Karriär och familj, ok att ändras?

Eh ja välkommen till verkligheten där ytan inte är allt. Att vara med sina barn ger inget minskande av vyer, att visa det storslagna med en sk karriär är inget barn bryr sig om.

Men vem är det som kommenterar egentligen? Att få barn är ju en av de mest omvälvande livsomställningarna man går igenom någonsin så det är klart man förändras? Helt naturligt och du låter fullständigt normal.

Som andra skriver så har livet olika faser med olika prioriteringar, Det viktigaste är att lyssna till vad man själv vill och mår bra av och strunta i vad andra tycker. Jag tänker att det är en fördel med att bli förälder som lite äldre, man är trygg i sig själv och kan skita i andras åsikter.

Själv var jag mitt i karriären när jag fick barn och det var rätt kämpigt att vara i föräldra/familjebubblan och samtidigt upprätthålla karriärambitionerna.. Mina barn (som nu är unga vuxna) säger ofta att de haft en fantastisk uppväxt, vilket värmer mammahjärtat. Men skulle jag få ändra på något skulle det vara att lagt jobbkarriären lite på is och jobbat deltid några år till förmån för ännu mer tid med barnen. Jag tänker att du redan hunnit med karriär och kan nu unna dig att njut av de frukterna några år och satsa mer på barn och familj.

Vi reste också mycket innan barnen, men det fortsatte vi med, fast på barnens villkor (dock fortsatt ganska äventyrligt).  Det är fantastiskt att resa och se världen genom barnens ögon. 

Sen behöver det verkligen inte vara på ena eller andra sättet. Vi har rest mycket, men också njutit av det enkla och lugna. Skogspromenader, matsäck, skridskoåkning, fredagsmys med film etc. Variation förnöjer. Och är man två engagerade föräldrar så hinns träning och lite egentid med kompisar med också.

Reagerar folk verkligen på att man får andra prioriteringar som småbarnsförälder? Det är väl tvärtom rätt naturligt.

Jag reste också mycket mellan 20 och 30, jobbade delvis utomlands men hade inga avancerade jobb. Strax före 30 flyttade jag hem till Sverige, utbildade mig, fick ett mer kvalificerat jobb, gifte mig och fick två barn några år före 40. 

Jag känner inget behov av att flänga runt i världen längre och barn har inget behov av att resa kors och tvärs. Det är inte fel att göra det, men barn har andra behov. Världen kan de se när de blir vuxna, om de själva vill. Våra barn är 11 nu och har varit i några länder, dock inte utanför Europa. Vi har råd och möjlighet att resa, men prioriterar annat. Jag var inte själv utomlands så mycket under uppväxten, men desto mer i vuxen ålder.

Däremot gör jag gärna längre resor igen när barnen är äldre och mer självgående. Det finns många länder och platser jag gärna skulle besöka, men det kan vänta. De senaste åren har jag varit fullt nöjd med att kunna ägna mer tid åt mitt skrivande och andra hobbies, något som var svårt att hinna med under småbarnsåren. Det är viktigt att inte glömma bort sig själv, och ju äldre barnen blir, desto mer tid får man oftast till annat.

Människor som känt mig tidigare och tycker jag är så annorlunda nu och lite insinuerar att jag tappat bort den jag var.

Och ja, det är jag ju, på ett vis. Men det är ju för att livet är annorlunda med två små. Tänker jag?

Jo, precis. Jag är egentligen så pass nöjd med min karriär att om jag skulle vara på samma nivå när jag går i pension skulle jag känna mig tillfreds. Det är en skön känsla på många vis, men säkert också eftersom jag inte har någon önskan att bli tex chef eller så. Men jag är trygg i mitt jobb och har jobbat så länge att jag vet att jag kan det bra. Så min tanke är just att kunna satsa på mina barn och familjen och verkligen försöka prioritera dem.

Hade varit mer konstigt om man inte förändras kan jag tycka. Att vara förälder handlar ju trots allt om att sätta nån annans behov före sina egna. 

Jag förstår inte heller syftet med tråden. Är det propaganda?

Undrar jag också

Va? För vad?

Jag ställde en funderingsfråga. En reflektion. Får man inte det?

Det är väl tydligt från trådstarten? 

Jo.

Så dåså?

Jag skulle tro att en del kommentarer kommer från folk som inte längre kommer vara mittpunkten i ditt liv och som kanske är lite besviken på att du "sviker" .. hänger du med? 
Kanske är det folk som var övertygad om att du faktiskt inte ville/skulle skaffa barn ? 

Jag är yngre än dig men känner igen beteendet från party-polarna och karriärkollegor omkring mig som nu inte har mig att ringa längre eftersom jag är gravid. Jag har fått tydliga pikar om att jag är tråkig, präktig och en svikare. Samtidigt som mobilen tystnar allt mer... Företaget jag jobbar på bjöd inte ens in mig på vår AW vi traditionellt har varje påsk eftersom jag är just gravid.. 
Men egentligen handlar det om ego polare som inte kan unna mig att vara lycklig.