Är vi barn hemska?

Finns inget som hindrar henne att sätta sprätt på allt och dessutom göra sig av med huset innan hon dör så ni inte får något alls i slutändan. Dessutom kanske hon blir 105 år och överlever er. Självklart ska ni ha er laglott nu!

Det är arvslotterna vi vill ha OM hon säljer huset. Det är det kontraktet handlar om.
Skriver hon på det och inte säljer huset så ärver vi vår pappas halva när hon går bort. Arvlotterna är ca 1,3 miljoner just nu sammanlagt, det kan ändras till mindre eller mer när hon gått bort. Man vet ju aldrig om huset sjunkit i värde eller ökat när hon går bort.
Laglotterna är hälften av arvslotterna och vi har rätt att kräva ut de inom 6 månader efter vi delgivits testamente. Men då får vi inget när hon går bort, då ärver hennes dotter hälften av vårt arv. 
Känns inte sådär roligt att ge bort halva sitt arv till någon som avskyr oss vilken hon och hennes dotter gör trots att vi systrar har hjälpt dom så mycket med huset, läkarbesök, handling mm.
Vi har verkligen ställt upp för både pappa och hans fru i många år.

Hon ansåg att allt skulle skrivas över på henne direkt efter pappa gick bort och att om hon nu skulle sälja huset så hade hon tänkt ge oss barn vars 100.000.....(sagt av henne med elak underton)
Resten skulle vara hennes ansåg hon.
Egentligen skiter jag i pengarna, hade hon behandlat oss barn bra under deras äktenskap och efter pappas bortgång hade vi aldrig bett om ett kontrakt. Då hade vi inte sagt ett ljud och låtit henbe bo kvar i orubbat bo.
Men vi litar helt enkelt inte på henne eller hennes dotter.

Precis, hade hon varit vänlig under dessa år hade vi aldrig bett om ett kontrakt. 

Det är så vi tänker också. 
Hade hon bara behandlat oss barn bra från början hade vi aldrig bett om kontraktet men vi litar inte på henne alls, inte heller hennes dotter som är ännu girigare. 

Borde ni inte påbörja den processen redan nu om han dog i feb och ni bara har sex månader på er? Tänk om allt drar ut på tiden och så förlorar ni ert arv. 

Din pappa ville att hon skulle få bo kvar i huset. 
Alternativ 1 - ni tar ut era laglotter nu, hon kan inte bo kvar, ni förlorar pengar
Alternativ 2 - ni tar ut era arvslotter när hon dör, hon kan bo kvar, eventuellt förlorar ni massor av pengar
Alternativ 3 - ni tar ut era arvslotter när hon säljer huset, eller när hon dör, hon kan bo kvar, ni förlorar inga pengar. 

Naturligtvis är Alternativ 3 bäst för er, såvida ni inte är i stort behov av pengar nu, vilket skulle innebära att Alternativ 1 är bäst eftersom Alt 2 är osäkert och kanske ligger långt i framtiden. För henne är Alternativ 2 bäst, näst bäst är Alternativ 3 och värst är Alternativ 1. Eftersom ni inte går med på Alt 2, borde hon ju gå med på Alt 3. 

Kör på! 

Hon låter som en häxa förövrigt så tycker inte ni ska ge henne mer tid. 

Ja alltså, jag förstår er. Men jag förstår också att hon inte väljer att skriva på ett kontrakt om att ge er dubbelt så mycket pengar än hon behöver göra. 

Räcker att vi har bevis på att vi sagt till henne att vi vill ha våra laglotter. Tex skrifligt rekommenderat brev eller sms. Gör vi det inom de 6 månaderna och hon låtsas om ingenting så kan vi lämna jämkningansökan till tingsrätten med bevisen att vi har begärt våra laglotter från henne. 
Så hon kommer inte undan med att låtsas att vi inte sagt något till henne den dagen vi gör det. 

Du tänker exakt som vi gör :) 

Okej det var skönt att höra! Du verkar ha koll på läget :) 

Min syster lärde sig mycket när hennes sons pappa omkom i en olycka. 
Så jag har fått lära mig mycket av henne hur det går till med allt 

Som särkullbarn har ni rätt att ta ut er laglott nu.
Sedan om man väljer att vänta med det förutsätter det att det finns tillit och förtroende i relationen till den kvarlevande maken/makan (i ert fall hans fru), och om det inte gör det är det väl inte lämpligt att blanda ihop sin ekonomi (vilket man de facto gör när man väntar med sin laglott) med någon som man inte litar på eller har förtroende för. 
Så det blir en förtroendefråga: litar ni på henne? Om inte, ta ut laglotten nu. Vad andra eller hon sedan må tycka om er är något helt annat och inget som egentligen berör er. Ni måste vara bekväma med ert beslut och behöver inte rättfärdiga det för någon.  

Hur länge levde de ihop? Om de levde ihop i 33 år så har hon kanske lagt runt miljonen på mat till dem, just saying...

Jag tycker ni ska respektera pappas sista vilja. Det var hans egendom och hans beslut. 

Har ingen betydelse hur länge de levde ihop. Hade hon behandlat oss bra så hade vi litat på henne men nu gör vi inte det.
Vi barn är bröstarvingar och har rätten att ta ut våra laglotter oavsett vad testamente säger. 
Vi försöker följa min pappas vilja men svårt att göra det när hon beter sig som en girig häxa och vill att vi barn inte ska ärva något alls. 
Vet med säkerhet att min far hade blivit skogstokig på henne om han var i livet. Han hade aldrig tolererat hennes beteende. 
Mat kostar absolut inte lika mkt till 2 äldre så som el, vatten, sopor, försäkringar, bensin, wifi, tvpaket och bolån gör på en månad

Nej, jag tycker att ni tänker helt rätt. Ni ger ju till och med kvinnan en jättefin chans att bo kvar, som ni egentligen inte är skyldiga att ge henne. Att hon vägrar skriva på detta avtal, tycker jag är misstänkt. Kanske har hon redan planerat att sälja huset och leva loppan för pengarna? Nej, ta era laglotter nu medan det finns något kvar att ta!

Jag tycker det låter som att hon bara stått för maten och endast det. Då har hon ju änd kommit undan billigare. Just saying?

Pappans sista vilja var a) hans fru skulle få bo kvar i huset b) barnen skulle få sin arvslott, dvs ärva allt efter honom enligt bodelningen. 

Med lösningen att barnen får arvslotten efter en eventuell försäljning, uppfylls pappans önskan. 

Frun tjänar ändå väldigt mycket på att det blir en bodelning där hon får halva huset (såvida det inte var enskild egendom). 

Om ni tar ut er laglott nu så behöver ni inte ha något mer med henne att göra.
Sinnesfrid är värt en hel del.

 

Har varit i en till del liknande situation. Min pappa träffade en kvinna som han var gift med i 7 år innan han gick bort. 

Jag och min syster behandlade henne väl, trots att hon var långt ifrån trevlig. 

När min pappa dog gjorde hon allt för att roffa åt sig så mycket som möjligt. Min pappa hade tidigare bett mig och min syster att kvinnan skulle få bo kvar i huset i 2 år, vilket vi hade sagt ja till. Efter hans död ville hon dock sälja så fort som möjligt och flytta till annat boende. 

Det blev en kamp, där hon vägrade att prata med oss, och även struntade i att dyka upp till möten med advokater. Hela processen tog lång tid och tog mycket energi.

Med det du skriver kan jag bara råda dig till en enda sak, se till att säkra så stor del av arvet som möjligt så fort som möjligt. Om ni "bara" får laglotten så är det surt, men bättre det än ingenting. Er pappa har slitit för er skull, låt inte kärringen få ta mer än nödvändigt.