Trust issues?

Hej familjeliv.

Har efter en stunds ensamtid gett mig ut i dejtingvärlden igen efter ett konstigt avslut med tappade känslor utifrån ingenstans efter flera år tillsammans ifrån motpart. Vilket i sin tur har lett det vidare till mitt problem som jag står i nu, trust issues av någon form.

Har börjat träffa en tjej som jag tycker verkar härlig och go på alla sätt och vis. Vi har träffats i ca 1,5 månad och kanske pratat i dryga 2 månader. Vi bägge är ca 30 år.

Lite saker som vi har bekräftat för varandra är att vi gillar att umgås med varandra och prata med varandra. Både i verklighet men även över meddelande.

Vi båda insisterar till att träffa varandra genom varannan gång fråga varandra så vi träffas inte ensidigt. Men då vi har en mindre bit till varandra så har vi träffats primärt helger då hon jobbar oftast oregelbundna tider i veckorna. Men jag frågade lite för någon gång sen då jag sökte någon form av verbal bekräftelse på vad hon egentligen tycker so far. Ingen utfrågning utan mer en relativt lättsam frågeställning. Läste jag mellan raderna och dels vad hon sa så vill hon fortsätta träffas men också på MITT förslag att försöka träffas oftare. TYVÄRR har det kommit saker i mitt liv som har blockerat den möjligheten totalt just nu men hon har förståelse för det och hon säger att det inte är något problem för henne. Världens sämsta timing.

Hon har tagit mer nära kontakt än vad jag har gjort, dels bekräftelse tycker jag. Vi har även haft sex ska tilläggas, hon tog första steget med att närma sig sen bjöd vi bägge till mer eller mindre. Hon säger fina saker ibland som kommer ifrån där jag känner att hon faktiskt menar det.

Vi har samma mål med livet och samma viljor. Samma seende på vilket sorts förhållande vi båda vill åstadkomma.

MEN jag blir inte klok på hur jag ska tolka henne igenom allt detta, jag har varit öppen emot henne om att jag har problem med att släppa in folk i mitt liv pga olika anledningar innan jag känner jag kan lita på någon. Hon säger också att hon inte vill stressa in i ett förhållande och det har även jag sagt. Så jag vet att jag säger emot mig ifrån mening till mening men vill ge en så stor helhetsbild som möjligt.

Vet att hon är aktiv på dejtingappar och vi har inte claimat något exklusivt för varandra. Men är väldigt säker på att hon inte träffar andra då vi har en så pass nära kontakt över telefon så har ju ändå lite koll känner jag. Men känner det är en princip sak just nu om hon ser mig som ett alternativ eller om hon aktivt väntar på att jag ska börja ta lite steg och visa något. Känner det tar emot när jag vet att jag "kan vara alternativet" men min magkänsla säger att den inte stämmer.

Känns pushat att prata om "oss" igen efter jag tog upp det för inte så länge sen och helt enkelt försöka övervinna min egen osäkerhet? Fortsätta på spåret med att försöka träffas på mer regelbunden basis och ta det därifrån och utveckla något istället för att trycka på något?

Ge mig eran synvinkel på det, reflektera gärna helt fritt också och fastna inte på enbart mitt spår och tankar! Missar jag något?

Fridens på er.

Anonym (trust issues) Trådstartaren

Wed 29 May 22:56

#4

Fina kommentarer ni ger mig och kul med långa perspektiv också!

Usch ja som tankarna går. Vet inte varför det är så egentligen då tidigare förhållande har jag verkligen haft betydligt mindre huvudbry om saker och ting och hur saker och ting är och varför. Vet inte om det kan ha med åldern att göra och man ser mer logiska förklaringar jämfört när man var mindre och tog allt som det kommer.

Jag VILL göra exakt det som ni skriver och tanken är att göra allt det som ni skriver men känns så jäkla svårt periodvis när man sätter sig ner och tar en "funderare".

Jag vill bekräfta henne men är rädd för att pusha för mycket också, dels för min egen trygghet och jag lämnar min comfort zone och är ute i det vilda. Men samtidigt vet jag med mig ska jag dela mitt liv med en annan måste jag lämna MIN comfort zone och skapa våran comfort zone då vi ändå blir två som delar liv.

Men även för att inte trycka iväg henne så hon känner "oj jag är nog 1 steg bakom" eller vise verse med att "jag är ett steg före honom". Jag kan såklart bjuda till fler möjligheter och saker men vill isf att det ska vara ömsesidigt vilket det hittills har varit. Börjar vi skeva där så kommer jag nog bli tillbaka i min egna zon väldigt fort för att skydda mig själv.

Jag vill och vet utifrån andra att jag är duktig på att bekräfta folk men så jäkla stor skillnad på nära vänskap, ytliga relationer och engångssammanträffande och en längre parrelation tycker jag. En vänskapsrelation är så jäkla mycket lättare så jag vet inte vart jag ska ta vägen....

Har aldrig blivit pushad förutom under kortare relationer men kan i efterhand känna att jag tagit ett steg tillbaka isf för har upplevt det som en jobbig situation som jag inte känner mig bekväm i då vi inte är på samma plan.

Känner att jag har min bild relativt klar för mig men reflektera gärna hur jag tänker, tänker jag vettigt, galet eller helt andra tankar???

Anonym (trust issues) Trådstartaren

Sun 2 Jun 21:16

#6

Anonym (.) skrev 2024-05-30 05:27:53 följande:

Jag tror du är helt normal i alla dina känslor och funderingar. Just "hastigheten" på en relation brukar vara det som kan skära sig.

Enda sättet är bra kommunikation, och kommunikation kan göras på så många olika sätt, men man får inte tappa det, inte ta det för givet utan hålla det levande, att man känner av pulsen.

Jag tror det är svårt att alltid vara lika där i hastighet, i puls.

Jag tror också det är svårt att inte såra och inte bli sårad under tiden man lär känna varandra. Någon gång kommer den andre göra fel mot en och någon gång kommer jag göra fel mot den andre, men man löser det om båda vill med kommunikation, man tänker till, man gör om.

Sen tror jag också att det är extra skrämmande om man har tidigare erfarenheter av att få sitt hjärta krossat, tilliten sabbad och så vidare. Man måste ha bearbetat allt det först innan man ger sig in i något nytt.

Jag tror också, vad som hände mig en gång, att ens ex kan komma "till liv" igen när man gått in i en ny relation. Jag förstod inte varför först, men sen klarnade bilden. Jag blev illa behandlad av min nya partner (Fast då så långt in att vi var ett etablerat par och skulle gifta oss, vad det tänkt, han släppte på garden då mer, visade sig sitt rätta otäcka jag) och då fick jag flashbacks när mitt ex i samma eller liknande situation behandlat mig väl. För det var den personen han var, mitt ex. Han var en person med problem, baggage, men han var en god person, gott hjärta. Utan att veta det var han min osynliga hjälte som sa åt mig att "Du är värd bättre".

Hade jag inte haft min tidigare relation med honom tror jag att jag fortsatt fått dålig självkänsla och stannat kvar eller stannat längre hos den nya, för jag hade inte haft något annat att jämföra med. Han var min första.

Jag hade ingen i min omgivning jag kunde anförtro mig till, rädd för min nya, rädd för att inte bli trodd, svårt att sätta det i ord, manipulativ omgivning p.g.a den nya som han omformat, så bara svaga människor runt mig som han ägde i princip, och de andra var jag rädd för skulle hamna i trubbel om de stod upp för mig så de höll jag längre bort, alla med styrka var ett hot för honom, för de hade gett mig styrka. Han behövde mig svag. Men det var alltså en sak han inte kunde veta, ha makt över, mitt osynliga ex i min hjärna, min osynliga vän.

Jag sa det till mitt ex senare när allt var över, jag kommit ifrån och hotbilden inte så stark längre, att han var en god människa (jag får fortfarande tårar nu när jag skriver om det, inte klokt det här). Jag hade aldrig talat till honom så innan. Tyckte det var viktigt att han fick veta det. Tid senare tog han itu med sina egna demoner, något jag inte tror han innan tyckt han var tillräcklig god för att göra, var självdestruktiv innan. Något gott kom ur allt det dåliga och det goda räddade oss båda.

Ja exakt kommunicera är verkligen det absolut viktigaste man kan göra i en relation, kvittar i min värld vilken sorts relation egentligen men särskilt noga i en parrelation. Känner vi har stämt av varandra rätt så noga med hur vi tänker om olika saker och känslor. Bägge har inte bråttom att finna någon då bägge vill finna den rätta.

Vi har även sagt lite preferenser på vissa saker men känner att jag inte känner mig bekräftad på samma vis som jag känner jag ger henne. Just nu vill jag nog ta ett steg tillbaka för att få mig bekräftad för henne men känner att jag gör ett missvisande steg med att ta steg tillbaka nu när vi faktiskt träffas en halvlång period. Men har hon totalt en annan bild, ni kan såklart inte veta men inte jag heller.... Finns bara en person som vet, tyvärr.

Exempelvis om det hade varit omvända roller så vet jag inte om det hade varit så intressant faktiskt att fortsätta "jaga" då jag anser en relation ska vara ömsesidig med att vilja träffas varandra, ge varandra saker/handlingar och visa saker för varandra.

Tror jag hakar upp mig extremt mycket på detta då jag har mitt "bagage" som du nämner med trust issues. Har sagt det till henne också så hon vet om det så hon förstår mig.

Ska jag ta upp det med henne eller ska jag bara play with it? Alla mina känslor går så groteskt mycket i vågor. Blir glad när jag ser hennes notis, hennes frågor om saker och inte tala om när vi träffas. Men tiden där emellan kan vara lite velande sådär, just tanken om att jag är ett fortsatt alternativ är ätande på mig då jag vet att hon är aktiv fortfarande på vissa dejtingappar. Men med liten tanke om att jag tror till närapå säkerhet att hon iaf inte träffar någon men kan kan inte sätta min 100% säkerhet på det tär på mig. Men känns samtidigt kanske lite pushat att kommer nu att säga om vi ska fortsätta träffas så vill jag att det är vi och inget annat. Det är ett major krav ifrån min sida som kan totalt skrämma iväg henne då inte kanske inte är redo att ta det steget då hon har varit tydlig med att det inte är en brådska.

Men hade JAG fått den frågan idag hade jag sett det som en major bekräftelse och att detta är på allvar. Hade blivit glad och sett det som mer allvarligt än vad vi står idag emot varandra.

Tycker det känns moget att säga det till henne och vara ärlig och rak. Men chans/risk känns sådär rätt om jag känner mig bekräftad egentligen och jag känner jag ger henne. Usch vad allt är svårt när man varit med om vissa saker i livet, önskar allt var så mycket lättare och man vågar ge iväg sin tillit till folk och faktiskt vågar släppa på sina spärrar men den tanken känns långt iväg.

Anonym (trust issues) Trådstartaren

Thu 13 Jun 20:55

#8

Usch fy. Livet är periodvis en hårfin balansgång mellan kollaps och total lycka.

Tog tjuren i hornen och pratade med henne och gjorde det som kändes bäst för mig och pratade med henne om det. Hon var lite tveksam själv emot mig rätt om vi har pratat mycket o så. Men hon såg positivt på pratet och nu är vi båda på rätt bana igen.

TACK till alla!! 🤝♥️

Trust issues?

INNEHÅLL