Och nu hör jag hur han börjar sätta ihop flyttlådor och packa ner mina saker på nedervåningen.
Han bad mig göra det men är så sjukt försvagad av den här bihåleinflammationen. Asså vart ska jag ta vägen?
Och du vill sätta ett barn till världen? Gör abort, fixa ditt liv med boende och försörjning. Sedan kan du fokusera på barn. Du är inte mogen ännu.
Å nu krävde han att jag skulle flytta på mina vinterdäck innan jag åkte. Vem i hela jävla världen tvingar en sjuk och gravid kvinna göra det samtidigt som hon får se sina saker bli nerpackade i mitt hem
Och honom vill du bilda familj med?
Han är en idiot, men han fattar åtminstone att ni två inte ska vara tillsammans.
Hur vet arbetsgivaren att någon tänker skaffa barn? Läser de tankar?
Kvinnor och män kan vara klara med barn, inte vilja ha barn, vilja ha en sladdis, vilja ha tätt osv, vissa får första vid 18 och vissa får första över 40, HUR ska arbetsgivaren veta?
Och med tanke på att de flesta kvinnor i barnafödande ålder HAR JOBB så stämmer inte detta.
Arbetsgivaren kan ju säga nej till den 30-åriga nygifta kvinnan trots att hon var toppkandidat för att välja den 40-åriga mannen som redan har 3 stora barn, bara för att kvinnan sedan inte alls skaffar några barn medan mannen skaffar tre sladdisar i rask takt och är både föräldraledig och vabbar konstant.
En BRA arbetsgivare som letar efter sin toppkandidat bryr sig inte om det blir eventuella barn, de vet ju att rätt person kommer tillbaka efter fl.
Igen: hur många kvinnor känner du som är arbetslösa? Jag känner faktiskt ingen sådär på rak arm. Och jag känner MÅNGA kvinnor, och vet MÅNGA kvinnor som fått jobb både före och efter barn, med stora barn, med små barn osv.
Nu kommer ju TS ha en sjukskrivning för utmatthet med sig, samt eventuellt vara gravid så det syns när hon söker nytt arbete.
Tar upp detta igen hoppas på nån feedback.
efter att ha spenderat några dagar iväg valde jag ändå att åka tillbaka. Jag vet jag är en idiot. men även en idiot kan känna sig ovälkommen vart hon än tar vägen.
vi har självklart fortsatt att diskutera och bråka om det här och det landar i att jag ska ta bort det. Till stor del för att jag känner att jag inte hade klarat av det själv.
så nu går jag och räknar ner dagarna till jag ska till barnmorskan. Graviditeten har känts av extra mycket. Under de senaste dagarna har jag knappt kommit ur sängen, till sambos förtret. Han hanterar känslor med att göra massa saker, när jag är helt tvärtom. Jag blir lamslagen. Att räkna ner dagarna till jag ska ta bort ett liv, och i nån mening även mitt eget, har gjort mig totalt omotiverad. Nu är det dessutom inte många timmar kvar.
idag för första gången på länge tog jag ändå några steg utanför dörren. Började långsamt fixa lite i en rabatt, så plötsligt pang! Min sambo hade då kastat ett halvdött djur i väggen precis framför mig där jag satt. han ville lätta på stämningen och såg det som ett skämt. Jag såg det som oerhört respektlöst och på gränsen till förnedrande och gick in igen och låste in mig i sovrummet. Efter att jag kallade honom ett par väldigt kränkande ord. Så nu är han förbannad på mig.
snälla jag har verkligen inget grepp om rätt och fel längre. Gjorde jag rätt? Fel? var det en överreaktion?