Till vilken ålder bor vuxna barn hemma?

Dottern bor alltid lite mer hos pappan än hos mamman, för hon verkar lite fäst vid själva huset på något sätt. Hon vägrar släppa taget om huset och kanske pappan med. När hon eventuellt har rest max en gång och nu andra gången i sitt liv så planerar hon alltid in resorna så att de infaller på mammans vecka, för att slippa missa något på pappans vecka. Det är så uträknat.

Pappan sa nu att han vill att jag flyttar in i huset på riktigt, även om det är till försäljning. Han skiter i vad hon säger eller tycker om det. Är bara rädd att det inte kommer att fungera så länge hon bor där och det är DERAS hus. Samtidigt så kanske det ger en liten "kick" till att hon kanske flyttar snabbare. Jag vet inte.

Vill ju helst ha något gemensamt, men det går ju inte så länge huset inte blir sålt.

Huset har varit ute till försäljning i 1 år och 3 månader och ligger i ett attraktivt område men tror att han begär lite för mycket i dessa tider och för många objekt ligger ute just nu.

Jag vill helst inte bo i huset, för jag är en stadsmänniska, men jag vill bo med min partner och då kan jag ge med mig, som jag gjort tidigare. Tror bara inte det är lönt nu om huset är till försäljning. Men kommer ha en deadline (som jag sagt till honom redan) till efter sommaren och att vi måste bo ihop tills dess. Vi bodde ihop i 3,5 år och särbo nu i 2,5 år. Det är dags att bo ihop igen tycker jag.

Håller med de andra som skriver att om man VILL så finns där bostäder. Ex pojkvänner hade en fin lägenhet mitt i stan som hon ändå vägrade flytta in till pga att alla pressade henne att flytta dit, så då gjorde hon slut istället för att slippa den pressen, eftersom hon ju vill bo kvar hemma. Där finns även massa bostäder i området där hon bor och hon kan även köpa något om hon vill eftersom hon sparat ihop så pass mycket pengar redan. Hon fick dels en stor summa pengar av sin pappa och har fått ärva en del, plus allt sparande under dessa 2 år som heltidsarbetande och icke betalande hemma. Det handlar om att hon inte VILL och det stör mig. Vem vill INTE bli självständig och stå på egna ben?

Nej, hon slösar hellre på fina restaruangbesök, dyra kläder, resor till dyra destinationer och kommer sen hem igen och bor gratis. Sånt liv vill alla ha.

Ja, det har dock aldrig varit så nära som nu, att han tom pushar sin dotter att försöka göra någonting av sitt liv och flytta, plugga eller iallafall hitta sig själv i vad hon vill göra. Och han vill till varje pris sälja sitt hus, i hopp om att hon då eventuellt ska förstå att hon måste flytta och starta sitt eget liv, eftersom hon inte vill bo med mig. Så det vore så dumt att avsluta nu, även om jag varannan dag är väldigt nära bristningsgränsen. 

Allting handlar nu om när huset blir sålt. Men ville ändå höra era bra råd och tankar och är jättetacksam för alla svar jag fått här. De flesta verkar tycka som jag. 

Den var bäst!!
Hade velat att det var så att han flyttade in till mig och att hon fick anpassa sig, precis som mina barn att ta hänsyn och dela på ett rum med andra vuxna barn som vill komma på besök och sova över. 
Men han är inte dum och vill att det ska vara han som också står på lägenheten, och vill tom betala mer av hyran bara så att hon får ett eget rum som snart 22 åring, eftersom hon har psykiska problem och inte klarar av separationer eller att komma i första hand hos sina föräldrar.

Det är sant! Det blir ingen skillnad, eftersom vi redan är särbos. Han väljer självmant att ha det kämpigt ekonomiskt och kan inte unna sig någonting, varken för sig själv eller tillsammans med mig. Medan hans dotter lever lyxliv i hans hus. Undrar när han inser att så kan det inte fortsätta?

Jag har börjat få ångest för allt detta nu och blivit deprimerad, vilket jag aldrig tidigare blivit. Jag ser ingen ljusning, för även om vi flyttar så vill han att hon ska ha eget rum. Hur ska mina barn komma och hälsa på då om de aldrig kan sova över, då det ju blir "hennes" rum, precis som nu.

Och säger jag att det inte kan vara så att hon ska ha eget rum när vi flyttar till en lägenhet, så blir han tokig och säger att hon ju bor hemma fortfarande och måste ha eget rum. Hur ska man få människan att förstå att en snart 22 åring inte kan fortsätta bo hemma hos sin styvmamma och pappa bara för att hon inte orkar bli vuxen? Hon tjänar ju fortfarande mer än både han och jag.

Känner på mig nu att jag snart kommer ge upp. Det är så nära, men ändå så långt bort att vi ska vara ensamma utan denna dotter.

Nej det är han som klänger sig fast och får panik när jag vill lämna och lovar att dottern snart kommer försvinna och flytta. Jag vill bara ha ärlighet och vet exkakt vad jag ska göra om det visar sig om hon ska bo kvar ett år till och det vet han. Därför är han rädd att säga något.
Det är han som jagar mig och väljer mig före dottern om han måste välja. Det är dottern som är igeln som etsat sig fast vid pappan när hon borde vara självtändig och ha en egen pojkvän som hon mår bra av.

Tack alla!
vad jag menar att han väljer mig före är för att under alla år valde mig före dottern och därför sa hon till slut ifrån och skyllde sina psykiska problem på mig och pappan för att han står på minnesgoda och prioriterade mig!

jag gjorde henne en tjänst när jag flyttade ut och skaffade egen lägenhet bakom hans rygg, för att jag ville hjälpa henne att få bättre kontakt med sin pappa!
pappan blev vansinnig när jag berättade att jag hittat en längenhet bakom hans rygg och krävde att jag skulle komma tillbaks. När dottern fick veta att han hellre tog mig tillbaka än att hon flyttade så flyttade hon till sin mamma ett tag. Så det är det jag menar att han tagit mig före. Sedan har hon visat tydligt att hon verkligen inte vill att han ska vara med mig, men han lyssnar inte på henne utan är med mig ändå. Sedan sa han till dottern för ett år sedan att inte höra av sig eller dyka upp på mammans helg när jag är där. och nu kämpar han allt han kan för att jag ska flytta in till dem igen!
sedan har han försökt ta upp med henne ett flertal gånger vad Hon har för planer och om hon har tankar på att flytta! Klart han vill att hon ska bli självständig men han är livrädd att hon ska skylla sitt psykiska mående på hobom IGEN! För det gör hon varje gång. Han står mellan 2 stolar hela tiden!

däremot vågar han inte be henne flytta eller betala hyra, för det behöver hon inte göra hos sin mamma!

Ställde krav denna i fredags att antingen dottern eller jag!! Att om vi skaffar ett gemensamt boende, en lägenhet, så ska inte hon ha ett eget rum, utan det ska vara ett gästrum till alla våra barn.Han vägrar svara!

Jag sa även att om huset inte blir sålt till efter denna sommar, så måste vi ju ta ett beslut hur vi ska göra! Jag vill inte vara särbo längre. Han säger att jag är välkommen tillbaka till huset, men jag får rysningar bara jag tänker på hur det var att bo i det huset med dem 2. Det var deras hus och deras möbler och deras allt....Han säger att jag kan få bo in mig och ändra hur mycket jag vill. Men det är ett stort projekt för mig att flytta utanför stan igen, skaffa bil och vara inneboende.

Jag är helt förvirrad och vet inte längre vad jag ska göra. Det känns som att allting är emot oss. Om han inte säljer huset så är hon kvar och om han säljer huset och vi skaffar en lägenhet så är hon också kvar i eget rum. Jag är totalt körd och måste nog acceptera att han inte kommer att välja bort dottern igen

Då jag har fobi för separationer, så är just ett avslut det svåraste jag vet, eftersom jag sedan ångrar mig och börjar leta fel på mig själv och mitt eget handlande.

1) Tänker jag fel eller rätt här om jag gör slut med honom nu pga att dottern på 21,5 år vill bo hemma??

2) Ska jag flytta in till huset med dem, så kanske hon till slut flyttar ut eftersom hon avskyr mig?

3) Ska jag bara ge upp och lämna NU?! Dottern kommer aldrig ge sig.

Huset har legat ute till försäljning sedan mars 2023, dvs 1 år och 3 månader. Katastrof!!

Han kan inte lova eller garantera att dottern inte flyttar med och får eget rum i den nya lägenheten. Han säger att hon bor hos honom varannan vecka och han tänker IINTE kasta ut sin egen dotter för att jag är egoist!!

Så där fick jag svaret!

Däremot så kanske hon själv inser att det inte är så roligt att bo ihop med oss 2 på en trång yta när hon är van vid ett stort lyxhus nu.

Han kallar mig EGO för att jag inte accepterar att hans dotter ska bo med honom och att jag vill komma först!

Han har fått mig att tro att jag faktiskt är narcissist och egoist som bara tänker på mig själv, så har sökt hjälp för detta. Men sanningen är nog den, att jag och han inte passar ihop i vårt tankesätt.

Jag älskar mina barn på alla sätt och vis, men när de är vuxna så måste jag ju tänka på mig själv och min partner i första hand, medan barnen alltid är välkomna och man finns där för dem om de behöver hjälp eller hamna i kris.

Men i detta fallet så är det ren lathet från dottern och han går i fällan. Dottern har lurat i honom att hon har ångest och depression och att hon därför kommer bli ännu sjukare om hon måste tänka på någon förändring i sitt liv som att flytta etc och han går i fällan. Han är så naiv. 

Så ni menar att jag ska säga till honom nu att det är slut?! Sluta vänta och sluta tjata om något som ändå aldrig kommer bli?