Vad gör vi åt den ökande anorexia I samhället?
Det är en viss typ av personlighet, "hjärna" som är sårbara att få det, inte alla, inte vem som helst, ofta är det då typen som andra beundrar för de har disciplinen osv. Vi har mer stress och mer krav på oss nog överlag skulle jag tro vilket ger ångest och bakom anorexia är ångest, dåligt psykiskt mående.
Jag känner de som haft anorexia, som har anorexia och också min man som jag skrivit om i x antal trådar som hade "ortorexi" (liknande anorexia på ett sätt, men han kunde se hur han såg ut, vilket de med anorexia inte vet).
I hans bakgrund vad jag kunde se blivit fel var att han kommit från en högpresterande familj, är mkt intelligent, klarar av högprestation, men samtidigt finns inte det jordnära där, det stabila, fanns inget att man kunde stoppa upp, njuta av stunden, känna sig älskad för den man var/är, utan efter vad man presterar och aldrig var det nog. Att leva så ger ångest. Jag borde egentligen sett det innan, han hade lättare för att bli irriterad när något gick emot etc, jag var mer snäll både mot mig själv och mot andra, han var inte så snäll mot sig själv, fick inte misslyckas. Inte lärt sig få lov att lyssna på egna signaler att nu räcker det. Uppmanad av fel personer att fortsätta och öka upp dessutom.
Där var något, är något sjukligt i hur hans familj yttrar sig mycket om hur man ser ut och vad man väger, mycket yta, om alla. Går inte att ducka för det. Jag tror absolut att sättet man pratar på i familjen, i vänkretsen spär på det här och ökar på osäkerheterna. Man får försöka tänka att de som gör så har egna problem som de tyvärr spär ut på oss andra. De är rädda själva. De vill att alla ska vara innanför linjen. Eller de vill göra narr av andra för att höja sig själva. Vilket fall som helst är det inte okej, går över gränser, integritet.
I början när vi dejtade fällde han kommentarer, positiva, om hur jag såg ut fysiskt, klädsel, stil och jag trodde att det här skulle avta, att det här bara var i början av det romantiska. Jag tror jag sa något i gengäld en eller två gånger då vi inte pratar så i vår familj. För mig har man sagt något en gång då är det det som gäller. Med tiden förstod jag att han tänkte aldrig sluta. Nu var det blandat positivt och negativt om vartannat, och jag fick en helt annan medvetenhet än tidigare som skadade mig mer än det gjorde någon nytta. Det här ledde till att en del av hans ångest (som han inte var medveten om, tog det som det normala) kom över till mig och jag kände inte jag kunde bara få lov att vara mig själv i samma utsträckning. Jag började må dåligt över det här.
Jag kommer från en intellektuell familj, överintelligenta är en hel del av dem, där det här är ett tråkigt ämne. Då jag fick problem med min kropp och var med om något traumatiskt fick jag ändrad självkänsla, lägre, och då kände jag att jag hellre ville vara själv eller också bara vara runt honom när jag mådde bra, hade ett skydd mot honom, eller vara runt andra människor som inte var som han var.
Jag var alltså medveten om vart min ångest, mitt sätt att se på min kropp kom ifrån - den kom från honom, och hans familj, och jag kämpade inom mig själv att antingen behaga eller vara rebellisk och den rebelliska sidan i mig vann.
Inte alla är så att den rebelliska sidan vinner och de då skiter i vem det än är som har sagt det negativa om deras kroppar.
Varenda en jag känt, känner, detta är viktigt, som är anorektisk har haft någon idiot med lågt eller ingen emotionell intelligens som sagt något dumt om deras kropp som de antingen inte varit medvetna om själva, eller också som de hållit med om, men i slutändan handlar det om att de håller med om detta själva och ska då ändra på sig.
Om jag önskar nåt så är det att folk skulle sluta upp med att tro att bara för att vi lever i ett fritt land, bara för att vi får lov att tycka till om vad som och vem som, gör det det inte mer rätt att gå över en annan persons integritet, att man måste förstå den skillnaden. Men idioter förstår inte mycket. Tyvärr. Varenda en jag vet som har sagt de här sakerna om den som har haft eller har anorexia är en idiot. Sagt det för att höja sig över den andra. Sagt det på ett okänsligt sätt för att den är själv rädd för något. Har inte gjort någon särskilt imponerande djupdykning i sitt eget mentala innan den öppnar käften och pekar. Känner inte att den bär något ansvar alls när den andre sedan blir sjuk. Hans familj stod helt handfallna och jag undrar än idag hur mycket han vågade visa sig sårbar och delge dem för allt det här han tutats i hade han fått lära sig var det rätta sättet att leva på, och det är det inte, jo, om man vill bli sjuk så är det.
Jag tror inte att anorexia är särskilt utbredd i alla kulturer och det tror jag har att göra med att man förhåller sig inte så till vare sig mans- eller kvinnokroppen som man gör här i Sverige bland annat, det börjar där, och därför blir det desto svårare att då ta det till nästa steg, till den här fruktansvärda psykiska sjukdomen, anorexia.