Är sex verkligen så viktigt i ett äktenskap?

 Känns som att du talat om ?vi? och ?min man? men det handlar egentligen mer om dig och vad du tycker är viktigast.  

förhoppningsvis får din man sina naturliga behov tillgodosedda på annat håll och förhoppningsvis sköter han det snyggt så behöver det inte gå ut över er familj. 

15 år och 4 barn, men då låter det logiskt att ni har en del annat att stå i än att ligga med varandra. Och det tycker jag att man måste kunna acceptera, men förutsatt att man har bra kommunikation och ger varandra närhet och bekräftelse så gott det går.

Klart han inte ska behöva "våldta" dig och det ska du heller inte gå med på.

Men om han har mycket mer lust än du och du älskar honom och vill vara i en relation med honom - tillfredsställ honom ibland. Alltså du behöver inte ha samlag. Men ge honom en orgasm. Den samhörigheten behövs och det slätar över vardagens störningsmoment och irritationer.

Jag tror en relation blir väldigt skör utan ett sexliv när mannen ändå fortfarande vill ha ett sexliv. Även om han älskar dig så räcker det kanske med att en annan kvinna vill ha sex med honom för att det skall ändras och att han vill vara med henne istället.

Känner du dig säker på att din man är så osexig att det där skulle inte kunna hända? Är det värt att riskera? En kärleksrelation, trots barn hus, gemensam ekonomi och minnen av en fungerande relation och minnen av ett sexliv blir oerhört skör utan ett sexliv. 

Ja det är viktigt.

Tror man behöver sätta det i ett sammanhang som någon som inte är sugen på sex förstår.

Man kan göra det enkelt.

Detta är exempel på behov en partner kan ha:
Ha sex (oralt och/eller penetration)
Visa ömhet mot varandra
Ha ett städat hem
Prioritera att plocka bort saker när man kommer hem
Organisera olika områden i hemmet
Renovera genom att bygga
Renovera genom att måla/tapetsera, byta möbler
Hämta/lämna barn på aktiviteter
Vara tränare/organisatör på aktiviteter

Listan kan göras lång.

Om ena partnern inte vill göra något av ovan, ska den partnern då slippa det eller är det sådant man får stå ut med i en relation?

Troligtvis är ditt svar att man får stå ut med det, men att du av någon outgrundlig anledning tror att sex hamnar på en egen lista. Det gör det inte.

Är något viktigt för den ena partnern, så bör den andra partnern också tillgodose det, det är sådant man gör i en relation även om man själv inte vill. Oavsett om det är att städa, organisera, ha sex, möblera om etc. I en relation är man två, det är bådas uppgift att se till att båda är lyckliga. Det är inte så att ena partnern är center of the universe och den andre bara ska anpassa sig.

I så fall bör man bryta upp.

Om ni båda är ok med att leva som ni gör nu så är det väl inte ett så stort problem. Men om det går ytterligare några år utan att din lust kommer tillbaka kan det mycket väl bli så att din man tröttnar eller hittar någon annan. Jag tror att de flesta som har lusten kvar inte vill leva i ett sexlöst förhållande för evigt.

Utan att ha läst kommentarerna så skall jag kort svara TS, och från mitt perspektiv som man (50+). Nu är inte vår familj lika stor som er (vi har två barn, fullvuxna idag). Men vår resa var nog snarlik er. Min fru tappade den svaga lust hon hade i början totalt iom att vi fick barn. Hon fick tillräckligt med närhet av dom. Under flera år var ju det här jobbigt för mig. Och för henne. Hon hade dåligt samvete och försökte hålla ett sexliv igång. Men jag märkte ju att det var framtvingat och inget som hon ville innerst inne. Det påverkade ju mig också. Jag ville ju ha sex med någon som vill ha sex. Och vill ha det med mig. Det fick jag aldrig uppleva. Så vårt haltande sexliv var i många år något som påverkade oss båda. Men vi höll ut och stretade på. Jag hade ju ett sexdriv och det upplevde jag själv som ett problem. Det var inget som jag hade någon glädje av utan tvärtom. Jag skämdes ofta över min sexlust och jag försökte länge negligera den. Jag har alltid tyckt att det är genant och pinsamt att drivas av en sexlust som inte bekräftas och motsvaras av min partner. Det blir en obalans i förhållandet och jag kännde mig primitiv och pinsam. 

Men till slut, och med åren som gick, så började min sexlust klinga av. Det ligger en hel del självdiscipling bakom där jag bestämde mig för att min sexlust skall inte kontrollera mig och svärta ner vårt förhållande utan det "är jag som bestämmer". Jag har tagit kontroll över andra situationer på samma sätt. Om man är tillräckligt bestämd och övertygad så klarar man det. Och till slut så gav min sexlust upp. 

I dag börjar vi båda närma oss 60-årsstrecket och vi har inte haft sex på länge. Och jag saknar det inte det minsta. Min kropp och min själ har vant sig att inte ha sex och att sex är något som inte existerar mellan oss. När man väl släppt den ryggsäcken så framträder andra saker i livet och i förhållandet i mycket ljusare färger. En sexlust, som driver en och får en att bete sig och göra saker som man efteråt ångrar, är faktiskt skönt att slippa. Och det är en enorm lättnad även för min fru att nu äntligen veta att jag inte vill ha sex längre och att hon därmed inte behöver gå omkring med dåligt samvete över att inte kunna ge mig något som hon inte kan eller vill. Vi har kommit varandra närmare nu.

Så så blev det för mig. Man vänjer sig ....om man riktigt vill.