Många sitter och tycker en massa i den här tråden, utan att ha några belägg för varken orsak till hemmasittandet eller rimliga lösningar som grundar sig i den faktiska orsaken.
Jag hoppas att TS får professionell hjälp, som baseras på evidens, och inte tar allt tyckande här i tråden för sanningar.
Ett inspel till er som tror att hemmasittande kommer från Curling, så här har jag uppfattat är ett rätt normalt förfarande. Baserat på vår egen familj och andra familjer som jag känner med samma problem.
* Barnet är ofta sjukt, ofta relaterat till magen. Och inte bara något hen säger utan det är faktiska problem med förstoppning eller diarre som bekräftar det magonda och man går till läkaren och undersöker de fysiska symtomen utan att egentligen hitta någon orsak.
* Den höga frånvaron pga återkommande sjukdomar gör att man som förälder blir väldigt pushande i vikten av att gå till skolan och att så länge man inte är sängliggande eller bedöms som smittoförande behöver man gå även om man inte känner sig helt hundra.
* Pushandet övergår till att vara mer krävande. Ta bort skärmar och göra hemmatiden tråkig och allt som kan locka till att vilja vara hemma.
* Eftersom att vara hård inte fungerar övergår man till belöningar.
* Då inte heller belöningar fungerar övergår man till att vara hård igen, den här gången med tvång där man helt enkelt bär ut barnet till bilen och tvingar iväg den till skolan. Med tanken att om man gjort det några gånger så kommer barnet inse att det inte är någon idé att tjafsa och därför ge med sig och börja gå frivilligt. I detta läge kan det också tillkomma ångestutlösta kräkningar och svimningar på vägen till skolan.
* Man inser äntligen att det är något mer än bara vilja och börjar läsa på mer kring hemmasittande och arbetar då enligt de råd som jag (och andra som också gått igenom detta) tipsar om innan. T.ex. att helt släppa skolan som samtalsämne och fokusera på det allmänna välmåendet och sedan en sakta återgång i det tempo som klaras av när man har läkt.
Hemmasittande är INTE ett resultat av curlande och att man ger med sig och att barnet "inte vill".
Jag tror det är en svår gräns att balansera på. Var går gränsen mellan curling och medkänsla? Min vän som såg sin son få ett utbrott för att han krävde att leka med en annan såg hans ångest och förtvivlan och ville göra allt i sin makt för att lindra den. Hon struntade i att andra var upptagna utan bönade och bad.
Hon belönade därigenom beteendet som medförde att han fick fler ångestfyllda utbrott så han kunde få det han ville ha. Jag tror absolut att han kände fruktansvärd ångest och förtvivlan på riktigt. Jag tror absolut att hon kände medkänsla. Efter några år så fick hon en diagnos på GAD på pojken.
Uppfostran handlar om gränssättning. Det är inte rimligt att sitta två timmar i en bil med ångest. Processen ut från bilen borde vara snabb och lärarna kanske kan hjälpa till. Har han halkat efter i skolan så ägna tid efter skolan att komma i kapp, sitt med honom, se hans framgångar, belöna honom för (den engagerade och ognälliga) arbetsinsatsen inte för att han är duktig. Låt honom själv visa engagemang i planeringen, se vilka styrkor han har och berätta att den och den biten behöver vi lägga extra krut på.
Läste en undersökning som gjorts med barn. En grupp blev belönade för att de var duktiga, en annan belönad för arbetet de lagt ner. När de sen fick en annan uppgift att lösa så gav den första gruppen upp fortare, men den andra fortsatte, för att de visste att arbetet värderades.
Det finns rätt och fel curling, ge vika för skrik är fel curling, sitta med skolarbete är rätt curling.
Har inte läst mer än första sidan.
Men, börja prata med grabben.
Varför är han hemma?
Vad gör han när han är hemma?
Umgås han med vänner efter de varit i skolan?
Har han fritidsaktiviteter?
Att folk ens blandar in cancer är ju helt verklighetsfrånvänt. Helt olika behandlingar och helt olika symptom. Ska man gipsa armen om man fått nackspärr eller en spåra i foten?
Finns det olika svårigheter måste de ju förstås utredas.
Mobbing verkar vara svårt att komma till rätta med, kanske är att byta skola det bästa. När man utrett och fått reda på vilka svårigheter som finns kan man kanske hitta rätt skola. För tex autism och språkstörning finns speciella skolor eller kanske kan man gå i mindre resurklass.