Skaffa barn eller inte

Det låter ju som längtan efter barn inte finns hos er utan mer att ni ska skaffa barn för det hör till. Vad skulle ett barn tillföra till erat redan nu lyckliga liv och vad är orsaken till att ni funderar på att skaffa barn?

Jag tänker likadant.
Att skaffa barn är inget man ska göra för att det känns som att det är ett måste eller att "det borde vara dags".
Det bör komma ur en längtan efter att bli förälder, ha en familj, ja att ha barn helt enkelt. 

Samtidigt är det abstrakt. Man vet inte hur det är förrän man är där. Man kanske umgås med barn i olika miljöer, släkt och vänner har barn. Och där kan man ju känna av lite om man tycker att det verkar kul? Jobbigt? Givande? Är det värt uppoffringen, tiden?

Finns också en del man bör prata om sinsemellan såsom ekonomi, uppdelning av föräldraledighet osv. Uppfostran generellt är inte jättelätt heller att prata om på förhand men sånt brukar man också kunna märka av om man umgås med vänner som har barn, hur ens partner beter sig kring barn. Vad hen uttrycker för åsikter.

Det är inte för alla. Och jag tror inte att man ångrar  barnet, om man skaffar barn. Däremot om man känner sig själv bra så kan man säkert hamna i en sits där man ångrar själva situationen. Så kände vi mycket inför att eventuellt skaffa ett andra barn. För då hade vi det väldigt bra som det var och man hade ingen aning om hur ett nytt barn skulle komma att påverka vår fungerande trio. 

Det knepiga blir ju just att OM man vill ha barn så är det förknippat med en tidsfaktor. I dagsläget vet ni heller inte om det skulle funka även om viljan fanns så att säga. Medan att avstå är väl forever...

Det finns ju poddar i ämnet, både åt ena hållet "Jag vill ha barn" där ni skulle kunna lyssna och se om ni "känner " något och känner igen er i de känslor som beskrivs kring varför man VILL ha barn. Sen finns även "Barnfrihet" där man intervjuar människor som inte har barn och där det i de flesta fall är ett aktivt beslut. Hur resonerar dom? Är det något som lockar er eller är den vardag de beskriver er mardröm?
Kanske kan ni låna några av argumenten eller påståendena och se "hur skulle det här kännas"? 

Gällande att flytta utomlands så är det i allra högsta grad en sån grej där barn & familj kan komma att påverka. Får ni barnbarn om 30 år kanske ni inte vill bo utomlands.  Ni kanske får ett barn som har utmaningar eller särskilda behov och som kanske aldrig kommer bo själv. Ert/era barn kanske vill studera och bo hemma under tiden vilket ni i och för sig tycker är rimligt av kostnadsskäl men som kommer i vägen för "era" livsplaner.
Det kanske tar 7 år innan det ens blir ett barn = era planer "försenas".
Det är MYCKET sånt när man är förälder.

Nu har jag valt detta och även om jag beskriver det i negativa ordalag så har jag förstås insikt i att jag måste offra en del som förälder. Men det betyder inte att jag tycker det är "kul" i ordets rätta bemärkelse att spendera väldigt mycket tid i bil till och från träningar. Att jag missar aw pga jag har barn som inte fixar att vara på fritids långa dagar (npf) och maken kan inte ta alla dagar själv. Att vi inte kan åka till vårt lantställe och chilla och ta det lugnt för att barnen har aktiviteter på helgerna. Och det blir ju lite dubbelt för man VILL ju att de ska vara aktiva och ha ett sammanhang. Men det är klart att det påverkar min och min mans liv tillsammans. Vi är ju inte bara mamma & pappa liksom