Min partner var otrogen och nu har jag tappat känslor

Det är väl helt naturligt att man drar tillbaka en del av sitt känslokapital när man inte längre litar på den som innan fått tillgång till det? Ditt psyke försöker skydda dig från en ny besvikelse och mentalt illamående.

Antingen blir det bättre med tiden eller så inte, det är inget någon annan kan veta.

Även i riktigt dåliga relationer kan det finnas dagar som känns bra och kompenserar en smula för övrigt, men vill man veta hur det går överlag kan man väl börja skriva en enkel dagbok bara med "bra" eller "dålig" för varje dag och räkna hur många dagar som faktiskt känns okej.

Sen får du sätta en målbild- hur många dagar per månad ska kännas bra för att det ska vara värt att stanna?

Eftersom det handlar om dina känslor för honom, så finns det väl bara en sida av det, dvs din. 

Du får reda ut det, vad du känner för honom och om du vill lämna. Huruvida det är otrohet eller inte har inte med saken att göra. Om du inte älskar honom längre så lämna. 

När du bestämde dig för att förlåta otroheten gick ni i terapi då eller du "bara" valde att förlåta? Anledningen till att jag frågar är för att jag vet att det krävs rätt bra med arbete för att verkligen lägga en otrohet bakom sig som man har bearbetat. 
Min sambo var otrogen efter att vi hade levt 18 år tillsammans. Vi gick i parterapi och var för sig för att bearbeta, läka och laga. Det tog ett par år för oss att verkligen lyckas med det arbetet. 

När du bestämde dig för att förlåta otroheten gick ni i terapi då eller du "bara" valde att förlåta? Anledningen till att jag frågar är för att jag vet att det krävs rätt bra med arbete för att verkligen lägga en otrohet bakom sig som man har bearbetat. 
Min sambo var otrogen efter att vi hade levt 18 år tillsammans. Vi gick i parterapi och var för sig för att bearbeta, läka och laga. Det tog ett par år för oss att verkligen lyckas med det arbetet. 

Ja, vi lever tillsammans idag. Jag litar på honom men ibland kan det fortfarande dyka upp oro. Men då väljer jag att ta upp det med honom. Berätta vad som stör mig eller gör mig ledsen eller vad det kan vara. Jag har haft en ganska tuff period den sista månaden (jobb och annat) och det har spillt över på vårt förhållande. Jag känner mig ledsen och trött. Och han är där. Stöttar, tröstar, kramar. 

Han visade enormt mycket ånger och vände ut och in på sig för att visa att han ångrade sig och ville rädda vårt förhållande. 

Hur har din sambo visat ånger? Vad har han gjort för att du ska känna dig trygg igen?

Han har tagit bort personen som han skrivit med från alla sociala medier, han har ingen kontakt med henne alls idag. Han visar sin telefon så fort han märker att jag blir orolig och han visar mig otroligt mycket kärlek.

Kanske ska du börja fundera på om du verkligen känner kärlek för din partner. ibland kan det vara svårt att skilja på kärlek och vänskap/samhörighet. 

Du skriver att du älskar honom men att känslorna inte riktigt finns där, då blir jag fundersam.  Du kanske skulle rannsaka dina känslor för honom. Är det verkligen kärlek eller samhörighet och vänskap. Troligtvis har det ingenting med palavern din partner gjorde sig skyldig till 

Ja, jag har varit med om samma känsla som du gjort.

Efter mycket om och men, är vi där vi är idag. Jag är ärrad. Jag har stängt av under så lång tid med honom medan jag ändå tänkte att vi älskar varandra och så vidare. Varit den mest vuxna av oss. Tänkt att min kärlek ändå räckte till. Den skulle tåla allt, tåla mer. När bara en är rädd om relationen, eller mer rädd om den. Jag var mer rädd om vår relation än vad han var. 

Jag känner en sorg. 

Han vill visa att han verkligen lärt sig nu och hur han ska kommunicera med mig om något annat skulle hända, inte som han var förr, nästan helt omöjlig, och svår generellt sätt att ha att göra med i konflikter och bråk. Bara det att jag var för tålmodig förr, och han var van vid det. De här bråken blev normen och han tyckte de var bra, han led inte för mycket av dem, det var jag som led mest. Svårare att komma vidare till nästa steg. Allting tog längre tid. Och så var det stopp. 

Hur han var i bråk var hur han lärt sig hemifrån av sina föräldrar. Han trodde, tyckte det var rätt sätt. 

Hans föräldrar påminner mig mer som kompisar, vågar inte visa sig sårbara. Jag har sagt åt honom att så vill jag inte ha det. Att han tvingar oss ditåt, tvingar mig ditåt, att han måste ändra på sitt sätt i kommunikationen, i konflikterna, att jag inte om och om igen kan våga visa mig sårbar och få dörren mitt i ansiktet. 

Jag sörjer att den slags mannen jag såg honom som, på precis alla de sätt jag älskade honom för, och så hett, att en del av honom är död, borta för alltid?

Jag vill att han ska komma tillbaka till mig, bo i mitt hjärta som innan.

Jag har sagt åt honom nån gång "Du förstår inte, du var min drömprins". Han var.

Känns som han bara red på det då, bara vände på det, nyttjade det så att jag hamnade i underläge och han i överläge, som om han tyckte att där nere, där skulle jag vara. Varför? Vad var mitt brott? Att jag älskade honom för mycket? Så han kunde se på mig och säga att han inte älskade mig lika mycket? Hur kan man annars behandla någon så som han behandlade mig på? Som han lät andra behandla mig på? När han inget sa. När han inget gjorde. När jag skulle ha reagerat kraftigt om jag varit honom, för att skydda, stå upp för oss, visa honom. Jag har aldrig gjort mig skyldig till det han gjort sig skyldig till. Han har bara fått det till att jag varit mer klok än han varit, och att han inte förstod. Inte att det hade med hans kärlek till mig att göra. Hur kan man inte förstå? 

Jag hoppas att det ska komma till nya situationer där jag ser att han reagerar annorlunda mot förr så jag verkligen kan se att han har förändrats, och att det eller de i sin tur då ska väcka den här "döda" mannen, de här "döda" känslorna, men någon sådan situation har inte uppkommit än.

Jag tror också att jag i förväg försöker skydda mig mentalt från det, att han har sårat mig så djupt, att han aldrig ska kunna göra det igen. Nånstans finns låsningen inom mig. 

Logiskt sätt vet jag att vi kan inte göra något åt det förflutna och de vi var då, bara lära oss från det. Men till vilket pris? För där är alltid ett pris. Är priset för högt? 

Jag känner också lite skuld över att vi nu båda vet om att något har förändrats i min kärlek till honom.

Jag vill inte straffa honom genom att hålla tillbaka, är inte ute efter hämnd, det känns jobbigt även för mig att jag nu står där jag står. Kommer inte vidare känslomässigt. Vi ska planera in mer tid för varandra, kanske det kommer hjälpa? 

Det har känts bra ett bra tag och att man tänkt att ja, men nu är vi på väg (eller jag på väg) eller att där vi är nu är bra det med. Tyvärr dock när vi inte är tillsammans och jag är själv så kommer de jobbiga minnena tillbaka, och de känslorna tillbaka, och de verkar ändå så färska, fast mer tid har gått, som om jag återupplever dem, som om de precis har hänt, som en filmscen som bara spelas upp, igen och igen. Jag försöker hålla mig till nuet och inte låtsas om dem. Vi har gått igenom dem. Så många gånger. Det hjälper inte. Vi kan inte göra om dem. De har hänt. De hände en gång, men för mig är det som om de har hänt om och om igen. Och kommer fortsätta spelas upp precis när jag tror jag är säker. Som för att säga "Akta dig!". Jag vill bara säga till honom då: "Hur kunde du?". Men tjänar inget till att ta upp det igen så försöker bara gå undan, vänta ut de känslorna. 

Jag har också märkt att det här går i perioder hos mig, att om jag sovit sämre, stressat mer, så är jag mer sårbar för dem, medan i andra perioder känns de helt främmande för mig och som att de inte kan skada mig nu. Måste låta helt schizofren? 

Kanske nyckeln är ändå att man blir utsatt igen för de här sakerna som blivit så fel och att man då ser att han reagerar på rätt sätt, gör så att jag kan visa mer? 

Man har också sagt till mig att jag måste vara den som visar vad jag tycker och känner i stunden och inte stå tyst och stilla, och vänta på att han ska göra rätt och förstå allt rätt, utan om det är en situation som han kanske inte förstår att jag ska reagera, visa, ge honom då chansen att göra rätt. 

Jag vet dock inte om det är så troligt att det händer igen för nu för tiden är han alltid så noga med att hålla sig till mig, min sida, och röra vid mig, prata med mig, så jag tror han sänder helt andra signaler idag mot den sortens kvinnor, som ville ha honom, och mot mig, än han gjorde förr.

Han säger själv han är mycket rädd om något nytt skulle hända att han vet att då lämnar jag honom, att jag aldrig mer kommer ge honom en ny chans igen. Jag vet också med mig själv att ja, jag kommer då lämna honom och inte komma tillbaka. Den tiden jag la ner, den energin jag la ner, den kommer jag inte ge igen, den kan jag inte ge igen, jag kommer aldrig igen gå om de här stegen jag redan gått. Det är kortare sträcka nu mot slutet, om det kommer bli ett slut. 

Jag hoppas också på att ännu mer tid ska göra så att jag känner mer. Kanske då att nej inget nytt har hänt för han tillåter det inte mer, det kommer aldrig mer hända, och att jag ska bli mer trygg i det istället? Att det ska göra det? Att du ska bli trygg med tiden att han uppför sig rätt? 

Jag har också ett ex jag blev som vän med sedan.
Där lämnade jag också efter ett svek, och det var om igen: ett svek på ett svek, dvs först händer något som inte får hända och sedan hans val att hantera det på (också kaxighet, inte medkännande, inte ta på sig skulden, inte stå upp för mig, inte lova att det aldrig mer kommer hända).

Jag vet att han sedan hade det plågsamt, fick veta sedan att han fortfarande älskade mig. Jag vet han hade det svårt. Svårt att släppa. 

Han bad mig om förlåtelse långt senare efter det som hänt. Jag gav honom den för jag ville han skulle gå vidare och inte slå på sig själv nåt mer över det. Jag tror egentligen han skämdes när han väl kunde ta till sig mitt perspektiv långt efter vad han gjort för fel mot mig, varför jag gick. 

Det var för hans skull bara jag sa att jag förlät honom. Jag själv hade gett upp hoppet kort efter det tog slut och jag tror också jag förlät honom redan då. Han visste inte bättre. 

Mitt ex var envis fast på fel sätt. Likaså han jag är med nu. Det är som att de på allvar trott att det är någon dragtävling och så länge de bara står fast i sitt perspektiv, skyddar det, så ska de på något sätt ändå lyckas dra mig närmare dem? Helt jävla ologiskt ju? 

Saken är den att jag vet att mitt ex hade kunnat rädda det, något jag aldrig sagt till honom om, om han på ett tidigt stadie tagit ansvar, sett det från mitt perspektiv, ordnat upp med allt, men nej, det kunde han inte. Likaså han jag har nu. Nej, det ska kaxas, det ska det, och man ska försvara sig bara. Det var som att bli både skjuten och strax därefter få kniven i sig också. Det här dubbla. Jag var inte riktigt död vid första skottet, men jag blev det med kniven i mig strax efter. Då var de "vinnarna". 

Jag har alltid varit tvärtemot dessa två män i mitt liv.
Har jag sårat någon vet jag det och vill ställa allt till rätta så fort jag bara kan, jag skyndar mig, allt jag kan. Av allt jag är värd. Jag låter inget och ingen stå i min väg. Jag tar emot då deras ilska, besvikelse, sårande ord, jag står pall, jag tar deras perspektiv till mitt nya perspektiv, jag låter ingen viktig tid gå oss förbi, jag förstår att det är nu eller aldrig. Jag ber om förlåtelse, jag vill be, det är inte som att jag suger på karamellen, eller de kräver att jag ber om förlåtelse. Jag löser det.

Och varenda relation jag varit i, behöver inte alls vara romantisk, kan vara inom familjen, kan vara vänner, kan till och med vara arbetskamrater, så har de alla reagerat på samma sätt: De släpper in mig igen, in i värmen, och det går snabbt. Förvånande snabbt. Jag inte räknat med det. Inte vetat om det vore möjligt.

De visar mig också sedan att jag är förlåten. Allt blir som det var innan. De vet om att jag inte sviker dem och de sviker inte mig. 

Jag önskar så att de här två männen i mitt liv skulle ha förstått detta, förstått vad som stod på spel, att de inte hade råd att fortsätta vara själviska och stolta och kaxiga. Att de bara själva skulle förlora på det i ändan. Och jag också. 

För min del, och för din del, hoppas jag på tiden, eller jag hoppas väl att en eller flera situationer kommer uppstå som din tidigare inte kunnat hantera på rätt sätt och inte mitt ex och inte han jag är med idag gjorde rätt heller, men att han gör det nu, så du verkligen kan se att han har förändrats. Jag hoppas, jag vill tro det är det som ska till. 

Alltså, varför skulle du få påhopp? Något säger mig att det är en rätt så normal reaktion från en som blivit utsatt av något sånt.

Det tycker inte jag är något konstigt alls..Alltså att du reagerade på att han var "psykiskt" otrogen och dessutom pratat nedvärderande om dig...
Tycker du att det han gjort är otrohet och att svika dig, så är det så för dig! Och det är ju det enda som borde räknas. Eller hur!?
Vad vi andra tycker om otrohet, eller inte spelar ju ingen större roll.. 
Enligt mig så är emotionell otrohet värre än ren fysisk otrohet som partnern skulle "råka" ha med någon på fyllan eller liknande, men det är vad jag tycker bara..

Så att du känner som du gör är inget konstig..Det är inte dig det är fel på iaf..
Men det behöver inte var något fel på honom heller givetvis..Precis som du skriver så har vi bara hört din version.Och han kanske har något helt annat att säga.

Det bästa vore nog om ni kunde prata ut om det här...Att du säger som det är/hur du kände innan och hur du känner nu..Så att du får ur dig hur du känner först och främst..Sen känns det oftast lite bättre iaf..

Att ta en paus brukar sällan funka..i långa loppet..Min erfarenhet är att killar man tagit en paus från och blivit tillsammans med en 2a gång aldrig har funkat i långa loppet..

Att du ens funderar på en paus betyder nog att du är redo att leva utan honom, innerst inne..Du kanske har svårt att acceptera det, men det kan vara sant..Jag säger inte att det måste vara så, men eftersom du har tänkt på det så finns den risken att det är det du vill innerst inne.. 
En man, man vill leva med känner man inte att man vill ta en paus ifrån..Annat än någon helg ibland eller en veckas semester nån gång om man varit tillsammans länge iaf.😂 
.

Man kan förstå om du känner så. Livet är för kort, varför vara ihop med någon som det inte känns helt bra med?

Låter jäkligt konstigt om det är det någon lägger vikten på. Kan det vara kanske att dessa åsikter kommer ifrån folk som redan själv har vart otrogna och skäller på dig för att de är rädda att bli påkomna?

Själv tänker jag mer att det är förståeligt att det blir sådär, då tillit och respekten till din partner har förstörts. Tror inte du behöver oroa dig för att någon ska börja dömma dig för det.