Vad är huvudorsaken till den ökade övervikten i samhället

100 procent.

När jag var 17-18 år vägde jag runt 52 kilo och jag är 167 cm lång. Smal? Absolut, men helt inom vad som anses vara normalviktigt. I synnerhet när man är så ung. Alla mina värden var fantastiska och jag både åt och rörde mig lagom. Ändå spred min egen mamma - förmodligen bara avundsjuk - rykten om att jag skulle vara ätstörd. Så fort jag kollade mig i spegeln hur kläderna satt kommenterade hon att "ja - du ÄR smal!" och antydde att jag skulle ha kollat om jag var tillräckligt smal. Jag hade inga som helst ätstörningar, däremot mådde jag otroligt dåligt av min egen mammas mobbning.

Samtidigt har jag kusiner som redan i lågstadieåldern var överviktiga och som nu, i tonåren, är riktigt feta. Det är sorgligt att se 14-åringar med kroppar som michelingubben, med bilringar som väller över byxkanten. En julafton fick de äta godis i stället för mat om de så ville, för "det viktigaste är att de äter överhuvudtaget"... på släktsammankomster verkar ingen annan än jag reagera på att de kan äta en halv tårta själva och tillåts äta hur mycket som helst. Nämner man ett ord om hälsa och balans är det fat-shaming och det är tydligen det värsta man kan göra mot ett barn, att påstå att man kan väga för mycket. Inte att låta barn leva livsfarligt...

Nej, det tror jag verkligen inte. Varje normalbegåvad person förstod nog att det finns extremer åt bägge håll.

En normalviktig människa kan tro att hen är under-eller överviktig. Och en under-eller överviktig person kan tro att hen är normalviktig. Och ibland är det den närmaste omgivningen som förvillar.