• Anonym (Mamman till den oönskade)

    Ska jag ta in pappan i mitt barns liv?

    Hej,
    Jag grubblar som fan över hur jag ska göra med detta. Ta in pappan och finna mig i hans begränsade engagemang eller bara skita i att höra av mig till honom.

    Bakgrunden är att jag blev oplanerat gravid, jag råkade luta honom tyvärr. Jag trodde verkligen att jag inte kunde få barn eftersom jag och min man kämpat i nästan 10 år utan resultat, men flera utredningar som bara sa att jag inte kunde. Min man lämnade mig på grund av detta, och fick ett barn med en annan direkt. Jag var knäckt. Sen träffade jag en man, vi hade ett kort förhållande, men aldrig officiellt, han var nyseparerad. Jag upptäckte först i vecka 14 att jag var gravid, och jag var så klart överlycklig, för mig var det ett mirakel. Det var det INTE för honom, han blev väldigt upprörd och ville inte alls bli pappa. Han förstod däremot mig, att jag inte kunde tänka mig att avbryta. Jag förstod honom också, detta var ju inte alls planerat. Jag kände att jag bara ville ha barnet, och förklarade för honom att jag ville göra detta ensam. Det enda jag ville var att ha en underskrift på faderskapsbekräftelsen, sen ville jag inte ha honom alls. Han skrev på. Hans ex var fruktanvärd och tyckte han var vidrig som fick barn med mig, hon hävdade att han bedragit henne, hans barn hatade mig redan. Jag orkade inte med detta utan drog mig tillbaka och fick mitt barn ensam. Han hälsade på oss en gång efter några veckor, vi var överens om att han inte betalar underhåll mot att jag får ha barnet ensam precis som jag vill. Jag ORKAR inte vara en del av hans soppa till liv. 

    Men åren går och mitt barn frågar efter sin pappa. Jag ser ju att han bor i samma stad, han har en ny sambo och jag har hört på omvägar att han fick ett barn till, som han ville ha. De lever lyckligt familjeliv. Hans sambo kontaktade mig och ville veta om hans story om mitt barn, (hans på pappret) stämde, och det gjorde det, hon var orolig att han svikit mig, men det hade han ju inte, jag har aldrig bett honom om något. Men det är klart att jag hade önskat att han brydde sig om vårt barn. Med det sagt så fick hon honom att höra av sig och vi tog up
    p kontakten för för vårt barn, jag var hemma hos dem och "skolade in henne" hos dem, hon var välkommen ett par timmar varannan helg. Han tyckte att jag skulle driva hela umgänget och han höll sig passiv för min skull, men helt ärligt så var han aldrig engagerad i henne. Det var hans sambo som fick saker att hända. All cred till henne, hon har civilkurage på riktigt. Men det var ju sin pappas engagemang som var det viktiga. Efter sommarsemetsern hörde jag inte av mig igen, de sa aldrig att de var hemma från semestern och jag hörde inte av mig. Så allt rann ut i sanden. Jag brottas med känslan av att jag borde höra av mig, men det är ju uppenbart att han inte bryr sig. 
    Jag vet att han flyttat med familjen till en kommun ett par mig bort. Inte jättelångt, så att de inte kan ses, men svårare. Hans sambo hörde av sig igen och undrarde hur det var fatt, utan hans vetskap. Lät mig veta att de haft supertufft i familjen och varför de flyttat. Att hans ex drivit även dem till vansinne och att det var väldiga problem med hans stora barn. 
    Hon lät mig veta att hon uppmuntrade umgänge med mitt barn, men att det varit för tufft efter semestern och i samband med flytten. Men att mitt barn var välkommet. 
    Men jag är så kluven! Ska jag trycka in henne där igen, ett par timmar varannan vecka, nu när hon äntligen slutat fråga efter dem. Jag har inte svartmålat dem för henne, men heller inte idealiserat hennes pappa. Han kan kanske träffa min dotter nån gång in månaden, hon får vara med sina nya små syskon. Kasnke kan han komma på skolavslutning och gymanstikuppvisningar och sånt där man gärna vill ha sina föräldrar, men nåt vardagsengagemang från honom kommer hon aldrig att få. 
    Är det bättre att träffa sin pappa sparsamt eller är det bättre att han inte är en del av hennes liv alls? Det som gör det svårt är ju att hon ser att han har flera barn han verkligen bryr sig om

    Vad säger ni som vuxit upp med liknande erfarenheter? Hon har ju bara en barndom och jag är så rädd att göra fel

  • Svar på tråden Ska jag ta in pappan i mitt barns liv?
  • Anonym (Jo)

    Fy, jag får så ont i hjärtat av att läsa hur pappan prioriterar bort sin dotter mot sina nya barn. Jag tror faktiskt att sporadiskt umgänge med pappa är det bästa för dottern för att hon själv så småningom ska kunna förstå att pappa är ointresserad av henne. Det blir lättare för henne att få en uppfattning om hur han är som person om hon får se det än att du senare kanske berättar hur det var. Ingen aning egentligen men det är min tanke.

  • Anonym (J)

    Stor kram till dig. Det märks verkligen att du vill ditt barn ditt bästa. Min erfarenhet (växte upp med ensamstående mamma med sporadisk kontakt med pappa) är att även den lilla kontakten med mina bonussyskon och familjen på pappas sida har betytt mycket för mig. Har kontakt med mina halvsyskon och sambon till min pappa och även med min pappa som vuxen. Självklart har det gjort ont att han inte brytt sig lika mycket om mig men hade inte velat vara utan. Hoppas allt löser sig till det bästa för er {#emotions_dlg.flower}

  • Anonym (Katrin)

    Mitt barn har en underlig pappa och umgänget har varit väldigt oregelbundet och lite. Ibland har pappan ringt honom i två minuter regelbundet och sagt att han älskar honom och inte mycket mer. Jag tror att vilket umgänge som helst är bättre än inget för barnet, såvida pappan inte är otrevlig. Min sons halvbror bor med sin mamma och jättetrevlig styvpappa och har också haft liknande umgänge med sin pappa. Det har varit bra även för honom. 

  • Anonym (Mamman till den oönskade)
    Jemp skrev 2024-05-31 20:03:05 följande:

    Hur gammalt är ditt barn nu?


    Hon är 6 år nu
  • Anonym (Mamman till den oönskade)

    Alltså, jag haf ju hela tiden vetat att han inte ville ha barn med mig. Att jag valde att gå emot honom och att jag skulle bli ensam med henne visste jag. För min del är det helt okej, men för hennes del... Jag tänkte ju inte riktigt så när det begav sig, jag fattade inte att hans liv går vidare och att han ju har full rätt att bilda familj med någon han vill ha barn med, och det klandrar jag inte honom för. Men att jag står i detta dilemma nu för att få det bra för min dotter, och vad det innebär för henne.

    Kanske är det bättre att låta tiden bara gå och låta henne ta det med honom när hon är mogen för det. Men det är ju liksom jag som styr och jag som satt henne till världen med en ovillig pappa. Den delen ligger ju på mig, han har aldrig lovat något från början, tvärtom. 
    Så svårt

  • Tow2Mater

    Hellre sparsamt än inte alls. Då ger man dem iallafall en bättre chans till kontakt i framtiden. Sker ingen kontakt under uppväxten kanske muren till att aldrig ta upp kontakten senare (fast en eller båda kanske skulle vilja), vara mycket svarare att komma förbi.

    Jag antar du när barnet är tillräckligt gammal kommer att berätta sanningen om hur det var du som tog beslutet, fast pappan inte var beredd på/mogen/hade förutsättningarna att skaffa barn just då.

  • Anonym (Katrin)
    Anonym (Mamman till den oönskade) skrev 2024-05-31 20:22:23 följande:

    Alltså, jag haf ju hela tiden vetat att han inte ville ha barn med mig. Att jag valde att gå emot honom och att jag skulle bli ensam med henne visste jag. För min del är det helt okej, men för hennes del... Jag tänkte ju inte riktigt så när det begav sig, jag fattade inte att hans liv går vidare och att han ju har full rätt att bilda familj med någon han vill ha barn med, och det klandrar jag inte honom för. Men att jag står i detta dilemma nu för att få det bra för min dotter, och vad det innebär för henne.

    Kanske är det bättre att låta tiden bara gå och låta henne ta det med honom när hon är mogen för det. Men det är ju liksom jag som styr och jag som satt henne till världen med en ovillig pappa. Den delen ligger ju på mig, han har aldrig lovat något från början, tvärtom. 
    Så svårt


    Nej, ge henne kontakt med honom nu! För barnets skull, ta vad du kan av pappans tid! Spelar ingen roll vad han sagt förut och vad du genomstått, tänk på barnet nu och låt det ha den kontakt det kan ha med pappan. För barnets bästa.
  • Anonym (Npp)

    Nej det enda rätta här är att du slutar bry dig. För med en sådan pappa kommer ditt barn bara bli sviken hela tiden. 

    Låt det vara. Låt henne veta vem pappa är och låt henne sköta den kontakten själv om hon vill i framtiden.

    Vill ha träffa sitt barn så ska kontakten ske med honom och han ska vara engagerad. Inte sambon. Och då ska det ske regelbundet ungänge som gynnar barnet. Inte bara när han får lust. 

  • Anonym (Mamman till den oönskade)
    Tow2Mater skrev 2024-05-31 20:43:58 följande

    Jag antar du när barnet är tillräckligt gammal kommer att berätta sanningen om hur det var du som tog beslutet, fast pappan inte var beredd på/mogen/hade förutsättningarna att skaffa barn just då.


    Jag kommer behöva förklara det vad det lider ja. Så att hon förstår att felet inte ligger hos henne utan hos oss vuxna. 

    Vissa dagar är jag så besviken på honom men jag försöker släppa det, för han har ju aldrig lovat nåt han inte hållit, han ville inte och han har inte ändrat sig. Han vill för andra med inte för oss. Nånstans hoppades jag att han skulle ändra sig när hon väl var här och när han fick träffa henne, men det blev tyvärr inte så. Jag kan inte räkna med det. 
    Det är ju inte olagligt att tvinga någon att bli förälder men det är heller inte olagligt att inte engagera sig i ett barn man blivit påtvingad. Det är mitt ansvar, jag är medveten om det. Men det svider så klart
  • Anonym (mnv)
    Anonym (Katrin) skrev 2024-05-31 19:52:44 följande:

    Mitt barn har en underlig pappa och umgänget har varit väldigt oregelbundet och lite. Ibland har pappan ringt honom i två minuter regelbundet och sagt att han älskar honom och inte mycket mer. Jag tror att vilket umgänge som helst är bättre än inget för barnet, såvida pappan inte är otrevlig. Min sons halvbror bor med sin mamma och jättetrevlig styvpappa och har också haft liknande umgänge med sin pappa. Det har varit bra även för honom. 


    jag hade också en otroligt lustig pappa, men som ändå älskade mig högt trots att vi knappt sågs. Han tyckte säkert själv att han var en helt ok pappa.

    Hur som helst hade jag inte velat vara utan vår speciella och lite sporadiska kontakt. Det är ändå bra för att jag upplever att jag känner honom. 
Svar på tråden Ska jag ta in pappan i mitt barns liv?