Uppskattar era svar och er hjälp. Detta var mer än jag hade förväntat mig.
Graviditeten var inte planerad. Vi blev inledningsvis mycket kära i varandra och jag såg massvis med goda sidor i henne. Det blev bekymmersamt när hon blev gravid då jag kände att det gick för fort. Detta var något jag uttryckte, men jag märkte snabbt att det inte var ett alternativ för henne att inte behålla barnet. Så jag började stötta det istället. När jag berättade för mitt ex om graviditeten så kom en stark reaktion. Det var också här det på riktigt började bli jobbigt med min nuvarande då hon la sig i väldigt mycket hur detta skulle framföras till henne. Jag gillade det inte, och från detta så började våra bråk. Jag kände att min nuvarande var kontrollerade och hon litade inte på att jag följde ?gränserna? som hon satt upp hur jag skulle kommunicera med mitt ex. Fanns ingen tillit. Det var dränerande och jobbigt.
Mitt ex ställde sig lite på tvären under sommaren förra året och jag märkte att det skrämde min nuvarande. Vi var nära att gå skilda vägar redan här men vi gjorde vad vi kunde för att få det att fungera. Jag kände här att jag gav till vika mer än vad jag borde gjort, men jag hade en rädsla att bli separerad från min blivande son och ville inte att min gravida sambo skulle ta skada av allt (inte bra för bebis). Mitt ex agerande inte exemplariskt under denna tid, hon var känslostyrd och arg. Idag är situation annorlunda med mitt ex. Hon har träffat en ny och respekten finns från båda håll. Kommunikationen handlar enbart om vår dotter, vilket jag kan tycka är rimligt. Men ett telefonsamtal med mitt ex när min nuvarande är i rummet leder ofta till svartsjuka. Det kan vara att hon tycker att samtalet var för långt eller inte är tillräckligt neutralt. Detta håller jag inte med henne överhuvudtaget om. Jag kan inte göra det mycket mer neutralt och ett samtal på 2 min är inte för långt. Jag håller därför kommunikationen separat på arbetstid. Det fungerar bättre.
Vi har vid flera tillfällen gått till familjerådgivningen för att lösa detta. Min nuvarande är medveten om sin svartsjuka och har den insikten och försöker jobba på det. Jag ser en viss förbättring men svartsjukan är återkommande och det ställer ofta till problem. 1 år är inte mycket dock. Finns väl en viss chans det kan bli bättre. ?Bilden? har också varit en diskussion med familjerådgivaren. Jag känner att jag får medhåll, men rådgivaren gör sitt bästa för att se bådas sidor.
Jag är mycket mån om att min dotter ska känna sig inkluderad i allt detta med den nya familjen. Min nuvarande behandlar henne väl och är duktig på att inkludera henne. Min dotter gillar henne och är stormförtjust i sin lillebror.
Problemet är att börjar känna mig kvävd i min nuvarande relation. Det känns som jag gått med på för mycket om vi tittar tillbaka. Det leder därför till att nya diskussioner där jag tycker hon är orimlig (som med exempelvis bilden), så vill jag inte längre ge mig. Har en känsla att jag behöver ta tillbaka mark. Kan tänka mig att jag blir svårare att kompromissa med av den anledningen. Men jag behöver en tillvaro som jag är tillfreds med, annars är det bättre att relationen tar slut. Jag tycker hon måste acceptera läget mer än vad hon gör, mitt ex kommer alltid finnas med på ett hörn. Tror mitt ex frågade efter en bild av ren nyfikenhet, men hon respekterade att jag där och då sa nej till henne. Min dotter har även hon bett mig skicka en bild på mina två barn till hennes mamma. Men det har jag inte gjort, och det känns inte bra.
(Ursäkta för rubriken, hahaha. Har inte hittat ett sätt att ändra den nu efter)
