Ekonomi påverkan på uppväxten

Jag växte upp på sent 70-tal och 80-tal i en arbetarklassfamilj. Vi hade ett fint hus för min morfar var murare och hade byggt det själv. Vi hade aldrig brist på mat, men absolut inget överflöd. Restaurang gick man på när man firade något, och det var en handfull gånger under min uppväxt. Fika på stan kom inte på fråga - skulle man fika tog man med sig en termos kaffe och hembakade småkakor eller kex, och saft i en gammal sirapsflaska till oss barn. Vi plockade fläder för att göra saft och nässlor till soppa. På sommaren cyklade vi 1-1,5 timmar för att komma till stranden. Tröjor stickades och kläder lagades. När pjäxorna och skridskorna blivit för små bytade man dem på stora bytardagar. Vi åkte på semester utomlands några enstaka gånger, men semestrade mycket i Sverige där vi hälsade på släkt och vänner. Vi tog aldrig in på hotell, utan man klämde ihop sig hos varandra, folk sov på madrasser och soffor överallt. Vi var ute i skog och mark, åkte kollektivt, ibland bodde på vandrarhem där man trängdes med de andra gästerna i köket under prat och skoj. Jag vet att mina föräldrar ibland suckade avundsjukt åt dem som hade överflöd, men jag kan inte önska något annat av min uppväxt. Vi nöjde oss med vad vi hade och var alltid kreativa. Jag tror att det har hjälpt mig mycket i livet att vara tacksam, att inte leta lycka i prylar och vara till freds. 

Det kanske beror på det där med relativ fattigdom. Har man märkbart mindre än andra så mår man dåligt (även om man inte har lite egentligen, men mindre än andra). Så var det inte för oss. Visst, vi hade många rika nära oss, men de allra flesta i vår släkt och alla vänner hade liknande situation. Vi barn hade roligt tillsammans för vi hade liknande förutsättningar. Jag var tex aldrig den enda som inte varit utomlands på semestern. Tvärt om, vi som stannade hemma hittade på massa grejer tillsammans hela sommarlovet, även om det bara var att dra runt i kvarteret, medan de få som åkte bort kom utanför. 

Jag pratade faktiskt med min syster om det här för inte så länge sedan. Hon är lite äldre än mig, men minns också barndomen som bara lycklig, för att hon fick vara med föräldrarna överallt. Vi hade ju inte så mycket aktiviteter själva utan fick åka med på föräldrarnas. Föräldrarna hade alltid tid med oss. Föräldrarna träffade vänner och hade fester och vi lämnades inte bort till barnvakter utan barnen satt i något hörn och åt godis tills de somnade på golvet, sen bar föräldrarna hem oss över axeln mitt i natten. Jag förstår att det låter helt galet idag, men det där att vi fick vara en naturlig del av våra föräldrars liv tror jag var grundläggande för att vi skulle känna oss önskvärda och välkomna. Även det där att vi åkte till vänner på semestern gjorde att vi fick ett stort nätverk runt oss, av vuxna som såg efter oss. Vi hade tid att bara vara, själva och med andra, och använda vår fantasi och kreativitet. Och så klart, att våra föräldrar var nöjda med vad vi hade (för det mesta) smittade ju av sig till oss.