Jag tyckte att detta är precis lika allvarlig. Som fetma i samhället. Tyvärr har den ökat i vårat samhälle. Och det kostar även det mycket pengar.
Är det våran kroppshets och sjuka ideal som gör att allt fler blir sjuka i det?
Det är intressant att det finns så mycket hycklare i vårat samhälle idag. Som ser mellan fingrarna.
Hycklare:)
Tror många har PANS/PANDAS också, ätstörningar kan vara en del i det. Dock inte så känt.
Men sen gör ju såklart inte nätet det bättre , fast det verkar som fler och fler slutar använda nätet nu och sociala medier. Det är ju bra!
Tror många har PANS/PANDAS också, ätstörningar kan vara en del i det. Dock inte så känt.
Jag tror man skall prata om hälsa med barnen, absolut inte om vikt och fetma.
Att det är viktigt att äta nyttigt , enligt kostcirkeln och tallriksmodellen.
Att man skall röra på sig varje dag och sova ordentligt.
Begränsa skärmtiden.
Sen kan man inte helt motverka det alla unga får från sociala media. Men förhoppnignsvis har man som förälder en nära och god kontakt med sitt barn, och kan prata om att det är hälsan som är viktigast.
Det är en viss typ av personlighet, "hjärna" som är sårbara att få det, inte alla, inte vem som helst, ofta är det då typen som andra beundrar för de har disciplinen osv. Vi har mer stress och mer krav på oss nog överlag skulle jag tro vilket ger ångest och bakom anorexia är ångest, dåligt psykiskt mående.
Jag känner de som haft anorexia, som har anorexia och också min man som jag skrivit om i x antal trådar som hade "ortorexi" (liknande anorexia på ett sätt, men han kunde se hur han såg ut, vilket de med anorexia inte vet).
I hans bakgrund vad jag kunde se blivit fel var att han kommit från en högpresterande familj, är mkt intelligent, klarar av högprestation, men samtidigt finns inte det jordnära där, det stabila, fanns inget att man kunde stoppa upp, njuta av stunden, känna sig älskad för den man var/är, utan efter vad man presterar och aldrig var det nog. Att leva så ger ångest. Jag borde egentligen sett det innan, han hade lättare för att bli irriterad när något gick emot etc, jag var mer snäll både mot mig själv och mot andra, han var inte så snäll mot sig själv, fick inte misslyckas. Inte lärt sig få lov att lyssna på egna signaler att nu räcker det. Uppmanad av fel personer att fortsätta och öka upp dessutom.
Där var något, är något sjukligt i hur hans familj yttrar sig mycket om hur man ser ut och vad man väger, mycket yta, om alla. Går inte att ducka för det. Jag tror absolut att sättet man pratar på i familjen, i vänkretsen spär på det här och ökar på osäkerheterna. Man får försöka tänka att de som gör så har egna problem som de tyvärr spär ut på oss andra. De är rädda själva. De vill att alla ska vara innanför linjen. Eller de vill göra narr av andra för att höja sig själva. Vilket fall som helst är det inte okej, går över gränser, integritet.
I början när vi dejtade fällde han kommentarer, positiva, om hur jag såg ut fysiskt, klädsel, stil och jag trodde att det här skulle avta, att det här bara var i början av det romantiska. Jag tror jag sa något i gengäld en eller två gånger då vi inte pratar så i vår familj. För mig har man sagt något en gång då är det det som gäller. Med tiden förstod jag att han tänkte aldrig sluta. Nu var det blandat positivt och negativt om vartannat, och jag fick en helt annan medvetenhet än tidigare som skadade mig mer än det gjorde någon nytta. Det här ledde till att en del av hans ångest (som han inte var medveten om, tog det som det normala) kom över till mig och jag kände inte jag kunde bara få lov att vara mig själv i samma utsträckning. Jag började må dåligt över det här.
Jag kommer från en intellektuell familj, överintelligenta är en hel del av dem, där det här är ett tråkigt ämne. Då jag fick problem med min kropp och var med om något traumatiskt fick jag ändrad självkänsla, lägre, och då kände jag att jag hellre ville vara själv eller också bara vara runt honom när jag mådde bra, hade ett skydd mot honom, eller vara runt andra människor som inte var som han var.
Jag var alltså medveten om vart min ångest, mitt sätt att se på min kropp kom ifrån - den kom från honom, och hans familj, och jag kämpade inom mig själv att antingen behaga eller vara rebellisk och den rebelliska sidan i mig vann.
Inte alla är så att den rebelliska sidan vinner och de då skiter i vem det än är som har sagt det negativa om deras kroppar.
Varenda en jag känt, känner, detta är viktigt, som är anorektisk har haft någon idiot med lågt eller ingen emotionell intelligens som sagt något dumt om deras kropp som de antingen inte varit medvetna om själva, eller också som de hållit med om, men i slutändan handlar det om att de håller med om detta själva och ska då ändra på sig.
Om jag önskar nåt så är det att folk skulle sluta upp med att tro att bara för att vi lever i ett fritt land, bara för att vi får lov att tycka till om vad som och vem som, gör det det inte mer rätt att gå över en annan persons integritet, att man måste förstå den skillnaden. Men idioter förstår inte mycket. Tyvärr. Varenda en jag vet som har sagt de här sakerna om den som har haft eller har anorexia är en idiot. Sagt det för att höja sig över den andra. Sagt det på ett okänsligt sätt för att den är själv rädd för något. Har inte gjort någon särskilt imponerande djupdykning i sitt eget mentala innan den öppnar käften och pekar. Känner inte att den bär något ansvar alls när den andre sedan blir sjuk. Hans familj stod helt handfallna och jag undrar än idag hur mycket han vågade visa sig sårbar och delge dem för allt det här han tutats i hade han fått lära sig var det rätta sättet att leva på, och det är det inte, jo, om man vill bli sjuk så är det.
Jag tror inte att anorexia är särskilt utbredd i alla kulturer och det tror jag har att göra med att man förhåller sig inte så till vare sig mans- eller kvinnokroppen som man gör här i Sverige bland annat, det börjar där, och därför blir det desto svårare att då ta det till nästa steg, till den här fruktansvärda psykiska sjukdomen, anorexia.
Sociala medier, stress, press, barn som växer upp för fort och behandlas som vuxna eller tonåringar innan de är det är väl säkert del av orsakerna. 6-åringar ska inte ha mobiler, 8-åringar ska inte se på tiktok, 10-åringar ska inte veta vad för dyr hudkräm influencers använder för att släta ut rynkor osv.
Jag ser småungar själva på stan i magtröjor, 11-12 åringar som åker runt på elsparkcyklar i stan och skjutsar varandra (hur får de ens igång dessa elsparkscyklar om inte en förälder/myndig hjälper till). Föräldrar som hävdar att deras barn slutat med leksaker i 7-9 årsåldern för det är barnsligt osv. Det är sjukt men ingen reagerar och föräldrar säger aldrig NEJ! Och de har noll vett kring vad som är lämpligt för barn och inte. Folk tror barn är mer vuxna än de är mogna till.
8-12 åringar som självskadar sig och lägger upp på tiktok i jakt på uppmärksamhet och desperation efter hjälp, åker till stan med kompisar och handlar smink och skönhetsprodukter för hundratals eller tusentalskronor och ber om mer via swish från sin iphone. Barn ska leka med leksaker, läsa böcker, gå ut och sparka fotboll, gå till lekplatser, klä sig i faktiska barnkläder, panta burkar för att samla ihop till en godisbit. Är det skärmtid så är det saker som en barnvänlig film liksom, inte mobiltelefon eller sociala medier.
Väldigt många föräldrar är kassa idag. Ja jag sa vad jag sa och menar det jag sa. De är veka, tillåtande och säger inte nej. Antagligen för att de dels faktiskt inte förstår att det barnen tillåts varken är normalt eller bra för dem och dels för att de är konflikträdda och även anser att barnen ska få bestämma själva. Det är liksom en röd tråd genom hela så kallade uppfostran som finns idag. Valet borde vara rosa tröja eller gul tröja, Askungen eller Skönheten och odjuret, läsa bok eller cykla - inte samsung eller iphone, magtröja eller rövshorts, inte ränna runt i lokala centrum eller ta bussen till grannstadens centrum och ränna runt där.
Pressen och stressen över att behöva växa upp för tidigt för att passa in, pressen och stressen i skolan pga att kraven ökat där, press och stress med en massa organiserade fritidsaktiviteter, långa dagar iväg från familj och hem i miljöer där de o stort sett uppfostras av en stor grupp jämnåriga varje dag från 1 års ålder, mobiler och sociala medier där de kan bli cybermobbade eller se andra bli cybermobbade och då oroa sig över att bli nästa offer, blir matade med skit från influencers och kändisar och generellt vuxna och äldre tonåringar på sociala medier, även jämnåriga på sociala medier som sprider skit som tagit influenser från äldre de sett.
Är övertygad om att allt sånt spelar in. Dessutom fungerar inte bup eller psykvården generellt överhuvudtaget. Köerna är under all kritik och hjälpen många får är totalt värdelös eller helt enkelt ingen hjälp alls.
Sen växer dessa barn upp till tonåringar och deras psykiska hälsa är redan sedan innan körd i botten. Vissa har redan som barn utvecklat ätstörningar eller så har de redan annan psykisk ohälsa och så smäller ätstörningen till när de kommer upp i tonåren och hormoner och insikt om livet slår till och de försöker skaffa sig någon sorts kontroll eller självskada sig via svält eller hetsätning osv.
I vuxen ålder fortsätter samma skit med sociala medier, jämföra sig med andra på alla plan, press i skola/universitet/jobb, folks ekonomi är i botten, finns inga jobb, finns inga bostäder, folk träffar inte folk och har inte hälsosamma sociala relationer eller förhållanden, det finner ingen djupare mening, har inte råd att köpa bostad, har inte råd att skaffa barn, folk känner sig maktlösa, de vill ha kontroll över något och det bli maten med ätstörning som självskadebeteende och letande efter kontroll. Det håller tankarna lite från annat elände.
Var tionde nybliven mamma har tydligen en ätstörning.
www.aftonbladet.se/debatt/a/Gya9XQ/varden-missar-mammor-med-atstorningar