Förälskad i annan

Fast redan när man börjar umgås med dessa män som man tidigare varit intresserad av så har man gått för långt. Och speciellt om det går så långt att de har mage att uppvakta en upptagen kvinna.

Ja, förälskelser som börjar med det mentala/själsliga har större möjligheter att hålla. Om det börjar med sexuell attraktion på grund av den andres sexighet/skönhet, så kommer detta att avta när skönheten/sexigheten avtar. Och det gör den garanterat med ålder, graviditeter, viktuppgång (sambokilon), bekvämlighet så att personen slutar sköta om sig, o.s.v.. Då finns det inget kvar om man inte har något att prata med den andra om förutom barnen och hushållet, utan han/hon tvärtom visar sig vara rätt korkad och ytlig.

Jag tror folk är olika helt enkelt. Jag har varit förälskad länge tidigare också, i någon som jag dessutom hade en mycket lång relation med.

Jag har nu tänkt på honom och det här i flera dagar. Försökt resonera med mig själv, att jag måste skärpa mig, att jag måste sluta. Men samtidigt har vi också pratat flera gånger, helt vardagligt som vi brukar.

Jag önskar han kunde prata om hur han känner, försvinna ur mitt huvud eller bara kyssa mig. Det känns som att inget spelar någon roll längre, allt praktiskt, vad alla runtomkring ska tycka och känna. Det känns för otroligt att ha hittat en sån här person, jag vill inte förlora honom i mitt liv. Jag har aldrig varit egoistisk, men nu vill jag vara det.

Var och en är ju sig själv närmast. Det är jättedumt att berätta för sin befintliga partner. Det är mycket smartare att klargöra vad man vill med den andre först.

Kommer man fram till att man inte vill något, så behöver partnern aldrig få veta att något varit på gång, och slipper bli oroad av det. Allt är lugnt och kan fortsätta som förut. Och kommer man fram till att man vill ha den nye, så har man haft gott om tid att lära känna denne och tänka sig för, utan att det blir ett uppbrott och en massa skrik och bråk hemma, som kanske slutar i att man tar ett panikbeslut.

Grejen är (jag är inte ts och jag har ingen partner) att jag tycker inte att förälskelser är det finaste som finns, och helt ärligt var det inte ens något jag önskade, jag hade vid tidpunkten jag lärde känna honom bestämt mig för att inte ha fler relationer. Så tänkte jag nog första året vi kände varandra.

Jag tyckte vår connection var fantastisk hela tiden och insåg inte ens att jag höll på att få känslor. Jag såg det som något sexuellt som skulle lägga sig över tid så vi bara kunde vara vanliga vänner sedan. Sånt har hänt mig tidigare, typ att man får en crush på jobbet som gör tillvaron lite ljusare men sedan dör känslan ut över tid. Istället har det bara växt ju mer jag lärt känna honom.

På något sätt tänker jag att om han känner ens hälften av vad jag känner så måste det märkas i hans relation. Jag undrar om det inte är så för ts med. 

Jag och den här mannen har aldrig pratat om eventuella känslor. Jag vet inte vad han känner, men han har fått ganska många hintar om hur jag känner och söker ändå kontakt med mig.

Okej och okej, det är i mina ögon sånt som händer, att man sexuellt kan attraheras av någon, på jobbet eller i omgivningen. För mig betyder det absolut ingenting, och går inte särskilt djupt, händer heller inte särskilt ofta för mig. Det här var annorlunda.

Jag har dessutom redan från början klargjort att jag inte vill ha fler relationer av något slag. Sedan är det en slump att vi jobbat väldigt mycket ihop, och jag har inte riktigt märkt hur känslorna uppstått, jag har tänkt på det som en sexuell attraktion som går över och en djup vänskap, men vänskapsdelen har varit något jag tyckt var väldigt fin och som jag värdesatt väldigt mycket. Jag tänkte aldrig att det skulle växa på sättet det gjort. 

Du har ju delvis rätt, men samtidigt är detta något som är inbyggt i oss. Det är lustfullt att vara förälskad, och vi drivs av sökandet efter lust. Därför sugs vi in i förälskelsen, fast vi vet att det är olämpligt. Något aktivt arbete är det dock inte, utan det handlar om omedvetna processer i hjärnan. Det är därför folk alltid har varit så förtjusta i att läsa och höra om stora, tragiska kärlekshistorier, och de senaste hundra åren även att se dem inspelade på film.

Det finns något tjusande och lockande där, i att det finns urgamla, mystiska krafter som tar över vårt medvetande och vår vilja - hur olämpligt och riskfyllt det än är. Storbondedottern som lämnar sitt arv för att följa den fattige spelemannen... Kungen som abdikerar för att få gifta sig med den kvinna han älskar, fastän hon är två gånger frånskild...

Detta finns för att vi ska fortplanta oss om man ska vara krass. Precis som att vi drivs av lust efter blodiga biffar och söt, krämig glass för att vi inte ska svälta ihjäl. 

Det GÅR att stå emot dessa impulser med viljestyrka, eller rättare sagt - vissa människor kan det. Här tänker jag särskilt på nunnor, munkar och katolska präster (även om inte alla dessa heller lyckas särskilt bra med sitt driftbemästrande...), och det har även hänt att människor har svalt sig och till och med törstat ihjäl som en protest mot något. Tänk IRA-fångarna på 1980-talet t.ex.. Men det kräver MYCKET. Vi vanliga människor som inte är skolade till asketer och inte har någon stark, allt överskuggande religion eller politisk/ideologisk övertygelse - orkar ofta inte kämpa emot lusten. 

Och jag har alltid agerat "rätt" i sådana situationer tidigare.När det handlat om tillfällig attraktion. Den här gången känns väldigt annorlunda. Tänk dig att du trott att du varit förälskad och kär tidigare med sedan hittar du någon efter 40 som visar att du aldrig tidigare ilivet hade känt hur det borde kännas på riktigt. 

Jag håller nog inte riktigt med. Jag ville absolut inte att en förälskelse skulle uppstå, eller ens en attraktion. Jag kände inte ens en attraktion inledningsvis, det har kommit smygande medan vi arbetat ihop. Jag tycker generellt inte om att vara i kärleksrelationer.

På senare tid kan man kanske säga att vi gjort lite tveksamma saker, som att ses utanför arbetet. Men vi har agerat som vänner. 

Återigen så känner jag att hans relation är hans ansvar, jag har aldrig träffat hans fru. Barnen är en annan sak, där kan det kännas besvärligare, jag har inte träffat hans barn, men vet mycket om dem och har egna barn.

Jag har ju som sagt ingen relation.

Och jag menar inte att jag friskriver mig helt från ansvar, fast frågan är hur långt jag ska och borde sträcka mitt ansvar för andra människor, jag har även ett ansvar för mitt eget liv och lycka.