Vill ha tillbaka ex. Hjälp mig resonera

För ca en månad sedan blev jag lämnad av mannen som planerade att resa och skaffa barn med mig i år. Han avslutade relationen på exakt samma dag som i fjol, med samma anledning att han inte orkar mer, att det är bäst för honom. Men inramningen var nu lugn och därför känns det mer definitivt. 

Samtidigt är det så mycket som snurrar i mitt huvud nu så jag skulle behöva bolla lite med er. För jag vill ha era ärliga svar kring:

1. Vad är era reflektioner?
2. Tror ni att det finns en chans att han kommer tillbaka? varför/varför inte?
3. Hur ökar jag mina chanser att han återvänder?
4. Om inte, hur släpper jag drömmarna och hoppet och går vidare? Jag såg så mycket fram emot en familj med honom, och  blir rädd eftersom jag fyller 40 om 4 år.

Så vad har hänt?
Året vi träffas är han ganska inbunden och avslutar plötsligt dejtandet. Någon månad senare springer vi in i varandra och jag träffar en varm kille som är kär i mig, som berättar att han under våren hade för mycket i huvudet för att dejta. Vi blir ett par, har extremt roligt ihop och massa kärlek. Men när bråken kommer blir de både långa och jobbiga. Jag var en person med dålig självkänsla, ätstörning och odiagnostiserad NPF. Jag kunde svänga snabbt i humör och vara väldigt elak mot mig själv vilket gjorde honom rädd. 1 år in i relationen började jag gå i terapi för att "laga" mig själv, han sa nämligen att han har ett mönster av att dras till trasiga tjejer och sätta dem på rätt kurs. Jag  kände mig dålig och ville bli bra nog. Terapeuten sa att jag tar på  mig för mycket och jag föreslog parterapi. 6 månader senare gör han slut. Han hade panik i rösten, vågade inte ta det face to face (rädd för hur jag skulle reagera) och sa att han inte orkar mer. Då bestämde jag mig. Nu får det var a nog. Så jag drog igång en utredning, började jobba med min ätstörning. Jag lovade mig att jag ska göra allt i min makt för att inte hamna här i min nästa relation. Jag  var klar med att "vara trasig" och ville ha en lugn och fin relation. 

Under tiden har han messat massor om hur han inte ville göra slut, men att han var tvungen. Men ca 4 veckor senare bestämmer vi att vi kör. Jag är överlycklig att få tillbaka killen jag älskar så djupt, samtidigt livrädd att göra minsta fel så att han lämnar mig igen. Så parterapi blev ett krav för att ta tillbaka honom. 

Jag  vill inget hellre än att ha barn med dig, men det går inte
Men så kommer det -han gör slut. Samma dag som sist, men den här gången lugnt.. Det känns definitivt. Han säger att det beror på bråken, att han inte orkar mer. att en relation inte ska vara så här, att det är mitt fel att vi hamnat här. Jag respekterar hans beslut, men säger attjag är besviken att parterapin aldrig blev av. Och ledsen att han inte ser hur jag förändrats

Han hämtar sina saker - jag är förvirrad

Några veckor senare hjälps vi åt att packa hans saker. Vi har ett fint samtal. Jag förklarar att jag förstår om han var besviken, respekterar hans beslut, men att jag hade velat jobba ihop i parterapin nu när jag kommit så långt. Han förklarar att han inser att han haft en sned bild av vad kärlek faktiskt är, att han inte vill något annat mer än att spendera sommaren med mig och skaffa barn. Att jag är hans drömtjej, men att allt är luftslott. Att det inte går. Att han inte ska träffa nån ny direkt, men jobba på sig själv och fokusera på att ha roligt. Att han önskar att vi hade träffats när vi var yngre så att vi hade haft mer tid, att vi inte var redo för varandra. Att jag ska komma ihåg att jag är fantastisk som jag är, att han ser vilken resa jag gjort och att jag ska fortsätta på den. Att jag inte ska vänta på honom. Att vi inte kan höras och att han inte kan lova något.

Det är så mycket information som är svår att lägga samman  till ett. Hur ska jag tänka?

1. Tror ni att det finns en chans att han kommer tillbaka? varför/varför inte?
2. Hur ökar jag mina chanser att han återvänder?
3. Om inte, hur släpper jag drömmarna och hoppet och går vidare? Jag såg så mycket fram emot en familj med honom, och  blir rädd eftersom jag fyller 40 om 4 år.
4. Andra reflektioner

Är ledsen, förvirrad och saknar livet som vi hade ihop. Hade vi bråkat vuxet eller hade jag levt mitt drömliv. 

Ser ut som att det är chatGPT som är i farten..

TS, först och främst jag beklagar djupt vad du gått igenom och vill ge dig en stor applåd för var du står idag. Du är en hjälpte. De som inte själva varit psykiskt sjuka, de vet inte. Tyvärr finns det människor här inne på forumet som tillåts vara väldigt elaka mot andra här inne, bland annat mig, när man vågar öppna sig om sådant här för att hjälpa någon annan, så om du får någon negativ kommentar försök att inte bry dig om det. Säger mer om dem än om dig. 

Jag har också varit psykiskt sjuk och klart det påverkade vårt förhållande negativt, hela den resan. Man har bara delvis insikt i hur man var.

När jag blev frisk igen blev han sjuk, utmattad, kris. Jag var tvungen att lämna då han blev så personlighetsförändrad. Hade fröna i sig sedan innan (perfektionist, läs ångest).

Jag upptäckte under min egen terapi vad som var fel med honom, men han ville inte vi skulle pröva par-terapi.

Man kan säga att jag var som han, men han var 10 gånger värre.
Vi visste inte om detta innan, inte medvetna om det, så klart när vi träffades var vi perfekta för varandra. Vi såg inte det sjuka i oss själva eller i vår livsstil, men jag började några år in i relationen bli påverkad av det, påverkad av honom.

Jag såg det som att vi måste ändra vår livsstil, göra andra val. Jag ville hjälpa honom, men han ville inte ha hjälpen och han ville inte ändra på sig. Blivit hjärntvättat att det var så här man skulle leva, tänka, vara. Inte konstigt han fick ångest. Tog sitt tag innan jag förstod ångest-biten. Vad han gjorde med den, bara pressade sig själv mer. 

När han ändrades i sin personlighet så, blev så irriterad och till och med aggressiv var det ju hans sjukdom som talade men om igen kunde jag inte nå fram och det var dumt att fortsätta att stanna. 

Han sökte hjälp för egen del efter jag lämnat. Han ville ha mig tillbaka. Det här var inte självklart ändå för någon av oss. Vi fick ta det här gradvis. Jag fick också tänka på att vara extra försiktig då han nu var i den processen jag varit i innan, innan man helt återhämtar sig, blir frisk, men vad vi blev var att vi blev vänner först och främst, vi byggde en annan grund, och ur den blev vi sedan ett par igen. Det här krävs att båda vill. Inte att man ger dubbla budskap eller svävande. 

Jag förstår biten om du har dåligt samvete för du ställt till det innan med din sjukdom. Jag har också haft dåligt samvete, och har det fortfarande lite grann, men det ska inte vara det som gör att du kör fast med att du då är skyldig nu att hoppas på småsmulor från honom. Vill han satsa så ska han satsa fullt ut med dig. Inte ge brödsmulor, inte räcka fram handen och sedan ta den tillbaka. 

Jag hade gjort det inre arbete som krävs för att avsluta honom mentalt i mitt liv. Jag hade inte velat ha honom tillbaka. Nu vill ju du det, men frågan är om du förstår ditt eget värde. Jag tror inte du gör det. Du förstår inte ditt värde, och han förstår inte ditt värde (fast han säger fina ord). Det som är gjort är gjort, det kan du inte ändra, men du kan sluta straffa dig själv för det genom att acceptera mindre. 

Det är inte han som är han med det stora H:et. Hade inte jag tyckt, iaf. Men jag vet mitt värde. Och jag vet andras. Det är ett val man gör. Du behöver göra det valet också för att må bra och få en bra framtid med potentiellt en ny kärlek som behandlar dig väl.