Vill ha tillbaka ex. Hjälp mig resonera
TS, först och främst jag beklagar djupt vad du gått igenom och vill ge dig en stor applåd för var du står idag. Du är en hjälpte. De som inte själva varit psykiskt sjuka, de vet inte. Tyvärr finns det människor här inne på forumet som tillåts vara väldigt elaka mot andra här inne, bland annat mig, när man vågar öppna sig om sådant här för att hjälpa någon annan, så om du får någon negativ kommentar försök att inte bry dig om det. Säger mer om dem än om dig.
Jag har också varit psykiskt sjuk och klart det påverkade vårt förhållande negativt, hela den resan. Man har bara delvis insikt i hur man var.
När jag blev frisk igen blev han sjuk, utmattad, kris. Jag var tvungen att lämna då han blev så personlighetsförändrad. Hade fröna i sig sedan innan (perfektionist, läs ångest).
Jag upptäckte under min egen terapi vad som var fel med honom, men han ville inte vi skulle pröva par-terapi.
Man kan säga att jag var som han, men han var 10 gånger värre.
Vi visste inte om detta innan, inte medvetna om det, så klart när vi träffades var vi perfekta för varandra. Vi såg inte det sjuka i oss själva eller i vår livsstil, men jag började några år in i relationen bli påverkad av det, påverkad av honom.
Jag såg det som att vi måste ändra vår livsstil, göra andra val. Jag ville hjälpa honom, men han ville inte ha hjälpen och han ville inte ändra på sig. Blivit hjärntvättat att det var så här man skulle leva, tänka, vara. Inte konstigt han fick ångest. Tog sitt tag innan jag förstod ångest-biten. Vad han gjorde med den, bara pressade sig själv mer.
När han ändrades i sin personlighet så, blev så irriterad och till och med aggressiv var det ju hans sjukdom som talade men om igen kunde jag inte nå fram och det var dumt att fortsätta att stanna.
Han sökte hjälp för egen del efter jag lämnat. Han ville ha mig tillbaka. Det här var inte självklart ändå för någon av oss. Vi fick ta det här gradvis. Jag fick också tänka på att vara extra försiktig då han nu var i den processen jag varit i innan, innan man helt återhämtar sig, blir frisk, men vad vi blev var att vi blev vänner först och främst, vi byggde en annan grund, och ur den blev vi sedan ett par igen. Det här krävs att båda vill. Inte att man ger dubbla budskap eller svävande.
Jag förstår biten om du har dåligt samvete för du ställt till det innan med din sjukdom. Jag har också haft dåligt samvete, och har det fortfarande lite grann, men det ska inte vara det som gör att du kör fast med att du då är skyldig nu att hoppas på småsmulor från honom. Vill han satsa så ska han satsa fullt ut med dig. Inte ge brödsmulor, inte räcka fram handen och sedan ta den tillbaka.
Jag hade gjort det inre arbete som krävs för att avsluta honom mentalt i mitt liv. Jag hade inte velat ha honom tillbaka. Nu vill ju du det, men frågan är om du förstår ditt eget värde. Jag tror inte du gör det. Du förstår inte ditt värde, och han förstår inte ditt värde (fast han säger fina ord). Det som är gjort är gjort, det kan du inte ändra, men du kan sluta straffa dig själv för det genom att acceptera mindre.
Det är inte han som är han med det stora H:et. Hade inte jag tyckt, iaf. Men jag vet mitt värde. Och jag vet andras. Det är ett val man gör. Du behöver göra det valet också för att må bra och få en bra framtid med potentiellt en ny kärlek som behandlar dig väl.