Skaffa barn eller inte

Min pappa fick mig när han var 21 och min halvbror när han var 34. Han tyckte att han var gammal när han fick min bror. Mycket iofs eftersom han jämförde med hur det var när han fick min men ändå. 

Vad som avsågs var ju ålder för första barnet så det var väl ingen konstig kommentar? 

Jag tänker likadant.
Att skaffa barn är inget man ska göra för att det känns som att det är ett måste eller att "det borde vara dags".
Det bör komma ur en längtan efter att bli förälder, ha en familj, ja att ha barn helt enkelt. 

Samtidigt är det abstrakt. Man vet inte hur det är förrän man är där. Man kanske umgås med barn i olika miljöer, släkt och vänner har barn. Och där kan man ju känna av lite om man tycker att det verkar kul? Jobbigt? Givande? Är det värt uppoffringen, tiden?

Finns också en del man bör prata om sinsemellan såsom ekonomi, uppdelning av föräldraledighet osv. Uppfostran generellt är inte jättelätt heller att prata om på förhand men sånt brukar man också kunna märka av om man umgås med vänner som har barn, hur ens partner beter sig kring barn. Vad hen uttrycker för åsikter.

Det är inte för alla. Och jag tror inte att man ångrar  barnet, om man skaffar barn. Däremot om man känner sig själv bra så kan man säkert hamna i en sits där man ångrar själva situationen. Så kände vi mycket inför att eventuellt skaffa ett andra barn. För då hade vi det väldigt bra som det var och man hade ingen aning om hur ett nytt barn skulle komma att påverka vår fungerande trio. 

Exakt såhär är det. Tror jag. 
Jag pratade med barnmorskan igår för att ta ut p-stav. De hade ingen tid förrän i augusti och det första jag frågade henne när hon skulle kolla tid, de va vad som händer om jag avbokar. Förstår du? 
Jag är så osäker om jag vill ha barn, min sambo likadant (vad jag tror). Ändå så säger han "ska vi ha barn så kanske de är dags" så svarar jag "vill du ha barn?" "Jag vet inte".

Och då kommer de ofta; klarar vi det typ ekonomiskt, hur funkar det för oss i praktiken. Min man jobbar som bagare och jobbar 5 dagar i veckan. De är 3 pers på hans jobb och han kan aldrig bli sjuk eller va hemma. 

För min del så är jag helt fine med det, att han inte kan ta pappaledigt. Det bryr jag inte mig ett skit. Men jag är nog lite mer på hur det förändrar vårt liv. 

Vi har syskonbarn och kompisar med barn. Visst är det mysigt men kan inte säga att det skriker från livmodern - som vissa säger. 

Varför vi vill ha barn är nog som du säger - för att man ska. Inte för att vi vill? Förstår du? 
Därav frågan. Förstår att det inte är ni som gör valet men jag tycker detta är skitjobbigt. På riktigt. Hatar att stå i vetandets land. Ja eller nej- toppen då vet jag. 
Jag älskar dessutom att jobba. Så de har en del med det att göra.  

Sedan har jag en grej att jag typ inte vill vara gravid. Vill inte förstöra min kropp? Min kropp är absolut inte perfekt och alltid hatat ex mina extremt små bröst (går ofta utan bh då de inte fyller funktion). Men får typ ångest över förlossning osv. 

Hade jag fått välja själv, så hade jag velat ha surrogatmamma. Eller kanske adoptera en bebis. Det hade nog varit vår bästa väg - om vi nu ska ha barn. 

Jag känner mig hemsk då mamma fått 3 missfall innan jag föddes, och min bror och hans tjej kan inte få egna barn utan fått låna ägg osv. Och här sitter jag och "bryr  mig inte om jag får barn eller inte". 

Tack för kloka ord. 
Det är just där vi står och det känns konstigt. Måste vi? Bara för att? 

Min man har 6 syskonbarn, superduktig med dem och han är tydlig och rak vad som är rätt och fel. Som förälder hade han varit super!  
Men frågan är om det är för oss. Kommer jag ångra mig om vi säger nej? 

De som är grejer också tror jag är att vi har som mål att vid 50 flytta till Italien. Sen är det ett mål inget som är spikat och vägar är krokiga osv. Men då blir det kanske svårt om barnet/barnen inte flyttat ut? Osv osv. Är det själviskt  tänkande?

Jag hade inte skaffat barn om jag inte till 100% ville det.

Varför vill ni ens ha barn? Gå på djupet och fundera över varför DU ens funderar på barn. För att "alla" andra skaffar barn? För att samhället tjatar om det?
Fundera inte över vad han vill, bara över vad DU vill. 

Skaffa barn! Det är en no-brainer. 

Det bästa som händer i livet helt enkelt.

Ingen blir någonsin redo att skaffa barn innan man skaffar barn. Man blir det under tiden. Bara vetskapen om att man ska bli förälder gör att man blir mycket mer ansvarsfull.

Vadå att han inte kan vabba eller vara föräldraledig? Är jobbet viktigare än barnet? Tror inte barn är något för honom...

Jag tycker ni ska avstå om ni inte är 100% säkra. Jag har en vän som skaffade barn enbart för att tjejen tjatade, och han har erkänt att han ångrar sig då han egentligen inte ville ha barn innerst inne. Han tar givetvis hand om ungen, men mår dåligt över situationen, samt känner dåligt samvete över sina känslor.

Det knepiga blir ju just att OM man vill ha barn så är det förknippat med en tidsfaktor. I dagsläget vet ni heller inte om det skulle funka även om viljan fanns så att säga. Medan att avstå är väl forever...

Det finns ju poddar i ämnet, både åt ena hållet "Jag vill ha barn" där ni skulle kunna lyssna och se om ni "känner " något och känner igen er i de känslor som beskrivs kring varför man VILL ha barn. Sen finns även "Barnfrihet" där man intervjuar människor som inte har barn och där det i de flesta fall är ett aktivt beslut. Hur resonerar dom? Är det något som lockar er eller är den vardag de beskriver er mardröm?
Kanske kan ni låna några av argumenten eller påståendena och se "hur skulle det här kännas"? 

Gällande att flytta utomlands så är det i allra högsta grad en sån grej där barn & familj kan komma att påverka. Får ni barnbarn om 30 år kanske ni inte vill bo utomlands.  Ni kanske får ett barn som har utmaningar eller särskilda behov och som kanske aldrig kommer bo själv. Ert/era barn kanske vill studera och bo hemma under tiden vilket ni i och för sig tycker är rimligt av kostnadsskäl men som kommer i vägen för "era" livsplaner.
Det kanske tar 7 år innan det ens blir ett barn = era planer "försenas".
Det är MYCKET sånt när man är förälder.

Nu har jag valt detta och även om jag beskriver det i negativa ordalag så har jag förstås insikt i att jag måste offra en del som förälder. Men det betyder inte att jag tycker det är "kul" i ordets rätta bemärkelse att spendera väldigt mycket tid i bil till och från träningar. Att jag missar aw pga jag har barn som inte fixar att vara på fritids långa dagar (npf) och maken kan inte ta alla dagar själv. Att vi inte kan åka till vårt lantställe och chilla och ta det lugnt för att barnen har aktiviteter på helgerna. Och det blir ju lite dubbelt för man VILL ju att de ska vara aktiva och ha ett sammanhang. Men det är klart att det påverkar min och min mans liv tillsammans. Vi är ju inte bara mamma & pappa liksom

Ni är ju ändå runt 30 och får väl fundera igenom hur ni vill att livet ska se ut om 1 år, 5 år, 20 år? Hur är relationen till era egna föräldrar, syskon, hur umgås ni, vad uppskattar ni med det, hur vill ni att erat liv ser ut när ni är i era föräldrars ålder? Att ha familj eller inte är ju ett livsval man gör.

Att flytta till Italien kan ni göra när ni är 60 också. Vad känner du själv?

Oj vad jag blev glad. Exakt ett sånt här svar ville jag få. Stort tack! Jag ska lyssna på poddar och se vad de säger. Absolut och det är väl lite så man känner! Stort tack för att du delade dina tankar och idèer!

ska ni skaffa barn, så försök nu. inget blir bättre av att ni väntar och blir äldre. Mitt mål var mellan 30-35 år, lyckades få barnet vid 36 dock. 

Får ni ett endabarn kan kusinerna bli viktiga i barnets liv, och ju närmare deras ålder ert barn är desto bättre

 

 

Ingen orsak! Barn har inte varit självklart för oss, eller i varje fall inte nr 2. 
Så jag håller också med om ovan, att skapa band med andra barn/kusiner.
Vi väntade mer än 10 år på att få nummer 2 så våran äldsta var ju endabarn i ganska många år och det blir en annan dynamik med fler barn i hemmet. Så att umgås med kusiner och även att vårt barn ofta var den som bjöd med andra på utflykter mm blev naturligt. Han var själv och vi tyckte om att ha med en kompis eftersom det underlättade för oss vuxna också. 

Jag och min, numera, man var som ni - verkligen! Sen blev jag oplanerat gravid och det var så skönt att "någon" fattade beslutet åt oss. Vår dotter är det bästa som hänt oss såklart. 

Så länge ni är på det klara att ni vill vara med varandra så kör!

Jag är 32 (kvinna) och min sambo 27 (man) och vi tänker likadant, och då är det JAG som är ?gammal?, vilket din kille absolut inte är eftersom hans fertilitet inte direkt sjunker med åldern som en kvinnas? Förstår inte varför han säger så. Det är vanligt att män får första barnet vid kanske 36, och du är ju bara 28? Förstår att du känner att du kanske inte vill ha barn då. Jag och min sambo har inte heller velat i perioder, men jag tror att jag kommer ångra mig när jag blir äldre om jag inte skaffar barn. Så nu körde vi och då fick jag missfall. Så mitt tips till dig som KVINNA är väl att inte vänta FÖR länge, ifall det är svårt för er/dig att skaffa. Men utöver det tycker jag ni båda är såpass unga att ni gott kan vänta i minst två år till. Och vem vet, då kanske ni vill ha barn?

Jag är 45 och känner igen mycket av dina funderingar från när jag var i er ålder. Jag fattade beslutet att inte skaffa barn, och hittills har jag inte ångrat mig en sekund. Jag resonerade så att jag aldrig har känt en egen lust till att ha barn - om barn inte hade tagits som en självklarhet av omvärlden hade tanken nog aldrig kommit upp i mig. Däremot tror jag att barn för många fyller ett viktigt syfte för många människor som ett sätt att känna mening och att man har ett syfte i livet. Den känslan får jag på ett annat sätt, då det finns något som jag är passionerad över och som fyller mitt liv med mening.

Gamla är ni definitivt inte. Ni har många år  på er att fundera. Jag tror aldrig att man är helt redo eller det finns en perfekt tidpunkt. Men är ni så pass osäkra på om ni vill förstöra livet ni har nu så VÄNTA. Det går inte att göra ogjort sen nämligen