Berätta om din livskris som du har gått igenom

Vilken av dem? 

Var 8. De ringde från vården och gav min mamma cancerbesked. Har inte använt en telefon på ett normalt sett sedan dess.

Var 9. Flyttade från Sverige till Japan. Låter kanske inte som en livskris men det är fan så överväldigande och svårhanterligt för en 9-åring med autism. Mjukare landning pga internationell skola med västerländsk standard/kultur/arbetssätt. 

Var 12. Flyttade från Kyoto till Tokyo. Frontalkrock med lokal skola. Mamma fick nytt cancerbesked. Pappa söp ner sig på allvar. Jag fick steppa upp och bli mamma åt 5 syskon och två föräldrar i främmande land. Blev mönsterelev/barn och rebell på samma gång. Ägnade några år till att laga bentos på beställning, plugga fysik på universitetsnivå och dejta bad boys. 

Var 19. Familjen flyttade hem till Sverige för mamma ville inte dö utomlands. Hon dog en månad senare. Jag blev Buffy i säsong 5, ep 17. Flydde ett halvår senare till USA, tokpluggade i 2 år för att slippa känna.

Var 21. Återvände tillfälligt till Sverige för att begrava min pappa och min mormor. Stack sedan iväg för att laga mat i alla länder ever.

Var 24. Åter i USA för att reda upp lite studier. Fick vacker räkning på 400 usd för en svimning och ett ultraljud. På smällen. Tillbaka till Sverige. Födde för tidigt. Barnet klarade sig inte. Inte förhållandet heller.

Var 26. Cancer. Men ny flickvän, så det var ju ett win.

Var 35. 2020. Varenda jävel i hela världen hade någon form av kris.

39 nu. Nu tänker jag inte ha någon livskris igen innan 90.

Nä, men många/de flesta är väl inte så lockade till att läka ut sina värsta kapitel till allmän beskådan på lös begäran. Sen är det nog några som upplever ditt inlägg nr 4 som aningens oävet, och det gör ju inte saken bättre. 

Fläka*