JonasKarlsson skrev 2024-06-06 10:41:22 följande:
Som jag skrev tidigare har vi närmare 10 års relation. Back then när jag tog hit dem hade jag inte riktigt bearbetat min skilsmässa så vi fick nog inte så bra start. Till det så var mor och dotter otroligt tajta de pratade med varandra på sitt språk, det kan man ju förstå i början men jag kände mig utanför. Hon pratade till mig genom mamman som översatte fast båda förstår engelska bra. Till slut blir det onormala normalt så man reagerar inte längre och åren går och går. Till slutet av oktober förra året kunde hon skicka sms "hej pappa kan du hämta mig" så även om vi inte pratade med varandra (annat än hej, godnatt, tack för maten och liknande) så kändes det som jag hade bra relation med henne. Detta peakade väl på julafton när hon fick ny laptop av mig.
I mellandagarna stack hon iväg utan att säga hejdå (jag förstår nu varför) hon drog iväg långt norrut för att bo på hotell med sin kille vilket mamma fick äran att berätta. Dottern tyckte väl det var rätt tidpunkt nu. Tyvärr så reagerade jag inte så bra och sa en del ogenomtänkta saker som hur kan hon ha kille när hon inte kan prata och hon kan visa tuttarna för honom men inte prata med mig. Detta sa jag till mamman och tänkte inte på hon skulle berätta det vidare. Det är här skon klämmer, hon kan prata med andra men inte mig vilket får mig att känna mig rejält misslyckad och sårad. Trots allt jag har gjort för henne. Sista månaderna var hon sur som ett bi trots jag hjälpte henne genom att skjutsa henne till sitt jobb fick jag elak blick.
Hon har sagt till mamma hon ska börja prata med mig "så småningom" vad det nu betyder. Hon har även sagt det händer mycket och hon kan inte riktigt hantera det vilket du antydde i din text. Hon sa även hon inte introducerat honom för oss för vi hade så dålig relation och hon visste inte hur jag skulle reagera (ungefär det du skrev). Själv är jag lite ambivalent - visst vill jag träffa honom han verkar vara en fantastisk kille men kanske inte förrän jag har bra relation med henne. Skulle det hjälpa träffa honom innan vi har bra relation? Jag är öppen för förslag, jag har aldrig varit i den här situationen tidigare så jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den.
Jag föreslog i söndags genom mamman hon skulle komma hit men hon hade inte tid för hon hade tvättstuga. Jag tänker hon har en 6-7 år äldre sambo han borde vara fullt kapabel köra tvättmaskinerna själv, det klarade jag av när jag bodde ensam. Tidigare sa hon att hon var trött och skulle laga mat åt sin sambo när jag ville bjuda henne och mamma lunch på stan. Ja du hör vi är inte högt på hennes prioriteringslista. Jag har full förståelse att hennes stora kärlek är viktig för henne men jag tycker även hennes familj borde vara viktig för henne.
Du och min dotter verkar ha en del gemensamma drag men på en punkt skiljer ni er åt och det är synen på pengar. Hon besökte mig en söndag vilket jag blev glad över, mamma jobbade då så jag antog hon ville träffa just mig. Hon sa hon skulle inte jobba så mycket i sommar då hon och sambon skulle göra en massa saker, med andra ord kommer hon inte tjäna så mycket pengar. Jag förstod syftet med mötet var hon ville jag skulle stödja henne ekonomiskt. Hon är en high maintenance tjej som behöver pengar till makeup och fina kläder så här är hon pragmatisk och tar gärna emot pengar från mig men utan att träffa mig. Som jag skrev tidigare i tråden ska jag vara den vuxna i tråden, jag vill gärna vara en del av hennes liv så jag kommer skicka en slant varje månad tills hon börjar få CSN medel. Egentligen är jag emot köpa kärlek, uppenbarligen har det inte fungerat tidigare men detta kanske inte är samma sak...?
Du säger det tog ett år för dig att släppa in din pappa i ditt liv och jag misstänker (med tanke på historiken) min dotter kommer behöva ännu längre tid. Tyvärr är jag en väldigt otålig man så detta kommer bli jobbigt för mig.
Jag förstår det måste vara jättejobbigt det här. Det här har med kommunikationen att göra, ingen tvekan om saken.
Det du beskriver att ni har kommit in i från början att det är mamman som förmedlar kontakten och ni sitter på var sitt håll (mamman i mitten) men så fort det rör pengar, gåvor - då duger du. Det är det budskapet hon sänder.
Jag kan känna igen lite av det här problemet, när man pratar om varandra, istället för direkt till varandra. Jag tycker det var helt fel av din hustru att säga de här sakerna vidare du sagt i vredesmod och då du så klart har förlitat dig på att hon inte skulle föra det här vidare till dottern. Fruktansvärt fel just med benämningen av er dotters bröst, det där blev en felvriden sexuell tolkning som att hon är lätt på foten. Jag hade själv blivit oerhört kränkt om min pappa eller någon annan man som haft en annan roll i mitt liv sagt så om mig bakom min rygg.
Jag har bara sett det här problemet gå runt och runt i min partners familj, det här sättet att "kommunicera" på, och det skapar "glasväggar" emellan. Direkt kommunikation, inget skitsnack bakom någons rygg är det som löser problemet, jag kan bara stå för mig själv, inte hur andra väljer att kommunicera på men jag vill ha min kommunikation "ren". Jag förstår också hur lätt det är, lättare, att vräka av sig till andra om man har problem med någon annan, men det blir inte bra av det, bättre då man tar några lugna andetag och försöker lösa det med den personen det rör.
Jag tycker du ska själv ringa upp din dotter och säga att du känner du behöver lätta ditt hjärta och att du behöver prata med henne, att det är viktigt och att du älskar henne, om ni kan bestämma en dag bara du och hon. Jag tycker du ska säga att du har dåligt samvete för vad du sagt i tillfälligt vredesmod och att du vill be henne om förlåtelse för det, att det du menade med vad du sa var egentligen det här och det här, att du var sårad, ledsen, besviken och arg över att hon inte förde en direkt dialog med dig, men att du vet med dig från ert förflutna att det är så här ni blivit vana vid att ha dialogen, kommunikationen, så det har blivit en ful vana och är ingens fel, men att du vill ändra på det här from idag, from nu. Och fråga henne också vad hon tänker om allt, vad hon känner? Hur vill hon ha det? Kan ni börja om? Att du berättar för henne vad du berättar här för mig och alla som läser att du var på ett dåligt ställe inom dig själv när hon först kom in i ditt liv, du hade saker du behövde bearbeta från tidigare, vilket hade ingenting med henne att göra, och att du är ledsen över om hon varit drabbad av det, att du önskat ni fått en bättre start, men att du inte kan förändra den du var då, men du kan förändra den du är nu, och du vill se ljust på er framtid, er relation framöver.
Ja, jag var ju tvärtom min pappas pengar dög inte, jag ville ha till en förändring i vår kommunikation. Jag gjorde så faktiskt ett tag när det kändes extra plastigt och stelt, att jag helt bröt kontakten med honom på det planet, men jag började skriva brev till honom. Det gick inte att prata med honom fejs to fejs och jag ville inte bli avbruten eller tillrättavisad. Där skrev jag precis allt jag kände och tänkte.
Jag fick från början något mer stela brev tillbaka, samtidigt som han ringde (men jag inte tog samtalen), och han frågade andra i mitt liv vad han skulle göra (för han ville träffa mig). Jag fick inte svar först från honom på det sättet jag önskade således, tyvärr, så då lät jag mer tid gå, men sen så skrev jag ett nytt brev. Jag ville ha svar. Jag visste vad det var mellan oss, eller mer mellan mig och honom, den glasväggen där, jag var nu den vuxna, krävande, fast allting hade med vårt förflutna att göra. När jag började få riktiga svar tillbaka från honom började allting lätta. Jag tror han var så van vid att jag fortfarande var barnet.
Han var mycket mer förr i tiden för att skydda mig, men då såg jag det bara som att han var så för att skydda sig själv, vad han gjort för fel som gjort att jag inte längre hade en hel familj. Jag har förstått i efterhand att hans sätt att vara förr var för att han ville inte ha mig i mitten, han ville jag skulle få leva mitt liv, inte axla vilket jag gjorde min andre förälder, men att se min andre förälder lida på det viset och veta det var p g a något han gjort, gjorde ju att jag mer eller mindre valde sida i deras konflikt.
När det gällde andra saker också i livet var det han som var mer beskyddande om mig, min mamma förstod inte alltid, han var mer en normal förälder på det viset, men jag var ju s.k "gatusmart", jag lärde mig nog tidigt att det var något med min mamma som gjorde att hon förstod alltid saker som andra mammor gjorde. Hon kunde klaga sedan på att hon kände det som att jag inte tyckte om henne, från början när jag föddes, typ, men jag tror att jag tidigt reagerat på att "där är nåt" med min mamma. Idag känner jag att jag vet var det var. Även om jag förstod till viss del att det var oförstånd, på nåt sätt, förstår jag mer idag, och det känns skönt att veta det, då tar jag de här konstiga konflikterna som det kunde vara mellan mamma och mig, på ett annat sätt, nu när jag tänker tillbaka som vuxen, pga hennes diagnos/er.
Jag fick också tidigt näsa för vilka andra vuxna människor jag skulle kunna luta mig på om det var något, därför sökte jag mig utåt, från mamma och resten, efter pappa var borta från hemmet, blev välkomnad och behandlad mycket väl av kompisars familjer eller någon dam som bodde i trapphuset, och så några lärare också. Jag tyckte mycket om "världen utanför" ,tyckte om ordningen. Jag kunde gå förbi skolans kurators dörr om vardagarna och tänka om jag skulle dit in och berätta om min situation hemma men jag vågade och ville inte det heller, barn är för lojala ibland. Jag förlitade mig också mycket på släktingar, mammas familj, var mycket mer hos dem än vad jag kan tänka mig en normal unge är.
På andra sidan efter splittringen var min pappa som ville träffa mig, och mer och kände att mamman stod i vägen för det, men hans pengar, det dög, men jag ville aldrig ha hans pengar, jag ville ha honom.
Känner också att jag fick honom till slut så som jag ville, glasväggen kom bort, och vi möttes igen, och det var så fint. Det blev så bra.
Jag har aldrig velat ha hans pengar, fortsatte vara så fast vi sedan fick det så bra ihop, han kunde säga "men vad ska jag med dem då?" som att jag kan lika gärna ge dig, att jag skulle sluta vara så stolt, jag arbetade alltid mycket, och för honom var ju detta för småpengar, men inte för mig och jag ville vara självständig. För mig var det enkelt: Är man vuxen ska man kunna betala för sig själv, inte be om pengar av sina vuxna föräldrar eller andra. Har man inte råd med något - enkelt - köp det inte. Vänta. Man kan alltid vänta. Det försvinner inte. De gör upp lager av samma pryl. Jag har nog blivit lite skadad på mitt vis då jag fått höra sedan att jag kan vara ute och "ögon-shoppa" i timmar, ta en bild på något i mobilen, vänta och se om jag verkligen ska köpa det, och sedan så brukar det lägga sig, att jag kommer fram till att jag inte behöver det, men någon gång köper jag det, så allt i vårt hem om jag har köpt något är ju med mycket tanke bakom. Jag är inte snål, men jag är ekonomisk, jag blev ekonomiskt tidigt redan då jag var barn för jag förstod att min mamma var det inte, det var otryggt, ena dagen kunde hon köpa allt möjligt jag inte förstod nyttan av, och nästa dag hade vi inget i kylen och inte råd att köpa mat. Jag berättade aldrig för pappa hur det var. Ville inte ha mer konflikter, ville inte ge honom något så att han skulle stressa henne ännu mer, så de skulle upp i rätten. Hon har berättat sedan att han velat ha full vårdnad om mig, jag tror tyvärr det var också hennes rädsla över att han skulle få det om jag gick frivilligt över till honom, därför var det nog så att hon tog sina chanser att jag inte skulle tycka om honom, för då tänkte hon att då stannar jag mer hos henne. Jag tror också jag stannade mer hos henne för jag förstod väl alltid på nåt sätt att där var något fel, som sagt och det här felt i henne gjorde henne sårbar. Det här felet har andra också ärvt i familjen, jag har inte ärvt det, där vann pappas gener, och jag har fått höra att tur var väl det för annars hade det inte gått lika bra för dem när det kom till vissa saker. Jag märkte att andra som i mammas familj kunde bara skratta lite åt det, det som då var "oförstånd", och mamma lärde sig också som ett sätt att skydda sig själv på att bara skratta åt det också, men det tog inte bort sårbarheten.
Då jag inte har den här diagnosen har jag nog också alltid känt ett utanförskap, för jag har fått vara den tråkiga, den tuffa, den som inte är bjuden till partyt men är den som de alltid vill ska städa upp efter dem. Jag tror de med samma diagnos har hittat en samhörighet i varandra i familjen, men sedan när det blev fel, då var det alltid mig de sprang till för att få hjälp, då dög jag.
Nu har ju det här löst sig till stor del om jag jämför med hur det var innan här i livet, nu har vi alla mer samhörighet, men jo, på det viset kan jag väl jämföra med att jag förstår din känsla av utanförskap, och den är inte rolig att ha, de kan inte bara tänka på sig själva där och deras relation, de behöver tänka på dig också.
