Han anmälde henne!?

Det är pappans fel alltihop. Det är inte skolans ansvar att två vuxna som är föräldrar inte kan visa ömsesidig respekt mot varandra. Inte skolans jobb att uppfostra vuxna människor. Är det någon jag hade varit arg på så är det pappan, men först velat prata med honom sansat för att se om han inte missförstått något, att han trott det inte skulle vara några problem att han, hans flickvän och jag då (mamman) ska vara där allihop. Om han gjort det med flit för att stänga mig ute från den här viktiga dagen - då hade jag blivit arg på honom, men fortfarande inte skyllt på skolan. Sedan fattar jag inte riktigt problemet här, är det att två är anmälda att vara där denna dag så är det bara för flickvännen att backa, det hade jag gjort utan problem om jag varit flickvän, sånt fattar man väl, likaså hade det inte varit något fel om pappan sagt till flickvännen att hon inte kan vara med då mamman ska vara det. Det här måste gå att lösa. 

Då skiter han med andra ord också vad er dotter vill och hon vill ha dig där. Det här handlar inte om honom och hans flickvän. Jösses!. Vill han hamna i bråk med sin dotter om det här? Vilket märkligt perspektiv han har. Hade jag varit dottern hade jag skällt ut honom. Han ska inte få bestämma det här. De ska inte få hindra vare sig din dotter eller dig. Det här är ju bara löjligt...stackars er. 

Nu vet jag inte om detta kan hjälpa men så här brukar jag vara när det är nåt: Jag går direkt till "huvudet" (högsta instans). Jag håller inte på med "mellanhänderna" för de vet inget ändå och det lilla de vet kan de inte påverka, lite som att sitta fastklistrad i mitten, inget ont om dem, de kan inte hjälpa systemet. Varje gång i mitt liv har detta gett en effektiv effekt. Förvånande effektiv. Bara det att folk blir förvånade för normalt sätt blir man ju hänvisad till att gå till någon som sitter på en position lägre (närmare en själv) då man inte ska störa den stora viktiga personen (chefen, rektorn). Gå till dem som har makten att ändra på beslutet. Sen hade jag också sagt åt mitt "älskade" ex att vi måste boka in ett möte på familjerätten då han tagit ifrån mig och vårt barns rätt att vara där denna dag, min rättighet som förälder, och istället utan mitt medgivande, utan vårt barns medgivande, skrivit dit hans flickvän istället. 

Vill också bara tillägga att har man ett ex som vill hålla på och "peta på en" bara för att småjävlas går det till en viss gräns, sen är det bra.

Jag har haft ett sådant ex och det var först när jag ville ha något prövat, var fast besluten att slåss för det för det var nu en principsak, jag tänkte inte backa en cm ens, som han i början höll sig kall, men sedan klarade han inte av det mer utan gav med sig.

Lyfter du detta så kommer alla tycker han är en riktigt rövhål.

Det här är inte hans dag, det är barnets dag, barnets ögonblick. Barnet vill ha sina föräldrar där.

Han missbrukar sin maktposition att använda den till det här, småjävlas, "hämnas", vill stampa på dig, TS, försöka förödmjuka dig, så var mitt ex. Mobbningsfasoner. När man sätter ljus på mobbare så flyr de in i mörkret för de kan inte stå för vad de gjort. Sätt ljuset på.

Han har inte handlat från barnets bästa.

Han har lyckats i förväg också förstöra på sätt och vis barnets dag, ögonblick med avslutningen. 

Alice, förlåt jag hoppar in här. Jag hoppas jag kan få dig att tänka om, även om det här säkert var ett bra tag sedan, om vi säger så. 

Jag är själv barn till skilda föräldrar.
Det var en period där som tyvärr den andre föräldern valde att inte gå, precis som du valde, och jag kan säga att det sårade mig, för det var min dag, mitt ögonblick, och jag hade önskat att föräldern kunnat ta sig förbi de mentala hinder där var. Inte tänka på vilka andra som var där denna dag, utan tänka att jag ville ha min förälder där denna dag. Att jag var mer viktigare än det.

Jag är ledsen att behöva säga det, men jag tycker du har agerat fel gentemot ditt barn. Mer fel än vad ditt ex gjort som tagit med sin partner till något för sitt barn. 

Jag har ett struligt ex som ställt till det för mig, men jag har haft mycket dålig koll på om han just då var i ett förhållande, vad för slags förhållande, hur länge osv, och helt ärligt, jag hade inte med det att göra. Inte med det att göra. En gräns där.

Jag visste att jag kunde ha massa åsikter om både honom och hans liv och hans beslut, men man måste veta med sig när man går över någon annans gräns.

Jag fick behålla mina åsikter för mig själv. Jag hade inte rätten att yppa dem. Och han hade inte skyldigheten att behöva lyssna på dem.

Man har valt separata liv av en anledning.

Sedan att man har någon gemensamt, sitt barn, det är något annat.

Fast man kan tycka ens ex är ett dumt kräk till exempel har även han rätt till sina beslut.

Jag håller med dig, jag skulle själv aldrig introducera en partner så tidigt i mitt barns liv, än mindre delaktig i skolan och andra aktiviteter, högtider, men det är ju något jag får stå för i mitt liv. Han får stå för sitt.

Då jag vet hur det känns att vara barnet den där dagen specifikt som jag tänker på skulle jag aldrig vilja utsätta mitt eget barn för det.

Jag vet det varit andra högtider jag varit på där folk inte tål varandra, men vet du vad? Då får man ta en djup inandning och tänka om igen på varför man är där, inte göra om det till sitt eget, utan vem är man där för, vad ska firas, och så får man låta den eller de man inte tål bli som skuggfigurer, inte låta de ta av ens energi.

Jag kan vända på det och säga att jag hade tyckt det var oförskämt om mitt ex skulle lägga sig i vem jag skulle ta med mig eller inte, oförskämt mot mig, oförskämt mot min partner.

Tycker inte man ska känna sig som ett offer för att ett ex tar med sig någon annan eller inte, vem det än må vara. Enda offret är barnet. 

Inte klokt att TS ska behöva försöka rätta till vad exet gjort. Det här borde vara hans huvudbry. Den han förstör för mest är barnet, men han tänker väl inte så utan tror bara det är mot mamman. Han siktar mot mamman, skjuter av, men det träffar barnet först och hårdast, som står i mitten. Varför kan vissa skilda föräldrar inte fatta detta? Tror allt hat gör dem dumma i huvudet. Tänker inte klart. 

Jag hade försökt få till ett möte med skolan och pappan där bara vi träffats med lärare eller rektor utan barnet (och utan någon flickvän, om nu det behöver nämnas). Jag vet andra som fått till möten på skolan då föräldrarna inte är överens och det drabbar barnet. Det räcker tyvärr att det är en förälder som inte är samarbetsvillig att barnet då drabbas. 

Den här lappen är vad jag förstår ett nytt påhitt från skolans sida. De har inte kunnat förutsäga det här kryphålet som pappan hittat, lika lite som någon skulle kunna förutse att knivarna på IKEA skulle användas till att mörda oskyldiga kunder på, bara för att ta ett oerhört hemskt och tragiskt exempel.

Det är var förälders skyldighet, precis som Malin skriver, att underrätta den andre föräldern när de får till sig dokument rörande barnet. Det har han inte gjort. Det kan komma fler dokument i framtiden där han väljer att inte föra en dialog som han är skyldig till att göra, utan underrättar när han tycker allt är som han vill ha det. Så ska det inte få gå till.

Han är skyldig att ha den här dialogen, det är han som först fått till sig dokumentet, papperet. Han skulle ha frågat mamman: Kan du komma? Ska jag skriva i ditt namn också? Eller lämnat till barnet så hade barnet fått ge det till mamman. Sen vet ju jag hur det är, papper har en tendens att leva sitt eget liv, särskilt i barns händer, så jag om nån är tacksam för att vi har mycket digitalt idag. 

Båda föräldrar ska underlätta för barnet att ha kontakt, träffa vardera förälder. Han försöker här istället att utesluta mamman från en avslutning där barnet vill ha, se, träffa sin förälder där. Det är allvarligt. Han försöker göra detta mot barnets vilja. Han försöker alltså skada sitt eget barn (som är helt oskyldig i detta). 

Det framgår inte om pappan från början skrivit dit flickvännen i tron att de alla skulle kunna komma och sedan då han fått veta hur det låg till ändå vägrat ändra på det. Hade han varit redig så hade han då bett om ursäkt för det här misstaget och han hade själv fått ro detta i hamn, ta kontakt med skolan, be dem ta bort hans flickväns namn och lägga till mammans istället. Mamman skulle inte ha behövt lyfta ett finger i detta, kontakta någon i detta. Han skulle ha visat henne, och barnet, den respekten. Om det här skulle ge honom bekymmer med hans flickvän är det inte barnets eller mammans problem, det är hans. Det får han ta med flickvännen då. 

Jag blev till slut så satans trött på min förälder som använde mig som medel gång på gång för att hämnas på alla möjliga påhittiga sätt mot min andre förälder så när jag blev gammal nog, inte myndig, men gammal nog för att ha skapat mig min egen uppfattning, gjorde jag som så att jag sa att jag ville inte längre ha någon kontakt med den föräldern. Det blev ett himla liv. Så kunde jag inte göra, sa de (inklusive min förälder som den andre alltid skulle hämnas på). Jag vände på allt de sa till mig. Om en förälder kunde välja att inte ha kontakt med sitt barn, varför kunde då inte ett barn välja att inte ha kontakt med sin förälder? Jag ville adoptera bort min förälder (förstod såklart att det inte gick), men å andra sidan så kunde föräldrar adoptera bort sina barn. Den föräldern som varit så van vid att utnyttja mig som medel för sina hämnder blev som ett lam, efter att först varit ursinnig och ringt, skrivit brev, försökt få det till att den andre föräldern vänt mig emot hen, men jag var gammal nog nu, som sagt, att göra min egen uppfattning över vad jag fått uppleva, länge. Det hade gått så långt att jag önskat att jag aldrig fötts.

Det dröjde länge innan jag valde att kontakta min hämndlystne förälder igen. Det var det här som krävdes, men det ska inte behöva vara så, inte för någon. Sedan den dagen vågade aldrig mer min f.d hämndlystne förälder försöka något igen.