Ska jag ta in pappan i mitt barns liv?
Hej,
Jag grubblar som fan över hur jag ska göra med detta. Ta in pappan och finna mig i hans begränsade engagemang eller bara skita i att höra av mig till honom.
Bakgrunden är att jag blev oplanerat gravid, jag råkade luta honom tyvärr. Jag trodde verkligen att jag inte kunde få barn eftersom jag och min man kämpat i nästan 10 år utan resultat, men flera utredningar som bara sa att jag inte kunde. Min man lämnade mig på grund av detta, och fick ett barn med en annan direkt. Jag var knäckt. Sen träffade jag en man, vi hade ett kort förhållande, men aldrig officiellt, han var nyseparerad. Jag upptäckte först i vecka 14 att jag var gravid, och jag var så klart överlycklig, för mig var det ett mirakel. Det var det INTE för honom, han blev väldigt upprörd och ville inte alls bli pappa. Han förstod däremot mig, att jag inte kunde tänka mig att avbryta. Jag förstod honom också, detta var ju inte alls planerat. Jag kände att jag bara ville ha barnet, och förklarade för honom att jag ville göra detta ensam. Det enda jag ville var att ha en underskrift på faderskapsbekräftelsen, sen ville jag inte ha honom alls. Han skrev på. Hans ex var fruktanvärd och tyckte han var vidrig som fick barn med mig, hon hävdade att han bedragit henne, hans barn hatade mig redan. Jag orkade inte med detta utan drog mig tillbaka och fick mitt barn ensam. Han hälsade på oss en gång efter några veckor, vi var överens om att han inte betalar underhåll mot att jag får ha barnet ensam precis som jag vill. Jag ORKAR inte vara en del av hans soppa till liv.
Men åren går och mitt barn frågar efter sin pappa. Jag ser ju att han bor i samma stad, han har en ny sambo och jag har hört på omvägar att han fick ett barn till, som han ville ha. De lever lyckligt familjeliv. Hans sambo kontaktade mig och ville veta om hans story om mitt barn, (hans på pappret) stämde, och det gjorde det, hon var orolig att han svikit mig, men det hade han ju inte, jag har aldrig bett honom om något. Men det är klart att jag hade önskat att han brydde sig om vårt barn. Med det sagt så fick hon honom att höra av sig och vi tog up
p kontakten för för vårt barn, jag var hemma hos dem och "skolade in henne" hos dem, hon var välkommen ett par timmar varannan helg. Han tyckte att jag skulle driva hela umgänget och han höll sig passiv för min skull, men helt ärligt så var han aldrig engagerad i henne. Det var hans sambo som fick saker att hända. All cred till henne, hon har civilkurage på riktigt. Men det var ju sin pappas engagemang som var det viktiga. Efter sommarsemetsern hörde jag inte av mig igen, de sa aldrig att de var hemma från semestern och jag hörde inte av mig. Så allt rann ut i sanden. Jag brottas med känslan av att jag borde höra av mig, men det är ju uppenbart att han inte bryr sig.
Jag vet att han flyttat med familjen till en kommun ett par mig bort. Inte jättelångt, så att de inte kan ses, men svårare. Hans sambo hörde av sig igen och undrarde hur det var fatt, utan hans vetskap. Lät mig veta att de haft supertufft i familjen och varför de flyttat. Att hans ex drivit även dem till vansinne och att det var väldiga problem med hans stora barn.
Hon lät mig veta att hon uppmuntrade umgänge med mitt barn, men att det varit för tufft efter semestern och i samband med flytten. Men att mitt barn var välkommet.
Men jag är så kluven! Ska jag trycka in henne där igen, ett par timmar varannan vecka, nu när hon äntligen slutat fråga efter dem. Jag har inte svartmålat dem för henne, men heller inte idealiserat hennes pappa. Han kan kanske träffa min dotter nån gång in månaden, hon får vara med sina nya små syskon. Kasnke kan han komma på skolavslutning och gymanstikuppvisningar och sånt där man gärna vill ha sina föräldrar, men nåt vardagsengagemang från honom kommer hon aldrig att få.
Är det bättre att träffa sin pappa sparsamt eller är det bättre att han inte är en del av hennes liv alls? Det som gör det svårt är ju att hon ser att han har flera barn han verkligen bryr sig om
Vad säger ni som vuxit upp med liknande erfarenheter? Hon har ju bara en barndom och jag är så rädd att göra fel