Mitt barn har en underlig pappa och umgänget har varit väldigt oregelbundet och lite. Ibland har pappan ringt honom i två minuter regelbundet och sagt att han älskar honom och inte mycket mer. Jag tror att vilket umgänge som helst är bättre än inget för barnet, såvida pappan inte är otrevlig. Min sons halvbror bor med sin mamma och jättetrevlig styvpappa och har också haft liknande umgänge med sin pappa. Det har varit bra även för honom.
Alltså, jag haf ju hela tiden vetat att han inte ville ha barn med mig. Att jag valde att gå emot honom och att jag skulle bli ensam med henne visste jag. För min del är det helt okej, men för hennes del... Jag tänkte ju inte riktigt så när det begav sig, jag fattade inte att hans liv går vidare och att han ju har full rätt att bilda familj med någon han vill ha barn med, och det klandrar jag inte honom för. Men att jag står i detta dilemma nu för att få det bra för min dotter, och vad det innebär för henne.
Kanske är det bättre att låta tiden bara gå och låta henne ta det med honom när hon är mogen för det. Men det är ju liksom jag som styr och jag som satt henne till världen med en ovillig pappa. Den delen ligger ju på mig, han har aldrig lovat något från början, tvärtom.
Så svårt