Ni som bär på mycket sorg - hur hanterar ni nya dödsfall, sjukdom, motgångar utan att falla ner i det svarta hålet igen?

Jag är ung men har redan gått igenom ofantligt mycket sorg. 23 förlorade vänner till våld, självmord och missbruk bland annat. Detta har skett under loppet av 10 år. ( jag är själv helt nykter men lider av psykisk ohälsa)

Kan känna samma sak som du gör, att allt dras upp igen för varje dödsfall man får nyheten om. Det gör otroligt ont. För mig gick det så långt att jag planerade mitt självmord, då nästa person som dog skulle bli min sista förlorade. 

Mitt tips skulle vara att söka upp en psykolog eller någon att prata med under de värsta perioderna. Om du har någon att dela sorgen med kan det lätta på trycket. 

Sorgen kommer troligtvis alltid att ligga med dig, men under de tuffaste tiderna är det viktigast att du inte gräver ner dig för djupt i ensamheten. Vänd dig till andra människor för stöd. Det finns inte mycket annat att göra kära du.

Den kanske hemska sanningen för mig är att det blir lättare för varje gång. Inte mindre sorgligt eller bortglömt men mer lätthanterligt. Absolut att de gamla sorgerna gör sig påminda vid de nya men de är inte lika tunga. 

En del kanske har att göra med hur jag ser på livet och döden, färgat av andra kulturer utöver den svensk-kristna. Kanske är döden lite mer närvarande i mitt liv än många andra svenskars. Vet inte.

För mig är döden den där vännen som man inte har bråttom att träffa. 

Har inget bra svar. Läste om att det finns ett poängsystem där om man råkar ut för ett antal saker (en nära släktings död t ex gav så många poäng) så är risken relativt sannolik att man drabbas av depression. Ibland är det nödvändigt att uppsöka vården och tillsammans hitta en plan. Finns ingen människa som är immun.

Kära TS,

jag har inte känt skillnad på det som ger sorg. Det gemensamma har varit förluster: kontakter, möjligheter, förmågor.

En del av förlusterna blir självplågare genom att de drar uppmärksamhet inåt, med ältande som river upp. Som någon annan skrev, har jag också upplevt att det har blivit mer lätthanterligt. Som muskler som tränats upp.

När en förlust bubblar sveper undan fötterna, ligger jag lite på vågorna, fäller tårarna och kliver upp. För det som varit är inte längre och det som kunde ha blivit är lika oklart som hur vädret blir om två veckor.

Hjärnan letar febrilt efter saker som vi inte behöver syssla med: vad kunde jag ha gjort annorlunda, hur kunde jag ha passat på att ta del, finns det något att lära ur läget.

Det är sällsynt att något av detta är produktivt, så jag dröjer inte kvar. Med tiden blir det fler förluster och när vanan sitter, blir det lättare att vandra igenom sorgearbetet utan att dröja. Fly får man förstås inte; det tycks som att obearbetad sorg pyr i oändlighet och samlas när något nytt händer.

Allt har sin tid, sorg också, men när man släpper taget om förlusten, kan man gå vidare med ännu bättre beredskap för nästa smäll.

Finns det fler här som bär på mycket sorg? Hur gör ni för att klara av nya dödsfall eller annat starkt känslosamt, sjukdom hos närstående eller andra problem med nära och kära?

När något nytt allvarligt händer mig är det som om även all gammal sorg flyter upp, jag måste liksom hantera den också, igen.

Försöker vara lugn och rationell, gå en promenad, andas, inte stressa. Bara fortsätta fungera. Men jag får koncentrationssvårigheter och stressymtom, och blir låg. Tappar energi och styrfart.

Hjälp.

Jag tror jag har blivit avtrubbad efter ett dödsfall som tog väldigt hårt på mig, vill inte berätta om det men kommenterar tråden ändå.

Jag förvånas över hur svagt jag känner över andra dödsfall. När min morbror dog kändes det mer tråkigt än sorgligt. jag gillade honom, nu är han död, vad tråkigt. Ingen sorg bara en slags besvikelse och saknad som gick över innan det ens var begravning. Det är så när någon dör, jag blir inte ledsen längre, jag känner bara någon slags lightversion av det jag borde känna. 

Jag vill inte säga att jag har blivit känslokall, men jag har blivit känslosval. 

Tack för ditt inlägg ❤️ Känner delvis igen mig, men för mig var avsvalnadet, eller vad man nu ska kalla det, inte positivt vilket det är för dig som jag uppfattar det? Jag var avstängd på ett negativt sätt. Svårt att förklara, men lite som avtrubbad för både positiva och negativa känslor.

Hade en tuff period för länge sen nu, det var två allvarliga sjukdomsfall (stroke respektive kronisk cancer) samt 1 dödsfall på tre år. Några år efter dödsfallet kom ett nytt, akut och mycket dramatiskt sjukdomsfall. Hanterade situationen bra då, med lugnt, metodiskt och rationellt agerande.

Så långt bra alltså. Men. 8 år efter det dramatiska sjukdomsfallet fick jag en sorts posttraumatisk chock. Det hände när jag träffade min dåvarande chef igen. Chefen hjälpte mig en hel del just i det akuta skedet och var ett stort stöd. Sen bytte vi båda jobb inom några år. Och sågs igen ytterligare ett antal år efter det.

Det här var riktigt obehagligt. Jag fick flashbacks, minnesbilder. Mardrömmar. Sömnproblem. Koncentrationsproblem. Fick hjälp via jobbet med terapisamtal och det visade sig att jag hade förträngt mycket av minnena runt händelsen. Fick liksom fronta minnena. 

Så för mig berodde min känslokalla fasad? Eller hur man ska säga? På obearbetade känslor som jag lagt locket på.