Berätta om din livskris som du har gått igenom

Varför?

Vilken av dem? 

Undrar varför?

Ok berätta inte om du inte vill.
ni behöver inte ställa frågan varför.

ingen har tvingat er till att svara på frågan. 

Jag känner att mitt liv har stannat upp och hur tiden bara rinner iväg. Det går utför och jag bara väntar ut tiden.

Aniie: du bestämmer själv vilken du vill berätta om. 

Vad vill du veta?

Jag förlorade mitt barn, gjorde slut med min sambo och flyttade ut i skogen och började leva som en mix av nutid och 1800-tal.

behöver och behöver, så vi får alltså inte veta varför du vill veta våra innersta hemligheter?

Jag tar min senaste och förhoppningsvis sista livskris. Jag har haft 3. Den gav jag mig själv som en självskadegrej för att sabba mitt liv. Jag var väldigt lycklig för första gången sedan jag var barn. Trygg, älskad och levde så som jag alltid önskat. Inte min egen förtjänst utan min fästmans, jag är förmodligen inkababel att göra mig själv lycklig. Så för att sluta vara lycklig och må så dåligt som möjligt behövde jag få bort honom.

Vänstra vill jag inte göra för då hade jag nog velat ta livet av mig om jag gjorde det så det skulle vart att gå för långt. Men det hade funkat. Utan det alternativet så behövde jag se till att det tog slut och dessutom att jag inte skulle kunna ångra mig, för det visste jag att jag skulle göra. Så jag betedde mig helt fruktansvärt och sa det mest elaka och taskiga saker jag kunde komma på till honom. Det krävs en hel del, för han är så jäkla snäll så jag fick bli så jäkla elak för att det skulle funka.

När jag "lyckats" så var jag i en livskris. Jag hade sabbat något väldigt fint, jag var inte lycklig, jag grät nästan varje dag och verkligen kunde grotta ner mig i misär, ångest och skuld. Kunde må riktigt, riktigt dåligt. Det här självömkandet där man tycker synd om sig själv trots att man själv betett sig dåligt och skammen för att man är sådan egoist blev som en slags filt av ångest jag kunde rulla in mig i.

Efter två år av mestadels vältrande i det där så tänkte jag att shit, såhär kan jag inte leva tänkte tillbaks på när jag sist var lycklig, chansade, kontaktade honom, tiggde mig till att ses och vann tillbaks honom.

Det här låter kanske fult men när han först sa att "Jag vill inte ses, för jag älskar dig fortfarande och det blir för jobbigt för mig" så fattade jag nånstans att jag kommer lyckas bara vi faktiskt ses, men var ändå nervös.     

Hmm..lite osäker på vad man menar med livskris. Har nog "bara" haft en, tack o lov. Var typ 17 - 18, mådde jättedåligt pga diverse saker. Tog till alkohol, och massa annat skit för att överleva dagarna. Svårt att tänka på idag eftersom man e så långt ifrån det - men det är ju ockå en liten del av mig och den jag är idag. Lärde mig mycket av den perioden,  så som att inte ta livet förgivet och att vad man än gör, ta hjälp utifrån om det krisar. 

Förlåt mig, men jag känner lite att det kan ha varit bra? Jag önskar att jag vågade, hur mår du idag?

Var 8. De ringde från vården och gav min mamma cancerbesked. Har inte använt en telefon på ett normalt sett sedan dess.

Var 9. Flyttade från Sverige till Japan. Låter kanske inte som en livskris men det är fan så överväldigande och svårhanterligt för en 9-åring med autism. Mjukare landning pga internationell skola med västerländsk standard/kultur/arbetssätt. 

Var 12. Flyttade från Kyoto till Tokyo. Frontalkrock med lokal skola. Mamma fick nytt cancerbesked. Pappa söp ner sig på allvar. Jag fick steppa upp och bli mamma åt 5 syskon och två föräldrar i främmande land. Blev mönsterelev/barn och rebell på samma gång. Ägnade några år till att laga bentos på beställning, plugga fysik på universitetsnivå och dejta bad boys. 

Var 19. Familjen flyttade hem till Sverige för mamma ville inte dö utomlands. Hon dog en månad senare. Jag blev Buffy i säsong 5, ep 17. Flydde ett halvår senare till USA, tokpluggade i 2 år för att slippa känna.

Var 21. Återvände tillfälligt till Sverige för att begrava min pappa och min mormor. Stack sedan iväg för att laga mat i alla länder ever.

Var 24. Åter i USA för att reda upp lite studier. Fick vacker räkning på 400 usd för en svimning och ett ultraljud. På smällen. Tillbaka till Sverige. Födde för tidigt. Barnet klarade sig inte. Inte förhållandet heller.

Var 26. Cancer. Men ny flickvän, så det var ju ett win.

Var 35. 2020. Varenda jävel i hela världen hade någon form av kris.

39 nu. Nu tänker jag inte ha någon livskris igen innan 90.

Hela mitt liv är ett stort trauma. Jag skulle aldrig blivit född. Jag är resultatet av en extrem dysfunktionell/abusive relation. Mamma blev mobbad av sin man ekonomiskt, psykologiskt, och fysiskt. 

Jag blev mobbad hela min skoltid(grundskola+gymnasiet). 
Jag utsattes under flera års tid för sexuella övergrepp i barndomen. 
Dem senaste tio åren har jag ägnat åt att leva passivt, och med självmordstankar. Också självmordsförsök.

Kära du. 

Försök tala med en psykolog eller liknande! Det går att hitta ett ljusare liv även om man haft en tung barndom. 

Önskar dig lycka!!!! stor kram

Jag går nog igenom min just nu. Jag är i skilsmässa, har förlorat mitt företag jag jobbat så hårt för. Jag har inga som helst vänner. Dom försvann när första barnet kom till världen.

Är tråden borta? 

Nä, men många/de flesta är väl inte så lockade till att läka ut sina värsta kapitel till allmän beskådan på lös begäran. Sen är det nog några som upplever ditt inlägg nr 4 som aningens oävet, och det gör ju inte saken bättre. 

Fläka*