Jag har lämnat men han tar inte in det

Jag lever med en man sedan ca 1 1/2 år tillbaka. Vi har sedan tidigare en dotter som fyller 18 i år. Henne fick vi som väldigt unga och han har aldrig varit delaktig i hennes uppväxt. Han har haft ett rörigt liv och efter att han suttit inne senaste gången blev vi tillsammans igen. Så klart sa han att han var oskyldigt dömd och att han inte haft med det att göra. För mig blev han då ett projekt. Jag gjorde allt för att hjälpa honom och städa upp i hans röra som pågått hela hans liv både ekonomiskt och med fysiska ting samtidigt som jag jobbade 120% på mitt jobb. Jag gick in i en tunnel och kunde inte se klart. Allt handlade om att "rädda" honom för han är ju så snäll.... 
Han hade precis suttit häktad I 17 månader men frikändes. Innan häktingen blev han dömd i Sverige 20 månader. Här menade han att detta räknades av från häktningstiden och att han därför inte behövde sitta dessa 20 månaderna.

Efter 3 månader hämtar polisen jonom och han ska inställa sig för att avtjäna sina 20 månader. Livet fortsätter och även så jag att reda ut allt. Det blir för mycket för mig och jag exploderar och säger upp mig. Jag har blivit helt utmattad. Jag blir, så dumt nig, gravid under tiden han sitter inne. Har någon romantisk bild av att han är oskyldig och att han egentligen är en helt vanlig man som jag kan rädda. 
Under min graviditet får jag upp ögonen och kan plötsligt se helt klart. Han ljuger konstant om allt. Stort som smått, hittar på saker om vår första dotters uppväxt som om han varit där? Både hon och jag är som frågetecken. Jag har även fått höra att jag och barnen inte borde vara runt honom nu då det finns dem som vill honom illa. Bara detta räckte för mitt beslut då mina barn är prio ett!!! Jag är så slut och orkar inte ens se honom mer. När han kom hem med fotboja kunde jag inte ens titta på honom. Jag har sagt att det är slut. Tagit upp lögner och de påstådda hoten mot honom samt rykten om hans enorma skulder över allt men han förnekar så klart.... 
Oavsett så har jag sagt att jag inte vill mer och att han får hitta någonstans att bo. Nu har det gått snart en månad och han har inte ens börjat leta efter bostad. Vi hyr ett hus av hans mamma nu och jag står på kontraktet. Han är inte ens skriven här. Men jag tror inte heller att han berättat för sin mamma att det är slut. Oss i mellan är det bestämt att jag bor kvar eftersom jag har barnen. Men han letar inget nytt och pratar i "vi" form tex: Vi borde bygga detta på altanen... vi får hem jacuzzin om 2 veckor etc etc. 

Han fattar inte att jag vill ha honom här ifrån. Detta leder till att jag är kort, sur och bitter vilket jag inte vill vara. Både jag och barnen mår dåligt av detta och jag tycker det är väldigt själviskt mot barnen att hålla sig kvar för sina eget behov och känslor.

Jag förstår också att jag skulle insett detta redan från början. Men här är jag nu och måste reda ut detta  

Kan någon snälla hjälpa mig hur jag ska få honom att förstå? Då menar jag att han lever i total förnekelse, som om han är i sin egen bubbla...