Det här med kön

Facit:

Kön är 100 procent fysiskt, biologiskt. Allt annat är konstruktion och ett påhitt av oss människor. Det finns inga andra djur som inbillar sig att de är av annat kön än vad de är biologiskt.

Det finns två sorters människor när man talar om kön: män och kvinnor. Män definieras av kromosomsammansättningen XY. Kvinnor av kromosomsammansättningen XX.

Kromosomer sitter i vårt DNA och kan inte ändras. Det vill säga, en man som genomgått en så kallad könskorrigering med hormonbehandlingar, kanske opererat kvinnliga bröst eller till och med skapat en konstgjord vagina, kommer fortfarande alltid ha XY-sammansättning av kromosomer. Därför är det vansinne att låta transkvinnor tävla i damidrott. Det spelar ingen roll hur mycket de önskar att andra ska se dem som kvinnor - de har fortfarande manlig biologi och manliga förutsättningar för idrott, vilket gör det helt befängt att de skulle tillåtas tävla mot kvinnor. Då har vi snart ingen damidrott kvar, för alla tävlingar skulle vinnas av personer som fysiskt är män.

Och det här med "jag identifierar mig som kvinna" eller "jag har alltid känt mig som en man inuti"... ge mig styrka. INGEN människa vet hur någon annan känner sig överhuvudtaget. Man vet bara hur man själv känner sig.

Att man inte känner sig hemma i sitt kön handlar till 100 procent om att man inte kan relatera till bilden av hur en man eller kvinna "ska" vara. Det är de fördomarna vi ska bryta ned - inte upprätthålla dem.

500 av 4 000 000 000 avviker från genetiken?

0, 000000125 procent alltså.

Inte riktigt i paritet med antalet människor som identifierar sig som av ett annat kön, va?

Det finns väl ingen som förnekar att de här rent biologiska tillstånden finns? Även om de är ytterst ovanliga. Just i sådana fall kan det vara motiverat med juridiskt könsbyte, och även att personen får hjälp att se mer ut som det kön som han eller hon egentligen ÄR. Om det är det personen själv önskar, naturligtvis.

Det många protesterar emot nu, är att unga som ABSOLUT INTE lider av något av de tillstånden, utan bara fått för sig att ett könsbyte skulle vara lösningen på deras psykiska problem eller tillfälliga villfarelser, ska få dessa behandlingar och operationer på skattebetalarnas bekostnad. Bara för att - i många fall - ångra sig efter bara några år... men då är det för sent. Då får de gå genom livet som konstiga freaks, alltid vara annorlunda, inte höra hemma någonstans - varken i männens eller kvinnornas värld. Ofta kan de inte heller få barn längre, ens om de skulle lyckas hittta en partner av motsatt kön som kan leva med deras oåterkalleliga fysiska förändringar.

Jag har sett så många sådana dokumentärer nu om människor som ångrar sig, inte bara svenska utan även tyska, engelska och amerikanska, och jag blir så ledsen.