Känslor är känslor. De rår man inte för, de kommer automatiskt...
Jag kände ett sting av besvikelse faktiskt när vi tog reda på könet med andra barnet. Det bara kom...Men det gick över redan under graviditeten...sen spelade det noll roll och har aldrig gjort.
Sådana här trådar får mig att påminnas om vilket värdeladdat minfält föräldraskap är....
Så mycket krav på hur man ska vara och känna och om man visar minsta svaghet eller osäkerhet får man snabbt veta att man inte borde bli förälder om man känner/tänker så.
Ts är gravid och för många är det en tid av mycket känslor och funderingar, ibland förbjudna tankar...
Att bli förälder är omtumlande.
Att då mötas av krav på sig att man måste vara perfekt, ända in till minsta känslan för att kvala in som förälder är så tragiskt.
Jag är så glad att jag har omgärdats av människor, både privat och proffesionellt som hjälpt mig att förstå att man absolut inte måste vara perfekt. Att barn behöver verkliga människor som förebilder och sådana är inte perfekta...
Ts, du har hanterat detta jätteklokt. Du har varit modig och lyft en lite förbjuden känsla istället för att låtsas.
Och genom att ta upp det till ytan så verkar det även som att känslan har lagt sig...
Ta hand om dig