Är sex verkligen så viktigt i ett äktenskap?

Fast du skriver ju i trådstarten att du tappat attraktionen.

Absolut är det så. Jag tror också att många kvinnor skyller på att de "tappat lusten" fast det inte är sant. De har bara slutat tända på sin gubbe, som slutat träna, gått upp i vikt, slutat bry sig om sin stil och sina kläder, lagt sig till med osnygga vanor o.s.v.. Samt att allt bråk kring ekonomi, hushåll och barnens skötsel som det ofta blir efter några års förhållande. 

Som sagt, kvinnan ljuger och säger att hon tappat lusten av hormonella orsaker efter graviditet, förlossning och amning. Sådant händer, och mannen kan inte veta om det är sant eller inte. Sedan har hon i stället egensex och fantiserar om någon tjusig skådespelare, eller kanske till och med någon man hon känner IRL.

TS du har skrivit till någon här att du tror det kan vara det här som ligger bakom: "Naturligtvis har nog lite att göra med att vi konstant är trötta också men det är nog något biologiskt/ hormonellt  som ligger bakom lust-tappet". Förstår att det är svårt att göra ngt åt 4(!) barn, jobb etc som ger trötthet men hormonellt kan man göra något åt det, tycker inte man bara ska ge upp och nöja sig med det som det är nu. Jag ser inte bara sex som sex, aldrig gjort, och tycker det är en viktig del i en relation. 

Jag lever i ett äktenskap där han var den som först tog upp att han tyckte han hade hög sexlust, "sex drive" medan jag tyckte han nog hade medel till åt det svagare hållet. Men han undrade inte varför det var så. Där var ju anledningar till det. 

I mitt förflutna har jag bara haft sex med de jag varit i seriös relation med, inte velat ha det på annat vis. Han har inte behövt ha det så, om man säger så. Också en sak som gjorde mig lite orolig förr.

Vi har olika "inkörsportar" till sexet. Jag behöver den känslomässiga kontakten först.  D v s om jag inte känt under veckans gång att vi är särskilt nära varandra kanske p g a allt praktiskt som gjorts, andra åtaganden, knappt setts ,då blir det väldigt främmande för mig att plötsligt när man ska gå till sängs älska med varandra. Då är jag av. Inte på. 

Han har sett det som att vägen till den känslomässiga är via sexet.
När han kände att det inte blev av kopplade han bort sig själv känslomässigt på dagarna, så båda blev avkopplade. På det sättet tror jag att man först kan bli sårad, man har gått om varandra, men sedan att man blir mer som vänner. Och är man bara vänner så är det ju inte en kärleksrelation på det sättet man velat ha det när man har gått in i relationen. 

Jag hade försökt se om man kan få er mindre trötta och kompensera det hela hormonellt sätt, och sen binda an till varandra, egen-tid tillsammans som par. 

Ja. jag tycker också det är intressant, man är ju rustade olika psykiskt sätt, varför man är som man är, och därför avspeglar det sig också naturligt i det sexuella.

Min man har varit bekväm med, inte vetat annat sätt att knyta an, våga närhet, våga sårbarhet (i hans familj är där inte samma naturliga sårbarhet som i min).

Jag tror han hade det här gemensamt med andra, man kan väl kalla dem bad boys, att de vill ha närhet, alla vill ha närhet, men de fixar inte den vanliga (för mig vanliga) närheten på alla plan, men de är törstande efter det och lägger då allt i en korg (i det sexuella, i det fysiska), så på ett sätt är lite synd om dem faktiskt ändå, inte bara de som de drar med sig ner i fallet (alla tjejer de krossar hjärtan på) jag tror inte det är så mycket eget val bakom beslutet att bli en bad boy, de bara är och vet inte hur de ska kunna bli något annat just nu. 

Även om min man varit en "osynlig" bad boy då, så att säga, har han trots allt varit en, samma egenskaper/defekter. Jag förstod inte först hans snack om att han kunde vakna mitt i natten, helt rasande efter haft en mardröm om att jag skulle varit otrogen, eller att jag var borta och han kunde inte hitta mig, eller jag skulle lämna honom, vad det var med honom. Med tiden förstod jag att jag hade hittat en väg in, eller han hade öppnat en springa för mig i sitt hjärta och han var helt främmande för detta, helt obekväm, att känna så starkt. Ju mer han lärde känna mig desto värre blev det för honom för han tyckte mycket om mig som person, men han såg också mig, eller snarare situationen som "krävande". jag märkte också så fort vi kom i konflikt med varandra att det var bad boy stuket all over again, det var inte det där mogna där hos honom, men jag satt lugnt i båten. Jag visste att det som tar för någon annan någon till några timmar innan vi kommer till nästa steg i konflikten kommer ta honom flera dagar, upp till någon vecka, inte för att han är dum, tvärtom, han är mkt intelligent, men för att det var svårare för honom p g a hans egna "bad boy" defekter, psykiskt sätt. Det var inte av avsaknad av engagemang, men jag hade väckt något. Det var egentligen inte mig han fightades med där inne i sitt huvud, det var han själv och då förstår jag att det kunde ta ett tag, ha ha (nä, usch va elak jag var nu då). Men det var ju sant, det var så han var då. Idag har han tagit itu med allt det. Itu med sig själv. 

Bad boysen är ju så också för att de ska "rätta till" att man ska inte komma för nära dem och de ska inte komma för nära dig, då är det farligt. Men med mig var han tvungen att inte ha det avståndet till mig för då visste han med sig att jag skulle förlora intresset och bara gå, och det ville han inte, men hur han skulle klara av allt det här nära visste han inte heller. 

Jag är någon som aldrig brytt mig särskilt vad folk tycker om mig. Jag tror det är för att av nån underlig anledning växer jag på folk, och jag växte på honom, och han var inte riktigt beredd på det, inte så, samtidigt ville han inget hellre. 

Vi var på uppbrottsfasen ett tag och jag var på väg ut men vi skulle fortsätta bo ihop innan hittat eget. Han sa den tiden var mycket svår dels då han visste och inte ville det skulle vara över, men också sa han att han ville röra vid mig så mycket (då han var van vid det med, inte bara sex utan det här vardagliga, ömheten, pussar, kramar, han brukade alltid sträcka ut sin hand efter mig, till och med i sömnen vaknade jag alltid av att han låg och sträckte sig efter mig), men visste han inte fick, att jag inte ville, och han tyckte fortfarande jag var så attraktiv. Ångrade hur han varit. 

Han har också alltid haft krävande jobb, jag med, men trots detta tog tröttheten inte ut honom på det sättet som det gjorde med mig, men jag tror han hade ett sätt att hålla mycket "ute" som jag tog med mig "in", alltså på en dag förlorade jag mer energi än han gjorde. 

Ja, det kan låta som en bra plan ändå för er tror jag, att ni först börjar med då vänskapen, tar bort pressen, sätter till det hormonella, och ser om det börjar funka, hoppas på det :)

När jag läser om själva trådstarten så funderar jag lite över vad som egentligen är ditt/ert problem? Du har tappat lusten och till och med attraktionen till din man, och han i sin tur verkar vara okej med det. Ni har det jättebra ihop och tanken på att bryta upp känns främmande för er båda. Sedan avslutar du med en fråga om vad vi andra "gjort åt det". Gjort åt vaddå? Bör man göra nåt åt ett av allt att  döma välfungerande förhållande?
Sex är absolut inte viktigt i ett äktenskap, förutsett att båda två delar den synen. Är båda parter tillfreds med situationen finns det egentligen ingenting att stressa över. Många par sluta upp med att ha sex och lever lyckliga i årtionden därefter.  

Ja, miljöbetingat. Jag är också en softis. Min man är absolut en "softis" i sängen (nu blev det här lite oväntat roligt ändå, hi hi) då all hans närvaro sätts igång på nåt sätt så där känner jag inte han skulle vara okänslig på något sätt, där är han hemma, känt mig oerhört sedd på alla sätt och vis. 

Usch, så fel det kan bli för er båda att du kände du måste "ställa upp" och han att du inte var ärlig med det direkt (förlåt, jag ger lite kritik) utan han fick själv genomskåda det och sluta. 

Jag gjorde själv det misstaget en gång ("ställa upp"-misstaget) då jag hade fysisk smärta (som senare ledde till operation) då jag kände mig misslyckad i kroppen, fått meningslösa råd som inte alls egentligen skulle vara ämnade för mig utan annan grupp från vårdens sida, och då jag var rädd för att förlora honom, att jag inte dög annars. Jag tror jag hade sämre självkänsla under den här tiden. Inte som jag var innan. Hjälpte inte precis att  man blivit intalad från vården att det man hade var psykiskt och inte fysiskt, när det först angreps på det sättet, istället för att det var fysiskt. Jag som alltid trott att vården ska först angripa något fysiskt för att kunna utesluta det, men så säkra (okunniga) var de alltså om mitt problem (jag är långt från ensam om såna här historier när det gäller det jag har, svår endometrios). Kände mig vilsen. Efter den gången (han slutade direkt) satt det här i honom längre än vad det gjorde mig.

Han var arg på mig för att jag inte sagt direkt vad det var. Han ville inte vara med om något hemligmakeri. Han var överkänslig en bra period efter, lätt misstänksam i sängen, just för att jag inte talat om sanningen innan, "Du måste säga till om du har ont".

Jag tror också varför jag inte sa till innan var delvis också hans fel då han tidigare sagt han blev sårad för jag verkade inte vilja så mycket och då satte det igång honom direkt om jag slutat älska honom, hittat någon annan, allt det där, så då kunde jag uppleva honom lite surmulen, inåtvänd, men jag såg det ju bara som att han surade för att han inte fick mig lika mycket som innan. Jag var rädd för att förlora honom, om han skulle börja titta på andra om han inte fick sitt uppfyllt. 

Vad jag har kommit fram till är att man måste ha en kommunikation kring det här också, sexet, för det är så lätt att man gör fel inte bara mot sig själv utan den andre, utan att man tänker på det (För i sängen pratar man inte ut direkt), och så blir det missförstånd, och allt det där.

Det var när vi fick verkligen prata ut om det här som en tyngd från våra axlar lyftes, och vi möttes igen. Det var våra enskilda rädslor som stoppat oss innan. 

Han sa han varit mer rädd att jag skulle lämna honom. Han hade inte haft en tanke på att vara otrogen eller lämna, han ville bara ha mig tillbaka. 

Jag vet inte om detta är något du skulle kunna tänka dig, men där finns sexologer på sjukhus (inte alla känner till detta, jag gjorde det inte innan, tanken var helt främmande för mig) och dit kan man få gå om man har något. Det var menat väl i mitt fall, men blev ändå fel då jag inte tillhörde den gruppen som sagt, det jag hade var fysiskt, och man kunde, och gjorde något åt det. Jag hade hela tiden min lust men den var dämpad av smärtan, smärtan stod i vägen för mig, för oss. Min rädsla, hans rädsla stod i vägen för oss på ett annat sätt. Men vi fick bort bägge två. 

Jag tycker det här är värt att undersöka närmare främst för din egen del så allting står rätt till i din kropp fysiskt (eller tillsätta hormoner till exempel), men också psykiskt, mentalt då just trötthet, stress till exempel är två av de saker som hämmar lusten. Din man vet nu inte riktigt vad han ska göra, tror jag (förlåt om jag tar mig friheter här och skriver så) så jag tror det här är upp till dig att få löst först och främst varför lusten dött ut för dig på det här sättet. Han kommer nog hänga med på vilket sätt som helst för han älskar dig, ni har familj och allt det där. 

 

Tråden handlar ju om sex så när jag frågade om han var attraktiv så menar jag givetvis sexuell attraktion, om han var sexuellt attraktiv för dig?

Men varför har du inte gjort någon hormonell undersökning, som gynekologen föreslog? Det vore ju en bra idé on du vill komma vidare.

Jag tror inte att det är så ovanligt att ljuga om att man fortfarande är attraherad av partnern eftersom man av praktiska eller ekonomiska skäl vill slippa separation. Jag har t.ex. sett inlägg här om kvinnor som tappat sexlusten till sin man och är otrogna med andra män.

Men om det är lusten till partnern man tappat och inte lusten till sex i allmänhet är det väldigt oschysst att gå bakom ryggen och vara otrogen i stället för att vara ärlig om att man tappat lusten för att man inte är nöjd med förhållandet.

Eller så kanske att "ställa upp" är ett lika billigt pris att betala?