Till vilken ålder bor vuxna barn hemma?

Precis så!

I början var det han som tjatade om att bo ihop för att han vill ha en "familj". Men nu när dottern 2 år nu på att hon ska flytta, men hon har inget intresse alls.

Ska jag istället bara gaslighta honom ? Inte göra slut utan bara ignorera honom. Eller ska vi prata med en par terapeut som vi båda vill som en sista chans att rädda det vi har?

Jag tror att han skyddar sig själv och därför för över det på mig att jag har en sjukdom och är avundsjuk på dottern, för då slipper han ta tag i sina egna problem. Han har haft samma problem med alla sina tjejer.

Ja du har rätt!

Han kommer inte ändra sig, och skulle han ändra sig så är det något som han gör EMOT sin vilja och det kommer aldrig bli bra, utan han kommer skylla på mig att det var jag som förstörde hans relation med dottern. 

Jag måste tänka på vad JAG vill och får jag inte det, så måste jag gå vidare.

Jag hade nog klarat av situationen bättre om han lovade att när huset är sålt så ska hon inte flytta med till vår nya gemensamma lägenhet. Men det kan han inte lova, utan han står fast vid att hon ska få flytta med och få eget rum. Eftersom han lovat henne det.

Jag är fortfarande kvar, eftersom det är "så nära" att huset blir sålt. Han har dock fått 3 bud hittills som varit  allt mellan 7-10% lägre än utgångspriset ,men han tackar alltid nej, eftersom han tycker att det är för lite. Huset har legat ute i över 1,5 år ! Dottern bor kvar och har ännu inga planer på att flytta. Hon har tvärtom sagt upp sig från sin fasta tjänst och valt att resa runt och leva livet i några månader. När hon sen kommer tillbaka hem så blir det ju såklart hem till pappsen igen. 

Jag har pratat med honom och vi bråkar ständigt om samma problem, att jag vill bo med honom, men inte med dottern. Han säger att jag är välkommen att bo med "dem" i huset närsomhelst, för han får ju inte sålt huset.
Det har inte fungerat innan att bo ihop i det huset och det lär inte fungera nu heller, så det är uteslutet, även om hon inte bor där på några månader.

Skulle vi flytta så ska hon ha eget rum! Det tar liksom aldrig slut.

Jag har väntat och väntat och han har 75% jättebra sidor, som inte många andra män besitter, varför jag ej lämnar. Men detta förstör vår framtid och jag ser ingen framtid ihop. Det känns som att allt är emot oss. Varför kan just inte han få sålt sitt hus? Varför ska just han hade såna barn som aldrig vill flyltta hemifrån? Hur kan jag ha sån otur?

Ska jag ta en paus tills han säljer huset och tills hon flyttar ut för gott? Blir det någonsin för gott? Tror inte det!

Allt ingår i det gratis boendet, dvs mat och förbrukningsvaror, el, hyra. Hon betalar 0 kronor.

Jag tror också att han innerst inne inte vill sälja huset, då han egentligen inte vill till något mindre där han måste betala lika mycket. Tror att han bor kvar mycket pga dottern. Jag vet inte längre vad som är sanning och vad som är inbillning. Han säger att han inte säljer huset till vilket pris som helst, och att de flesta i den prisklassen ännu inte fått sålt sina hus. Jag vet bara att om han verkligen vill så kan han. Men han vet inte riktigt vad han vill. Det var iom de höga räntorna och höga elräkningarna som han fick panik förrförra och förra året och därmed ville sälja. Men nu verkar han mer nöjd med läget som det är. Han säger som sagt att jag kan flytta in, att jag är välkommen, men det kommer inte från hjärtat. När han verkligen vill något så kämpar han med näbbar och klor. När han inte riktigt bryr sig så är han mer passiv som nu.

Han vill ha mig som flickvän, men vill inte förlora sina barn. Han vill att vi ska fungera ihop.

Jag har inga problem att träffa barnen ofta om de inte bor i samma hus, men att ha en vuxen kvinna boendes i huset utan att betala för sig, där hon äter upp allt hon ser och stökar ner och alltid är hemma och ockuperar vardagsrummet, då funerar det inte riktigt.

Nej du har rätt!!
Men det är ju så nära nu, och han inser ju själv att det är fel på dottern, men förmår sig inte att säga till henne att det är dags att bli självständig. Tror att han kommer att ångra sig om jag gör slut pga det, lika mycket som jag kommer ångra mig om hon nu flyttar inom ett år. Vi är så nära, men ändå inte. Vet inte om jag vågar lämna eller ej.

Igeln är väl snarare den vuxna dottern som etsar sig fast vid sin pappa som vill bo med mig?!

Ja sant! Han säger iallfall det, men ni har rätt. När han vill något så gör han allt i sin makt för att det ska bli så. Nu är det mer "du är välkommen att bo med oss när du vil. Dörren är öppen!" Tidigare var det att han skaffade en bil åt mig så att jag skulle ha det enklare när jag bodde där och ordnade allt för att jag skulle trivas. Nu är det ingenting!

Så vad hade ni gjort i min sits då? Vänta tills han verkligen får sålt huset? Eller bara sagt som det är, att jag orkar inte vara särbo längre och inte heller flytta in till "dem" i deras hus igen, för att han inte säljer huset som han lovat?

Hälften skriver ju annorlunda, och min psykolog säger annorlunda, dvs att han älskar mig och har fått ta så mycket skit och att det är mirakel att han står ut och är kvar med mig. Du säger att han inte vill ha mig. Konstigt då att han står ut med mig?!

Men jag får fundera vidare på hur jag ska göra här. Känns bra mestadelen av tiden, men sen kommer perioder som nu idag och igår då jag känner att vi inte går framåt.

Par tereapi där psykologen träffar oss båda!

Du verkar ganska korkad du med som orkar lägga så mycket tid här på att svara på mina poster :o Har du inget eget liv ?

Ja, jag kommer mer och mer till den slutsatsen. Har borderline,så svårt för separationer. Men måste börja inse att detta drar ut för mycket på tiden och åren går.