Konstiga känslor efter att ha fått reda på barnets kön

Nej, ville bara ha ett friskt barn. 

 

Man får lov att ?änna precis vilka känslor man vill och ta sig tid att gå igenom dom känslorna. Det viktigaste är att inte fastna där och förstora upp det . 

Nu vet du vad du ska få och då får du ändra fokus och se fram emot vad detta ska bli för människa och om man så vill har ju denna lilla krabat redan börjat utmana dina fördomar ... 

Känn känslorna men jobba på dem innan barnet kommer. För det är ditt barn, inte ett kön. 

Ett barn som är oönskat eller där det blir tydligt att föräldrarna hade velat att det var ett annat kön kommer märka det. 

Hur kan man vara så inställd på att det ska bli en viss person? Man vet ju att det är en 50/50 chans oftast; är det matematiken som brister?

Ge det några dagar, det går nog over.

Man kommer ur det när man mognar och inser att barnen inte är ens leksaker, utan egna individer som växer upp till egna människor fria i världen. Man kommer ur det när man inser att en människa har fler egenskaper än könet. 

Det bästa är om man väntar med att skaffa barn tills man inser och kan hantera dessa saker, men annars får man snabb-mogna medan barnet redan finns. 

Tror mkt detta "åh nu får jag en liten mini-me"-tankesätt som ofta florerar i sociala media är skadligt. Barnet blir som en detalj i ens liv istället för sin egna person.

Det, och forum som detta där pojkbebisar ofta utmålas som mindre önskade än flickbebisar eftersom de ska ge sämre valuta för insatsen när man får barnbarn och blir gammal.

Det är väl en känsla man har, som inte är så logisk. Jag kände också länge, att det skulle bli en flicka. Inte för att jag längtade efter en flicka. Sedan när det var några månader kvar så insåg jag att det faktiskt är 50/50. Sedan kom en pojke. 

Jag tror det här fokuset på kön har att göra med att man kan ta reda på det innan barnet föds. Vi gjorde aldrig det, och med barn med stora funktionsnedsättningar i släkten, så var fokus på hälsa, inte kön. 

Många verkar se barnet som en accessoar, en leksak som de ska klä på och ta bilder på. Inte en individ som de fått att förvalta och stötta under uppväxten.

Jag tycker det är beklämmande att läsa dessa inlägg. Och undrar hur det blir för alla de där pojkarna som är mindre önskade från start. 

Känslor är känslor. De rår man inte för, de kommer automatiskt...
Jag kände ett sting av besvikelse faktiskt när vi tog reda på könet med andra barnet. Det bara kom...Men det gick över redan under graviditeten...sen spelade det noll roll och har aldrig gjort.

Ja, det undrar jag med rätt ofta. Särskilt när personer ofta skriver sen att de fått en bättre relation mot sina döttrar. Jag tänker lite att man skördar det man sår i många fall.
Känner man redan från ultraljudet att sonen inte kommer ge en det en dotter skulle gjort så är nog risken att det blir så betydligt om man inte kommer över det.

Nu skriver inte TS vilket kön det är, men detsamma gäller ju för en dotter som inte vore önskad såklart.