Anonym (trust issues) skrev 2024-06-02 21:16:41 följande:
Ja exakt kommunicera är verkligen det absolut viktigaste man kan göra i en relation, kvittar i min värld vilken sorts relation egentligen men särskilt noga i en parrelation. Känner vi har stämt av varandra rätt så noga med hur vi tänker om olika saker och känslor. Bägge har inte bråttom att finna någon då bägge vill finna den rätta.
Vi har även sagt lite preferenser på vissa saker men känner att jag inte känner mig bekräftad på samma vis som jag känner jag ger henne. Just nu vill jag nog ta ett steg tillbaka för att få mig bekräftad för henne men känner att jag gör ett missvisande steg med att ta steg tillbaka nu när vi faktiskt träffas en halvlång period. Men har hon totalt en annan bild, ni kan såklart inte veta men inte jag heller.... Finns bara en person som vet, tyvärr.
Exempelvis om det hade varit omvända roller så vet jag inte om det hade varit så intressant faktiskt att fortsätta "jaga" då jag anser en relation ska vara ömsesidig med att vilja träffas varandra, ge varandra saker/handlingar och visa saker för varandra.
Tror jag hakar upp mig extremt mycket på detta då jag har mitt "bagage" som du nämner med trust issues. Har sagt det till henne också så hon vet om det så hon förstår mig.
Ska jag ta upp det med henne eller ska jag bara play with it? Alla mina känslor går så groteskt mycket i vågor. Blir glad när jag ser hennes notis, hennes frågor om saker och inte tala om när vi träffas. Men tiden där emellan kan vara lite velande sådär, just tanken om att jag är ett fortsatt alternativ är ätande på mig då jag vet att hon är aktiv fortfarande på vissa dejtingappar. Men med liten tanke om att jag tror till närapå säkerhet att hon iaf inte träffar någon men kan kan inte sätta min 100% säkerhet på det tär på mig. Men känns samtidigt kanske lite pushat att kommer nu att säga om vi ska fortsätta träffas så vill jag att det är vi och inget annat. Det är ett major krav ifrån min sida som kan totalt skrämma iväg henne då inte kanske inte är redo att ta det steget då hon har varit tydlig med att det inte är en brådska.
Men hade JAG fått den frågan idag hade jag sett det som en major bekräftelse och att detta är på allvar. Hade blivit glad och sett det som mer allvarligt än vad vi står idag emot varandra.
Tycker det känns moget att säga det till henne och vara ärlig och rak. Men chans/risk känns sådär rätt om jag känner mig bekräftad egentligen och jag känner jag ger henne. Usch vad allt är svårt när man varit med om vissa saker i livet, önskar allt var så mycket lättare och man vågar ge iväg sin tillit till folk och faktiskt vågar släppa på sina spärrar men den tanken känns långt iväg.
Jag slänger bara ut lite nu här huller om buller
Som jag förstod det är det så att du känner dig drivande (det typiskt tradionella manliga att du ska leda romansen, uppvakta henne) i relationen med henne och du vill inte ha det så (längre) utan att du också ska känna dig lika bekräftad. Dock uppfattar jag det också som att ni inte har kommit så långt i er relation. Jag har också tidigare uppfattat det som att du av andra anledningar måste prioritera annat just nu. Jag förstår också att du känner dig delvis skeptisk, misstänksam, i och med att hon fortfarande är medlem på sidor att dejta andra. Du är liksom fast, kommer inte vidare pga de här två punkterna i hur du ska känna för henne och relationen. Du vill må bra i detta nu men det här gnager i dig. Stoppar dig.
Jag måste säga med min erfarenhet, även om den inte är så värst stor, bara några killar (kunde haft fler, men jag funkar inte så) att det alltid varit killarna som lett i början, men det är säkert också för att jag blir blyg i början, fast jag inte är blyg, och bryr mig inte annars. Det tror jag också varit mitt problem varför jag tidigare hamnat i relationer med män som är dominanta och som egentligen inte passar mig, min personlighetsyp, så mina tidigare relationer har ju varit tidsbestämda redan innan, inte en chans resten av våra liv, bara att jag inte förstod det.
Jag älskar balans, ta och ge från båda håll, jag vill ha det i ett förhållande, jag vill ha vardagen, det ska vara LIKA precis som du också uttrycker, men minns att när jag tog initiativ med något ex var det som att han inte gillade det, (vi var ihop då, alltså, vill bara förtydliga det) att han skulle bestämma allt. Också begränsa relationen då. Kommunicerade inte riktigt från hans håll. Gjorde mig osäker. När jag blir osäker går jag antingen på för mycket eller så mest troliga och mest förekommande är att jag drar mig undan och sedan helt undan, det är mina mönster. När jag går på för mycket är det hans enda chans att göra det rätt, och tas det inte emot rätt då så drar jag. Då har vi ju båda gjort klart vad vi vill ha ut av ett förhållande.
Nu har ni ändå kommit en bit på vägen så är det blyghet som passiviserar henne, vilket jag inte tror, är hon kanske så här passiv är det för hon har varit med om att killen vill leda, att det är du som tagit steg ifrån henne då du måste prioritera annat, då är det du som ska visa, du som dragit ner på takten, kan vara därför hon inte ger tillbaka lika mycket? Jag förstår att du inte vill jaga efter henne när hon fortfarande är aktiv, hade inte jag velat heller.
Det här att hon fortfarande är medlem på dejtingapparna tycker jag visst man ska ta upp, om du vill att ni ska ta beslutet att inte dejta andra hade jag sagt som så att nu har jag gått ut ur den här dejting appen, och höra vad hon tycker och tänker göra.
Jag har tyvärr varit med om en kille jag dejtade där jag sa det, också som en invit att han också skulle ut, då han istället påstod att han ville vara kvar för han kände andra folk där. Yeah, right. Det om nåt bromsade mig. Jag kom också på att han i sin sociala media ändrade sin relationsstatus före vi pratat om att vi skulle avsluta. Visade mig bara vad han var för nån. Han krossade knappast mitt hjärta, men jag lärde mig min läxa att inte gå på det där igen. Han hade andra sidor i sig som jag kunde se med tiden som jag tror inte gjorde honom lämpad att vara i en nära, normal relation. Hade jag varit mer erfaren än vad jag var hade jag sett de här röda flaggorna hos honom tidigare, men jag var också så disträ den här tiden då mitt liv i övrigt krävde för mycket av mig. Hade vi mött under mer lugna, normala omständigheter hade jag förstått varför jag inte mådde bra var pga honom, att vi inte passade ihop. Jag ville vara snäll, gav mig själv skulden som vanligt, och stannade med honom i det här sk förhållandet för länge, men känslomässigt var jag aldrig särskilt såld då han var svår att kommunicera med. Jag har gjort misstaget mer än en gång att om jag bara typ står ut så blir det bättre sen, så blir den här visionen om lyckligt par, barn och villa och allt det där verkligt. Vet att jag plötsligt tänkte i ett tidigare förhållande, men om jag inte är lycklig nu, med honom, varför skulle jag vara lycklig sedan med honom? Han hade sålt in den visionen så bra, men det var ju bara en dröm, någon han kunnat få med någon annan, och jag med någon annan. Vi var inte lyckliga ihop, vi matchade inte.
Jag förstår ditt dilemma att du vill inte projicera ut det som du tror är din egen "shit"/baggage, som att det är hennes fel, samtidigt vill du inte bli lurad igen, och vet inte om du ska lyssna på signalerna eller inte.
Jag hade signaler, men jag lyssnade inte på dem. För jag intalade mig själv, för snäll igen, trodde det var mitt fel, trodde lätt allt var mitt fel på den tiden, hade absolut inte tiden att reflektera över relationen, den tiden man ska ge sig själv, om man kan (nu kunde inte jag det pga allt annat, jag bara stressade). Jag var också någon som visste med mig att jag var inte så tålig av mig. Alltid när man blev tvingad att läsa böcker i skolan vägrade jag fortsätta läsa om inte första sidan var bra, aldrig i livet jag tänkte vänta tills jag kom till mitten och den då först börjar bli bra. Om den ens börjar bli bra då.
För att du ska veta mer säkert hade jag tagit upp det här med dejtingapparna och sagt att du gått ur ditt, och att du vill att det bara ska vara du och hon. Man vet inte om man ska satsa om man inte satsar. Du står där nu, ska jag, eller ska jag inte? Jag tror att om det kommer ur vägen, hon säger ja till att ta bort sig ur sin/a, har ni kommit ännu ett steg på vägen. Sen kan du också säga, invita henne att förstå, att du tycker ni kommit så pass långt nu att vi kan väl skippa det här att det är mannen bara som ska visa, nu är vi väl ändå så bekväma med varandra, att vi tar vid här båda två? Det här sista menar jag kan du göra när du väl fått bort det här andra du måste prioritera före henne, ert förhållande, för jag tycker inte att när du "valt" bort henne/relationen så här, då du måste, att det då ska vara lika, utan där får du lägga manken till och visa mer, tycker jag, bara så hon ska förstå, där är det ju du som har backat, om du förstår mig rätt, där måste du visa mer, för hon ska känna sig trygg, också i framtiden så hon vet att hamnar du i såna situationer igen så glömmer du inte bort henne ändå utan verkligen vill visa att hon är nummer 1. Det beteendet har jag märkt hos min man som var och är fortfarande mycket upptagen av sig, nästan för mycket, nästan så jag får be honom att lugna sig, men jag tror det har varit mer hans oro att jag ska dra mig undan, eller ja, jag vet inte faktiskt, varför. Han har gjort ett misstag förr när han inte frågade mig om något, tog in en helt ny regel i vår relation och bara t yckte han, de skulle göra det här, så var det bra med det. Det gjorde att jag bara ville ut ur relationen och hade vi inte haft barn då hade jag inte varit kvar hemma när han kom hem igen, för så tycker jag inte man gör. Jag var sån på den tiden att jag sa inget om det utan ville iakta honom hans val i situationer, och han sa det sedan att "men du sa ju inget", då han trodde det var okej, ja men han frågade heller inte mig, vilket var väldigt nonchalant. Vi skulle ha pratat om detta innan han tog något beslut. Efter han gjort det mot mig, mot oss, förändrades mina känslor för honom, och jag tog steg tillbaka och hade jag kunnat hade jag gjort mot honom vad han gjort mot mig, oss, men det kunde jag inte, men jag försökte göra snarlikt, då blev han osäker men det skulle han bli, han hade gjort mig osäker. Det här var en tuff läxa för honom i vår relation, vi tog skada av det, men efter han lärt sig det och inte gjort om det har vi kommit närmare varandra. Jag är sån att kommunicerar inte någon med mig gör jag inte försök att kommunicera tillbaka då jag tycker den andre gjort fel. Idag vet jag att jag måste säga till direkt om jag ser något ur ett annat perspektiv han inte tänkt på och inte bli sårad och arg och sen inte bry mig om honom och dra mig tillbaka (och på väg ut ur relationen). Jag måste säga till. Det är väl det jag också menar du måste göra här: Du måste säga till, tydligt, så snabbt du kan, ge henne den chansen.
Jag har tyckt i tidigare misslyckade förhållanden att jag sagt till men då hävdade exen att de inte fattat det (dominanta, själviska, tar inte in vad man säger, gäller mer vad de säger, tänker, hade inte den lyhördheten jag behövde) .
Jag vet min ena förälder sa faktiskt till min man en gång att hon (jag) säger inte, klagar inte så mycket, så när hon väl gör det - lyssna för då är det på allvar. Jag kan ju tycka att var de vana att jag inte klagade, tog upp något, borde ha ha förstått att nu hade det gått lång tid, jag klarade det knappt längre, och då förstå allvaret. Jag vet inte hur många chanser man måste ge, hur mycket man ska behöva klaga. För mig räcker det att någon säger något en gång så förstår jag, tar det till mig, vill lösa det. Tackar för att de ens tror på mig, oss ändå så pass, att de säger det, för det ser jag som att man vill kämpa för förhållandet. Det jag kände med exen var också att de var inte mottagliga för det jag sa, och då är det inte lönt. Ville de inte själva ändra på sig, såg det som vad de gjorde var fel, var det bara för mig att acceptera eller dra. Jag drog. Jag var helt slut vid det laget. Det jag fått höra är att jag har mycket närvaro i stunden och är känslig för när det är något så för mi g vet jag redan det innan och om de väljer att berätta, det tror jag är en fördel jag har i mina relationer annars, men i mitt kärleksliv har det inte varit ömsesidigt. På det sättet har jag varit en bättre partner än de varit. I slutändan kommer man på att vi är alla olika, vi har olika hjärnor, olika förutsättningar, bra och dåliga sidor, men det har med att vi ska matcha bra ihop, inte att den ena ska må bra och den andre dåligt, inte att man ska behöva vara samma heller, men att båda ska må lika bra är viktigt, avgörande, om det ska hålla, vara lyckligt.
Säg till henne tydligt, eller om du är som jag var, är, övertydligt, vad det är du vill ha, vad du behöver i en relation .Sen väntar du på hennes drag. Det är väl mina råd .
