Glädjen med djur och sorgen när dom dör.
Finns det fler djurmänniskor här som kan relatera till sorgen när ett djur man haft vart tvunget att vandra vidare? Är från en familj där vi alltid haft djur, djuren har varit en naturlig del. Är uppvuxen med hund. Sammanlagt 6 hundar i familjen, men ingen hund just nu.Hundarna var mina föräldrars stora gemensamma vardagsintresse, eller vad man ska kalla det. Dom gick alltid hundpromenader tillsammans. Minns att jag frågade min pappa om dom skulle köpa en ny hund när deras sista dog, han svarade nej det är så svårt när dom dör?
Själv har jag haft hästar och nu fick senaste lånehästen tas bort pga att man upptäckte förändringar i ryggraden, troligen medfött och icke behandlingsvart. Det fanns inget att göra och jag blev så otroligt ledsen. En total chock, och en så fin och snäll häst, inte gammal heller. Kändes just då som att jag aldrig mer kommer titta åt en häst. Tänkte på pappas kommentar.
Förnuftsmässigt vet jag ju att djurens liv är kort, det är så det är och det kommer nya djur som ger ny glädje. Man får försöka ge djuren ett gott liv och avsluta det när man måste. Jag vet ju detta, ändå tog detta så hårt.
Nu efter två veckor har jag knäppt nog börjat kolla på hästannonser.
Är det någon som känner igen sig? Hur har ni hanterat sorgen över djurens bortgång?