på släkt och vänner. Vi tog aldrig in på hotell, utan man klämde ihop sig hos varandra, folk sov på madrasser och soffor överallt. Vi var ute i skog och mark, åkte kollektivt, ibland bodde på vandrarhem där man trängdes med de andra gästerna i köket under prat och skoj. Jag vet att mina föräldrar ibland suckade avundsjukt åt dem som hade överflöd, men jag kan inte önska något annat av min uppväxt. Vi nöjde oss med vad vi hade och var alltid kreativa. Jag tror att det har hjälpt mig mycket i livet att vara tacksam, att inte leta lycka i prylar och vara till freds. 

Möjligtvis att för mig är det relativt viktigt att ha pengar eftersom jag är van vid att ha pengar. Har svårt att tänka mig att ha dåligt med pengar. Min man som är uppvuxen  med mindre god ekonomi har lägre materiella krav och det kan naturligtvis vara en styrka.

För mig var det så konstigt, att jag levde i villfarelsen att vi var fattiga. Jag accepterade det, det var som det var. Inte så att jag fick svälta - DET var min mamma väldigt bra på, att laga en tillräcklig och näringsrik kost, ta vara på vad naturen gav o.s.v.. Och jag hade alltid rätt kläder och skor för årstiden och så, även om de kunde vara begagnade och "omoderna" enligt mina klasskamrater (inte så kul). Men det var mycket jag missade som andra fick göra för att vi "inte hade råd". 

Sedan lämnade min föräldrar ett arv efter sig till mig på ett sjusiffrigt belopp, och det var såklart på ett sätt en positiv överraskning. Men jag undrar ändå hur de tänkte? De HADE alltså alla dessa pengar, men ändå kunde jag inte gå på ett kalas för vi "hade inte råd" med en present eller en kalasklänning, likaså fick jag aldrig ha ett kalas, jag kunde inte följa med på skolresan för "vi hade inte råd" att köpa ryggsäck, sovsäck och liggunderlag, jag kunde aldrig ha de där moderiktiga jeansen som andra hade, en tid var jag tvungen att ha på mig en begagnad collegetröja med ett annat flicknamn än mitt på... och naturligtvis fick jag inte åka på språkresa som många av mina klasskamrater fick. Jag lärde mig aldrig åka skidor för vi "hade inte råd med" några skidor eller en resa till en skidort... o.s.v. o.s.v..

Saker som hade betytt mycket då. Det här har tyvärr fått mig att se mina föräldrar i ett lite annorlunda och olustigt ljus efter deras död.

Jag bodde hos mamma och vi behövde inte oroa oss för pengar. Vi åkte på flera resor varje år och jag fick mycket materiellt. Dock var det ingen trygg uppväxt på grund av andra skäl. 

Nu är jag långtidssjuk och jag har ingen inkomst alls. Vi lever på min mans lön och har det knapert. Jag önskar att det vore annorlunda, men det är som det är. Det kommer bli intressant att läsa tråden!

Har haft det hyfsat bra ekonomiskt under uppväxten, om än inte stora lyx. En del resor, fina restauranger osv som liten, efter föräldrarna skilde sig fick de det kämpigare ekonomiskt. Hade det väl lite sämre ställt än många andra i närheten (halvfint område), men inte saknat något och fått intressen osv betalda.
Däremot har de kanske inte alltid gjort de bästa prioriteringarna, jag har lärt mig en del genom att göra tvärtom. 

Mina föräldrar hade god ekonomi, båda två.

De skildes när jag var liten och därefter var det ständiga bråk om vem som betalade vad för mig, vad i mitt liv som fick kosta, hur mycket de skulle lägga var på mitt. Så för mig blev det som att de var fattiga, för mina kostnader var liksom alltid omotiverade, och ingen av dem ville lägga en enda krona extra än de var tvungna. Så jag gick i trasiga skor, korta byxor, inga pengar till saker eller aktiviteter. Ofta gick bråken om ekonomin genom mig så att jag fick skulden över att kosta dem pengar.

"Jaha, så han kan inte ens köpa ett par nya skor till dig, jag som redan lagt 1000 kr på din nya jacka. Ett läger i sommar, ja, då får man verkligen hoppas att mamma kan betala halva där, men så blir det väl inte antar jag." 

Det har påverkat mig så att jag ofta känner mig som en börda. Och att jag blev väldigt snål mot mig själv, tex alltid beställde det billigaste om vi var på restaurang, dålig samvete om jag spenderade pengar på mig själv, oroar mig för pengar även om jag har råd. Gillar inte att fira min födelsedag eller jul, för det blev alltid bråk om vem som betalat för presenterna. Och jag spenderar alla mina pengar på mina barn, som kompensation.

När jag träffade min man så blev han väldigt fundersam över mitt beteende kring pengar och firande. Så jag har jobbat en del med det här, och numera har jag en lite mer sund och avslappnad syn på pengar och vad jag får lov att kosta. 

Tyvärr så har jag hört många vuxna skylla sina egna ekonomiska och utbildningsmässiga tillkortakommanden på föräldrarna. De fick inte tillräcklig kunskap hemifrån, eller de fick ingen startsumma, osv osv.

Man kommer till en punkt som ung vuxen när man måste börja tänka för sig själv och inte längre kan skylla på föräldrarna.

Hade ekonomisk trygghet, men levde väldigt fattigt/snålt/enkelt. Så har aldrig oroat mig för pengar så men verkligen inte fått allt jag vill ha.

Nu som vuxen är väl konsekvensen att jag vet hur man lever väldigt enkelt men jag gör inte det, man lever bara en gång och jag VILL lägga pengar på sådant jag gillar, presenter och mitt barn. Vill leva gött. Men ser också till att ha marginaler så att våra basutgifter inte är för höga. Utan att det finns utrymme för att kunna vars obekymrad i övrigt om pengar och ta det lite som det kommer.

Vi är 3 syskon i familjen, med 2 år mellan varje barn. Våra föräldrar var låg-medelinkomsttagare då mamma jobbade i hemtjänsten och studerade sedan först på folkhögskola och därefter till lärare. Pappa arbetade inom industrin som maskinoperatör.
Vi bodde i ett hyfsat stort hus som kostade multum i uppvärmning bland annat, och båda mina föräldrar var inte särskilt bra på ?ekonomi? överlag, man köpte gärna mat, mycket mat. Inte onödiga prylar i sig, men en del dåliga affärer gjordes, samtidigt som man ville ge 3 barn allt de ville ha. Med det sagt är vi långt ifrån bortskämda, men mina föräldrar har aldrig förstått känslomässig kärlek utan har istället försett oss med materiell kärlek. Alltså kärlek genom att få saker. 

Denna uppväxt har lett till känslomässig och ekonomisk stress för min del, och att jag ?kväver? mina egna barn med emotionell kärlek. Jag har också fått växa upp med skam och skuldkänslor som att det är mitt fel för att jag har kostat och velat ha saker. 

Det fanns gånger, har jag fått veta i vuxen ålder, som farföräldrar fick betala mammas och pappas räkningar och lån för att pengar fanns inte. 

Mat fanns alltid, men ja?

Ja det kan man undra! Bägge kom från fattiga förhållanden och pappa klagade på att allt var "onödigt" och ville fortsätta leva snålt medan mamma ville få det bättre och köpa nytt ibland, utan att slösa. Ett problem var också att hon var hemmafru och måste be pappa om pengar till allt. Så det har jag lärt mig, aldrig ska min fru behöva be mig om pengar. När hon var hemma med barnen och sedan jobbade halvtid täckte jag upp med att betala in privat pensionsförsäkring och tog alla gemensamma utgifter.

Snålandet var en bra lärdom på så sätt att så ska jag inte göra. Spara är bra men att inte unna sig något är bara dumt.

Det där är en sak som tynger mig faktiskt. Jag växte upp rätt rikt och den levnadsstandarden mina barn får hos mig som ensamstående förälder når inte upp till vad jag är van vid på långa vägar. Är höginkomsttagare men jag hade behövt tjäna det tredubbla för att kunna närma mig att kunna ge barnen det jag vill. Har nästan konstant dåligt samvete för det, vilket är korkat men jag har svårt att låta bli.

Jag hanterar pengar väl, har köpt bostäder som ökat mkt i värde, sparar det som går men just nu är det svårt pga ränteläget. Har inte haft råd att resa med barnen dom senaste åren men jag har alltid betalat för att dom ska kunna syssla med sina intressen, har skaffat dom bra saker så det har jag kunnat. Och lägger mkt tid på att prata med dom och göra saker tillsammans.

Är inte helt säker att jag hade skaffat barn om jag hade vetat att jag skulle separera när dom var så små och vara i stort sett deras enda förälder.

Uppväxt på 70-talet och vi hade det bra, många som hade hus i början av 70-talet levde rätt gott på den utveckling samhället gick igenom då. Vi hade en liten stuga vi var i på sommaren och åkte ofta till fjällen på vintern. Vi var också en del ute i skärgården. Aldrig utomlands, mina föräldrar var helt ointresserade av det.

Mamma var hemmafru länge och det är kanske det som präglat mig mest. Pappa drog in stålarna och mamma skötte hemmet. När pappa gick i pension - han var lite äldre - jobbade mamma istället heltid och pappa drog runt hemmet.

Själv är jag högutbildad och har ett högavlönat yrke, partner med liknande lön och vi har delat på allt.