Vill ha tillbaka ex. Hjälp mig resonera
För ca en månad sedan blev jag lämnad av mannen som planerade att resa och skaffa barn med mig i år. Han avslutade relationen på exakt samma dag som i fjol, med samma anledning att han inte orkar mer, att det är bäst för honom. Men inramningen var nu lugn och därför känns det mer definitivt.
Samtidigt är det så mycket som snurrar i mitt huvud nu så jag skulle behöva bolla lite med er. För jag vill ha era ärliga svar kring:
1. Vad är era reflektioner?
2. Tror ni att det finns en chans att han kommer tillbaka? varför/varför inte?
3. Hur ökar jag mina chanser att han återvänder?
4. Om inte, hur släpper jag drömmarna och hoppet och går vidare? Jag såg så mycket fram emot en familj med honom, och blir rädd eftersom jag fyller 40 om 4 år.
Så vad har hänt?
Året vi träffas är han ganska inbunden och avslutar plötsligt dejtandet. Någon månad senare springer vi in i varandra och jag träffar en varm kille som är kär i mig, som berättar att han under våren hade för mycket i huvudet för att dejta. Vi blir ett par, har extremt roligt ihop och massa kärlek. Men när bråken kommer blir de både långa och jobbiga. Jag var en person med dålig självkänsla, ätstörning och odiagnostiserad NPF. Jag kunde svänga snabbt i humör och vara väldigt elak mot mig själv vilket gjorde honom rädd. 1 år in i relationen började jag gå i terapi för att "laga" mig själv, han sa nämligen att han har ett mönster av att dras till trasiga tjejer och sätta dem på rätt kurs. Jag kände mig dålig och ville bli bra nog. Terapeuten sa att jag tar på mig för mycket och jag föreslog parterapi. 6 månader senare gör han slut. Han hade panik i rösten, vågade inte ta det face to face (rädd för hur jag skulle reagera) och sa att han inte orkar mer. Då bestämde jag mig. Nu får det var a nog. Så jag drog igång en utredning, började jobba med min ätstörning. Jag lovade mig att jag ska göra allt i min makt för att inte hamna här i min nästa relation. Jag var klar med att "vara trasig" och ville ha en lugn och fin relation.
Under tiden har han messat massor om hur han inte ville göra slut, men att han var tvungen. Men ca 4 veckor senare bestämmer vi att vi kör. Jag är överlycklig att få tillbaka killen jag älskar så djupt, samtidigt livrädd att göra minsta fel så att han lämnar mig igen. Så parterapi blev ett krav för att ta tillbaka honom.
Jag vill inget hellre än att ha barn med dig, men det går inte
Men så kommer det -han gör slut. Samma dag som sist, men den här gången lugnt.. Det känns definitivt. Han säger att det beror på bråken, att han inte orkar mer. att en relation inte ska vara så här, att det är mitt fel att vi hamnat här. Jag respekterar hans beslut, men säger attjag är besviken att parterapin aldrig blev av. Och ledsen att han inte ser hur jag förändrats
Han hämtar sina saker - jag är förvirrad
Några veckor senare hjälps vi åt att packa hans saker. Vi har ett fint samtal. Jag förklarar att jag förstår om han var besviken, respekterar hans beslut, men att jag hade velat jobba ihop i parterapin nu när jag kommit så långt. Han förklarar att han inser att han haft en sned bild av vad kärlek faktiskt är, att han inte vill något annat mer än att spendera sommaren med mig och skaffa barn. Att jag är hans drömtjej, men att allt är luftslott. Att det inte går. Att han inte ska träffa nån ny direkt, men jobba på sig själv och fokusera på att ha roligt. Att han önskar att vi hade träffats när vi var yngre så att vi hade haft mer tid, att vi inte var redo för varandra. Att jag ska komma ihåg att jag är fantastisk som jag är, att han ser vilken resa jag gjort och att jag ska fortsätta på den. Att jag inte ska vänta på honom. Att vi inte kan höras och att han inte kan lova något.
Det är så mycket information som är svår att lägga samman till ett. Hur ska jag tänka?
1. Tror ni att det finns en chans att han kommer tillbaka? varför/varför inte?
2. Hur ökar jag mina chanser att han återvänder?
3. Om inte, hur släpper jag drömmarna och hoppet och går vidare? Jag såg så mycket fram emot en familj med honom, och blir rädd eftersom jag fyller 40 om 4 år.
4. Andra reflektioner
Är ledsen, förvirrad och saknar livet som vi hade ihop. Hade vi bråkat vuxet eller hade jag levt mitt drömliv.
Så bara för att jag tycker som jag tycker (vilket jag kommer till) betyder ju inte att det du tycker eller gör är fel, givetvis..
Men jag skulle i varje fall aldrig lita på en man som hade ratat mig 2 gånger.
En gång är en gång för mycket redan där..2 ggr är enligt mig katastrof och aldrig att jag skulle ta tillbaka en sån man (som inte VET vad han vill) en 3e gång-
Någon självkänsla måste man ju ha..Kom igen TS..Du vill inte ha denna VELIGA man i ditt liv ens..Du vill nog ha en man som VET att han älskar dig över allt..vad du än gör, hur du än är..i princip..
Med det menar jag inte att du kan eller ska bete sig hur som helst mot en partner..Men du har väl knappast mördat någon eller gjort något fruktansvärt som gör att han inte borde veta vad han känner redan nu egentligen, eller!?
Eller jo under 2 omständigheter så skulle jag acceptera en man en 3e gång..OM han han hade friat till mig med en dyr jäkla ring på fingret och hade massor med pengar på banken eller dylikt..Annars så skulle jag inte ens prata med den mannen någon mer gång om jag inte var tvungen..
Jag har tidigare gått tillbaka till ett ex en 2a gång, men det var dömt att misslyckas från början..Det blir aldrig bra..Enligt mig då..
Dom män som jag har varit tillsammans med en längre tid med, som tex mitt ex och min nuvarande man har aldrig tvekat över att dom velat vara tillsammans/gift med mig..Skulle min man ha tvekat så hade vi inte varit gifta..
Jag vill inte låta elak TS.. Utan mer säga att det finns bättre män som uppskattar det dom har och inte lämnar dig för att ni bråkar lite eller dylikt..
Och nej det är inte ditt fel att han väljer att lämna...Det är alltid ett samspel..