Berätta om din livskris som du har gått igenom

Jag tar min senaste och förhoppningsvis sista livskris. Jag har haft 3. Den gav jag mig själv som en självskadegrej för att sabba mitt liv. Jag var väldigt lycklig för första gången sedan jag var barn. Trygg, älskad och levde så som jag alltid önskat. Inte min egen förtjänst utan min fästmans, jag är förmodligen inkababel att göra mig själv lycklig. Så för att sluta vara lycklig och må så dåligt som möjligt behövde jag få bort honom.

Vänstra vill jag inte göra för då hade jag nog velat ta livet av mig om jag gjorde det så det skulle vart att gå för långt. Men det hade funkat. Utan det alternativet så behövde jag se till att det tog slut och dessutom att jag inte skulle kunna ångra mig, för det visste jag att jag skulle göra. Så jag betedde mig helt fruktansvärt och sa det mest elaka och taskiga saker jag kunde komma på till honom. Det krävs en hel del, för han är så jäkla snäll så jag fick bli så jäkla elak för att det skulle funka.

När jag "lyckats" så var jag i en livskris. Jag hade sabbat något väldigt fint, jag var inte lycklig, jag grät nästan varje dag och verkligen kunde grotta ner mig i misär, ångest och skuld. Kunde må riktigt, riktigt dåligt. Det här självömkandet där man tycker synd om sig själv trots att man själv betett sig dåligt och skammen för att man är sådan egoist blev som en slags filt av ångest jag kunde rulla in mig i.

Efter två år av mestadels vältrande i det där så tänkte jag att shit, såhär kan jag inte leva tänkte tillbaks på när jag sist var lycklig, chansade, kontaktade honom, tiggde mig till att ses och vann tillbaks honom.

Det här låter kanske fult men när han först sa att "Jag vill inte ses, för jag älskar dig fortfarande och det blir för jobbigt för mig" så fattade jag nånstans att jag kommer lyckas bara vi faktiskt ses, men var ändå nervös.