Förälskad i annan

Ja, visst är det svårt men någon gång måste man ta ett beslut. Det finns inga garantier för någonting när det gäller känslor. Men man kan besluta sig för vilken väg man ska gå och ta konsekvenserna.  

Du nämner att det skulle vara lättare att avstå om man älskar sin partner, betyder det att du inte har känslor för dun partner? Man kan känna stark vänskap och samhörighet utan att älska varandra.  Stark vänskap och samhörighet är stabilare känslor än förälskelse och kärlek.  För många är stabiliteten viktigare än allt annat. 

Jag tror att du måste ransaka dig själv och vara ärlig mot dig själv i vad du känner och varför.  Det kan hända att detta är ditt livs kärlek men det kan också vara en dagslända. Är du beredd att offa stabiliteten i ditt förhållande för en dagslända?

Du ska se att du tillslut kommer fram till ett beslut som är bäst för dig nu och i framtiden. 

Ja, visst är det svårt men någon gång måste man ta ett beslut. Det finns inga garantier för någonting när det gäller känslor. Men man kan besluta sig för vilken väg man ska gå och ta konsekvenserna.  

Du nämner att det skulle vara lättare att avstå om man älskar sin partner, betyder det att du inte har känslor för dun partner? Man kan känna stark vänskap och samhörighet utan att älska varandra.  Stark vänskap och samhörighet är stabilare känslor än förälskelse och kärlek.  För många är stabiliteten viktigare än allt annat. 

Jag tror att du måste ransaka dig själv och vara ärlig mot dig själv i vad du känner och varför.  Det kan hända att detta är ditt livs kärlek men det kan också vara en dagslända. Är du beredd att offa stabiliteten i ditt förhållande för en dagslända?

Du ska se att du tillslut kommer fram till ett beslut som är bäst för dig nu och i framtiden. 

Men förälskelsefasen går alltid över. Det är biologiskt så för våra kroppar orkar inte utsöndra de ämnen som krävs. På sin höjd att förälskelsefasen varar i två år. 

Ja, om man inte lever ut förälskelsen genom att ha sex, så drar man ut på den. Detta gäller både om det är ett par som är tillsammans, men bara kan ha sex sällan p.g.a. geografiskt avstånd eller begränsat antal besök på en anstalt exempelvis, och om det är en person som svärmar för en annan på avstånd och alltså aldrig har sex.

Jag har just nu varit förälskad i en man (gift förstås, och inte intresserad av mig) i 6,5 år... fast det känns faktiskt ÄNTLIGEN som att det börjar avta. "Tack vare" honom, då han stängt mig ute på alla kanaler, så att jag får för lite material att "mata" känslorna med. För jag kan inte låta bli att göra det, när jag HAR tillgång till material om honom... Det är så dumt. 

Ja man kan dra ut på det om det blir en ständig fantasi, där man glorifierar personen till något hen inte är. 

Om man sen lyckas få till det brukar besvikelsen komma som ett brev på posten. I fantasin är personen alltid utan brister och fel. Dessutom är man så himlastormande kära, för alltid, i fantasin.

Om man är olyckligt kär eller utsatt för en manipulativ person som inte ger en kärlek fullt ut så kan denna fas på något sätt pågå mycket längre även om jag inte är helt säker på att det är samma känsla. Vet de som varit i denna fas i över 10 år.

Det jag menar som inte vara så länge är helt besvarad förälskelse som finns i början av en riktig relation.

Mjo, men hänger det inte ihop rätt mycket med:

1) Vilken inställning man har till förälskelser
Om man är lite romantiskt lagd och anser att förälskelser är det finaste som finns i universum och ska därför inte hanteras som andra känslor utan en efter en helt annan och mycket mer tillåtandende "regelverk"

2) Hur mycket man tillåter sig själv att göra
En förälskelse uppstår ju sällan på 2 millisekunder. Oftast är det en process och innehåller många små steg och sätter man stopp redan vid första steget så blir hinner det kanske inte bli en sån stor grej?

Var och en är ju sig själv närmast. Det är jättedumt att berätta för sin befintliga partner. Det är mycket smartare att klargöra vad man vill med den andre först.

Kommer man fram till att man inte vill något, så behöver partnern aldrig få veta att något varit på gång, och slipper bli oroad av det. Allt är lugnt och kan fortsätta som förut. Och kommer man fram till att man vill ha den nye, så har man haft gott om tid att lära känna denne och tänka sig för, utan att det blir ett uppbrott och en massa skrik och bråk hemma, som kanske slutar i att man tar ett panikbeslut.

Det jag skrev gäller inte bara dig utan generellt. Och nog finns det väl skillnader i vad folk tycker om förälskelser?

Angående just din förälskelse så uppstod den väl inte över en natt utan var väl en process den med? I ditt fall så fanns det ju ingen anledning att sätta stopp för det eftersom du var singel men samma process utspelar sig väl även när man blir förälskad i någon annan när man redan är i en relation. Man blir blir inte galet förälskad i någon annan på två millisekunder, man blir det för att man tillåter sig bli det och ser till att bli så genom att inte sätta stopp för det redan från första början.

Om du anser att det är helt ok att ha en crush på jobbet så betyder ju det att du inte anser att det finns någon anledning att sätta stopp för det tidigt och då är det ju inte så konstigt om känslorna kan växa sig stora för det har du ju i så fall valt att låta dem göra. I grunden är det ju ett medvetet val.

Det finns en enkelt förklaring till det och det kallas för tillit / förtroende.
Din partner vet inte vad du tänker om du inte säger det, både din partner och hans är dessutom ihop med er för att de litar på er och förmodligen även litar på att ni SÄGER till om något inte är som det ska.

Att säga att "det borde väl märkas" är ju ett sätt att friskriva sig själv ansvar för att faktiskt kommunicera med sin partner angående sin relation och lägga det ansvaret på sin partners förmåga till tankeläsning.

Om du är förälskad i någon annan till den milda grad att du överväger avsluta relationen med din man så är det DITT ansvar att lyfta det för det är ju de facto ett ganska stort problem för er relation som äventyrar hela er relations existens, inte hans ansvar att "lägga märke till det".

När det gäller relationer så är det väldigt få saker händer bara av sig självt. Saker händer oftast för att man valt det.

Att känna attraktion till någon och bli förälskad i någon är två skilda saker, det finns massor med attraktiva människor i världen och det är naturligt att tycka människor kan vara attraktiva. Men att från det gå till att bli förälskad i någon innebär att man medvetet tagit 150 fler steg än bara tycka någon är attraktivt. Då har man medvetet jobbat för att en förälskelse ska kunna uppstå för att man gillar den känslan... det är det jag menat med vad för slags inställning man har till förälskelser.

Jag menar, om man medvetet ger sig ut på väldigt tunn is fullt medveten om att det finns en risk att man plumsar i så är det kanske inte så förvånande om man sen plumsar i, och då kan man ju heller inte hävda att det det bara hände. 

Du har ju delvis rätt, men samtidigt är detta något som är inbyggt i oss. Det är lustfullt att vara förälskad, och vi drivs av sökandet efter lust. Därför sugs vi in i förälskelsen, fast vi vet att det är olämpligt. Något aktivt arbete är det dock inte, utan det handlar om omedvetna processer i hjärnan. Det är därför folk alltid har varit så förtjusta i att läsa och höra om stora, tragiska kärlekshistorier, och de senaste hundra åren även att se dem inspelade på film.

Det finns något tjusande och lockande där, i att det finns urgamla, mystiska krafter som tar över vårt medvetande och vår vilja - hur olämpligt och riskfyllt det än är. Storbondedottern som lämnar sitt arv för att följa den fattige spelemannen... Kungen som abdikerar för att få gifta sig med den kvinna han älskar, fastän hon är två gånger frånskild...

Detta finns för att vi ska fortplanta oss om man ska vara krass. Precis som att vi drivs av lust efter blodiga biffar och söt, krämig glass för att vi inte ska svälta ihjäl. 

Det GÅR att stå emot dessa impulser med viljestyrka, eller rättare sagt - vissa människor kan det. Här tänker jag särskilt på nunnor, munkar och katolska präster (även om inte alla dessa heller lyckas särskilt bra med sitt driftbemästrande...), och det har även hänt att människor har svalt sig och till och med törstat ihjäl som en protest mot något. Tänk IRA-fångarna på 1980-talet t.ex.. Men det kräver MYCKET. Vi vanliga människor som inte är skolade till asketer och inte har någon stark, allt överskuggande religion eller politisk/ideologisk övertygelse - orkar ofta inte kämpa emot lusten. 

Hade det varit inbyggt i oss så hade ju alla agerat likadant och så är inte fallet. Bara det faktum att olika människor hanterar sånt olika är ju bevis nog för att det går alldeles utmärkt att kontrollera om man vill det.

Man blir inte insugen i en förälskelse per automatik, man blir insugen för att man väljer det. Förälskelser uppstår som sagt inte på två millisekunder, det är en process med många steg och man blir inte förälskad om man inte tillåter sig själv att ta alla dessa steg. Det är som sagt en rad medvetna val inte biologi eller slump. Och nej det gäller inte bara nunnor och munkar utan faktiskt majoriteten av alla människor i en relation. Alla kan tycka någon annan är attraktiv eller bli förtjusta i någon annan när de är i en relation men alla låter inte det gå så långt. 

Så gott som ALLA människor föds med förmåga att kontrollera sina impulser eftersom det är vad som i grunden skiljer oss från djur, har man inte den förmågan så är man ur ett psykologiskt perspektiv ett djur och det är väldigt få människor som är så. Kan man kontrollera sin ilska så kan man förmodligen kontrollera sin kåthet/attraktion med för då har man ju bevisligen förmågan men VÄLJER att bara använda den när man känner för det. Och då är det inte förmågan som saknas utan viljan.

Och ändå så gjorde du allt möjligt för att det skulle bli just så?

Om den kom smygande så måste du väl nånstans på vägen känt att den började komma, varför satte du inte stopp för det redan där? Varför satte du inte stopp när du började känna attraktion, varför fortsatte du tills det blev en förälskelse?

Jag tror om du tänker efter så var det nog en hel radda med medvetna val som gjorde att du hamnade där du är idag.

OSB! Jag förstår att jag låter väldigt dömande, så jag hoppas att du förstå mig rätt nu, det är ingen dödssynd att bli förälskad, det jag argumenterar emot är inte att folk blir kära utan påståendet att det skulle vara något som sker av sig själv utan att man själv jobbar för det.

Men du umgicks med honom och det är ju själva handlingen du begick. Det blir en extra svår situation så där på en arbetsplats då det är svårare att inte umgås. Vet dock de som bytt arbetsplats av denna anledning.

Nja, han ansvarar för det han gör mot sin familj, men du ansvarar för dina ergna val och handlingar det gör inte han. Och om du deltar i att bedra i hans familj så är ditt deltagande ditt ansvar för det är ju något du i så fall valt själv inte något han valt åt dig. När två personer hjälps åt att göra något mot en tredje så är ju båda ansvariga för sin del i det.

Ok, fick för mig att du var i en relation, my bad, sorry.

Hur långt ditt ansvar mot andra människor sträcker sig är väl en moralisk fråga och beror på vad för slags värderingar man har. Men vi kan väl säga såhär, är det inte ganska egoistisk att delta i att fucka upp andras familjer för att själv tillfredställa sina egna önskemål?

Om vi tar äta som exemple, det är inget fel i att vara hungrig, det är inget fel i att äta, men man måste väl inte sno andra mat för att bli mätt när man kan bli mätt utan att såra andra människor?

Hur vill du själv bli behandlad av andra?`Egoistiskt, där de bara tänker på vad som är bäst för dem själva och skiter i dig eller med respekt och medmänsklighet?