Jag hade aldrig gjort abort i din situation men däremot lämnat mannen. Om det kan bli riktigt illa för barnet hade jag nog däremot gjort abort för barnets skull, samt lämnat.
Nej alltså jag tycker nog att det kan vara för barnets (eller barnet som skulle blivit) skull också om det är ett barn som skulle få det väldigt jobbigt om han eller hon föds, om man känner att man inte har något alls att erbjuda ett barn eller t.ex om barnet har någon sjukdom eller missbildningar så att han eller hon kommer lida väldigt mycket.
Man kan inte alltid heller säga att det är bara att adoptera bort .. Många adopterade mår dåligt (absolut inte alla) och fler adopterade tar livet av sig än andra.. Har själv två vånner som blev adopterade och som har mått väldigt dåligt , en är inlagd nu efter år med psykisk ohälsa och missbruk,
Men det gäller såklart absolut inte alla, många får väldigt bra liv.
I Sverige är det ju dessutom svårt att adoptera bort ett barn, det blir ofta att de hamnar i systemet och hos familjehem och allt möjligt och får flytta runt .. jag har också gått i de tankarna när jag var ensamstående och gravid.. men det är inget man vill utsätta sitt barn för.
Sen tycker jag att ett barn kan få det bra även om man inte har perfekta förutsättningar , kärnfamilj , villa, vovve och volvo.. men ibland är kanske det bästa för ?barnet? att inte behålla.. Beroende vad man tror på kan man ju tänka att det barnets själ kommer tillbaks sen när man kanske blir gravid igen med bättre förutsättningar.
Pratar inte om TS situation nu utan mer allmänt , jag vet alldeles för lite om henne för att kunna säga nånting säkert om det.