Till vilken ålder bor vuxna barn hemma?

Att man tillfälligt bor hemma pga separation eller studier, är i min värld inget konstigt, eller att man betalar för sig.

Men att arbeta heltid och ha fast jobb år efter år och inte ha några planer på att bli självständig eller betala för sig, är helt galet i min värld. Jag har svårt för att se på utifrån. Och pappan vägrar ta betalt, och säger att han aldrig kommer att kasta ut sitt barn. Det förstår jag, men man kanske kan lära sitt barn att det kostar att leva. Blir så frustrerad av detta. Vet inte hur länge jag ska stå ut. 

Sålänge detta barn bor hemma kan vi inte heller flytta ihop, eftersom det är så vi har bestämt. Det är ännu mer frustrerande.

Vi bor inte ihop, eftersom vi hade en deal att sålänge hans barn bor hemma så ska vi vara särbos. Dock så trodde vi båda att dottern skulle flytta ca 6-12 månader efter studenten för 2 år sedan, då hon direkt fick fast jobb och tjänar väldigt bra med pengar.

Vi kan alltså inte bo ihop pga av att hon inte orkar flytta. Hon vill inte flytta eftersom hon har det så bra i ett stort hus, betalar ingenting för varken mat eller boende, och inte orkar helt enkelt. Det är inte speciellt svårt att få tag i en bostad i området. Hon bör dessutom ha sparat en helt del pengar eftersom hon under 2 år har kunnat lägga undan ca 20.000 kr/mån, så jag ser inte vad som är anledningen till att bo kvar hemma så länge.

Som jag skrev tidigare så är det förståeligt om man pluggar eller har en kris i livet där man inte har råd med sin bostad. Men här är det ren lathet.

Jag tänkte exakt så!

Många skriver som vanligt på familjeliv att vuxna barn ska få än det ena än det andra, men som bonusförälder är det inte riktigt lika enkelt. Självklart slänger man inte ut sina vuxna barn, men om de har högre lön än föräldern ifråga och inte betalar för sig, och det dessutom påverkar vår relation, att vi inte kan flytta ihop, så kanske man ska tala med sitt barn och försöka förstå vad det är som gör att hon vill bo kvar hemma när hon ju tjänar egna pengar och dessutom gillar att vara ensam hemma. Hon störs ju av att pappan eller jag är i hemmet och ber oss alltid att göra något så vi inte alltid är hemma. Hon vill ju aldrig umgås, utan jag tror det är en slags rädsla av att stå på egna ben, samtidigt som det är skönt att hela ens inkomst går till kläder, lyx och resor.

Jag kallar det dålig uppfostran och dålig inlärning inför verligeheten som finns där utanför dörren. Hur ska hon någonsin vilja betala egna räkningar och flytta när hon har det så bra som hon har det?

Exakt. Att hjälpa sina barn att bo hemma för att spara och om de är rädda för att vara ensamma, som detta barn verkar vara, är en sak. Men då måste man också ta lite betalt så de lär sig.

Vad rekommenderar ni mig att göra? Jag har väntat i alltför många år på att vi ska flytta ihop och det skjuts längre och längre fram i tiden. Det är de två som är sambor, medan jag står utifrån och ser på. Dels är det enklare ekonomiskt om han och jag blir sambor, plus att vi ju äskar varandra och vill vara tillsammans oftare än bara på helgerna.

Borde jag bara släppa detta, som aldrig tycks bli någon ändring på eller ? Hade ni stått ut med det att den andres barn bor hemma så länge utan att betala och ställer krav på att jag inte får bo där? Jag vill ju bara ha ett normalt liv i tvåsamhet.

Vi bor inte i Stockholm, utan utanför en mindre stad där det finns gott om bostäder "om man vill"!

Jag tror faktiskt som du, att det inte kommer ta slut även om hon skulle flytta, för då lär han väl köpa ett boende till henne, renovera det och springa där varje dag med mat och saker, för sån är han.
Orkar jag det? Tror inte det.

Förstår inte vad det är med vissa män, lyckligtvis väldigt få, men att just jag råkar ut för en sådan man!?

Skulle jag lämna så flyttar hon väl eller hittar en pojkvän. Så man vet aldrig hur länge man ska vänta.

Ja, sant. Har redan väntat alltför länge på ett mirakel med denna dotter, men det blir bara värre istället för bättre. Så jag väntar nog förgäves ja.

Tack för alla bra tips här ;) Uppskattas!

Som sagt, dottern bor utanför stan och vill inte ens bo i stan, utan på landet utanför hos sin pappa, så att hitta en lägenhet är inte så svårt, varken att hyra eller att köpa. Hon har dessutom sparat ihop ca 500,000, så nog har hon till en egen 1:a iallafall. Dessutom har hon högre lön än sin pappa som står ensam med alla höga kostnader för ett helt hus. 

Så allt det där pratet om att det är svårt att hitta boenden när man är ung stämmer inte just i detta fallet, eftersom hon inte vill bo i någon av de 3 största storstäderna.

Vi har redan bott ihop, men då dottern och jag inte fungerade ihop, så flyttade jag ut provisoriskt till en liten mini 2:a. Det var meningen att hon skulle flytta ut direkt efter gymnasiet, eftersom hon sa att hon inte vill bo kvar hemma, så både jag och min särbo var beredda på det, varför jag inte sökt något större boende. Men nu har det gått 2 år sedan hon sa att hon skulle flytta och när han frågar henne försiktigt om hon inte vill ha eget boende snart, så får hon utbrott och säger att hon inte vill bli pressad till att flytta. Hon vill inte heller svara på när hon har planer på att eventuellt börja se sig om efter egen bostad, för då säger hon att hon får ångest.

Han och jag hade bestämt att vara särbos tills hon flyttade (för 2 år sedan), men nu har det gått 2 år för länge och jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Vi är så nära till att kunna bo ihop igen, och ändå inte, pga en bortskämd vuxen tjej som vägrar släppa taget.

Han vågar inte heller fråga eller tjata för mycket på henne säger han för då säger hon att hennes ångest blir ännu värre och börjar gråta. Tror att det är ett spel för galleriet. Under ett år hade hon en pojkvän, som hon sov hos en kväll i veckan och han ville att hon skulle flytta in till hans lägenhet, men då fick hon panik och gjorde slut, för hon vill bo med pappa, som ett litet barn.

Hon vägrar sova ensam, så han kan aldrig sova över hos mig heller och allting blir så fel hur vi än gör.

Han har huset till försäljning, så han gör verkligen allt för att vi ska kunna bo ihop, för om han och jag skaffar en lägenhet så tror han inte att hon kommer vilja bo kvar hos honom. Men problemet är att huset inte blir sålt i dessa tider.

Jag har satt upp en deadline fram till efter sommaren, eller kan tom tänka mig till årsskiftet, men sen måste det vara bra.

Han vill att jag flyttar in till dem gärna direkt, men han vet samtidigt att det blir dålig stämning och att ingen mår bra av att vi 3 bor ihop, framför allt inte jag. Därför vill han sälja huset så att han och jag kan skaffa något gemensamt. När han och jag är ensamma så har vi inga problem, utan alla våra problem handlar om denna vuxna dotter i år efter år.

Ska vår kärlek övevinna alla dessa hinder med dottern till slut? Ja, det återstår att se.

Han vill att hon ska ha eget rum hos oss även när vi skaffar gemensam lägenhet. Det är riktigt sjukt att ens planera in en större lägenhet för en 21,5 åring som ska bo veckovis hos oss. Har aldrig hört något mer stört i mitt liv, men sån är han!

Borde jag inte acceptera detta?

Jag vill såklart ha ett extra rum i vår framtida lägenhet ifall någon av våra vuxna barn vill hälsa på och sova över, men inte för att hon ska bo kvar hemma.