Du har två val i det här. Antingen accepterar du läget, eller så gör du inte det och lämnar relationen. Det tjänar absolut ingenting till att sitta här och gnälla på dottern och pappan. De har en överenskommelse som inte passar dig. Det är detta du måste förhålla dig till, inte till att försöka ändra dem.
Av allt det som ts berättat i alla sina trådar, är det ju väldigt tydligt att dottern inte riktigt fungerar som andra och behöver mer stöd än andra. Normala 21-åringar klarar av att vara ensamma ett tag till exempel, men det har inte den här dottern gjort. Att tro att människor med speciella behov, ska kunna agera som alla andra är ju oerhört naivt. Nu visar det sig att TS själv är bipolär och inte klarar av separationer, vilket till viss del kan förklara det skeva fokuset.
Någonstans får man också som utomstående acceptera situationen man ger sig in i. Man kan tycka att den är helfel, galen och supertokig, men man kan inte förvänta sig att andra ska ändra sig utefter en utomståendes önskemål. Att år efter år starta tråd efter tråd om särbons dumma, dumma ocuh konstiga barn, är ungefär lika konstruktivt som att slicka på en glasruta och tro att det reder upp situationen.
Det är helt meningslöst att diskutera detta här, för hälften tycker som jag och hälften tycker att jag är en elak styvmor. Men jag har inget emot bonus "barn". Men när de är vuxna känner jag att de inte ska räknas in i min och min partners framtidsplaner som de gjorde när de var små!! Nu borde det vara jag och min partner som spelar huvudrollen och ha vårt liv, men att barnen alltid finns där såklart och kan hälsa på och man ställer upp för dem. Här är det snarare att det vuxna barnet styr hur vi ska ha våra liv, om vi ska bo ihop eller inte och var vi får bo eller inte, för annars flippar hon och känner sig oälskad av sin pappa. Då tycker jag det tar över för mycket.